Missa inte cirkus-teater-dans med proffs på besök hemma i Hälsingland

FÖRST FÖDS MAN JU
Text: Line Knutzon
Regi: Eva Modin
Koreograf: Sophia Färlin-Månsson
Scenograf: Caroline Bonaldi
Musik: Samuel LoopTok Andersson
Medverkande: Sophia Färlin-Månsson, Douglas Magnusson, Martin Zetterlund, Louise Turner, Eva von Hofsten och Bennie Bartels.

Jongleringsbollar är kanske lättare att hantera än balansen mellan kärlek och frihet! Axel i Line Knutzons pjäs "Först förd man ju" leker med bollar och käglor i stället för att vara ihop med Nymse, som första tiden var så gulligt krullig och sen efter en tid blev så irriterande krullig, hela hon. Vännen Tjutberg griper in och det blir förvecklingar. Det finns också två systrar som i skräckslagen längtan tagit utvägen/invägen att isolera sig, för säkerhets skull, och aldrig gå ut ur lägenheten. Ett bord med tre ben är symbolen för deras haltande livskänsla.
Föreställningen ges nu några dagar på Delsbo Forngård, i Stocka på torsdag och den sista föreställningen på Hudiksvalls teater fredag den 29 juli. Hemvändarensemblen kallar sig den unga gruppen av professonella skådespelare, dansare och cirkusartister med anknytning till bygden.
Holländaren Bennie Bartels, med tangostudio i London och år av globalt arbete i kända danskompanier, har köpt en stuga i Bobygden. Koreografen Sophia Färlin-Månsson låter dottern vara hos hos mormor och morfar på bondgården i Delsbo under föreställningen. Akrobaten Martin Zetterlund hälsar på i Forsa, jonglören Douglas Magnusson... jag vet inte men han talar ju tydligt hälsingemål!
Alla har med sina skilda yrkeserfarenheter gjort något helt nytt med Knutzons text. Den söta flickan med sitt övertydligt gulliga namn Nymse, i Sophia Färlin-Månssons gestalt, hanterar sina resväskor som i en fars, så man förstår att en relation är hennes resmål och hennes bagage är då verkligen besvärligt att komma med.
Men när hon glider runt i en öm tango med Viktor, Bennie Bartels, blir den annars stillsamma Axel som galen och tar fram stora kniven, trots att det var han själv som hade gjort slut med Nymse. Någon får förklara för honom att han faktiskt inte älskar, bara inte kan släppa taget. Litet väl enkelt säger någon annan att förändring inte är farligt, man går ihop och isär och det gör inget, det är bara att gå vidare.
Innan Viktor får chans att dansa med Nymse slår han knut på sig själv i lägenheten. Det är väl Feldenkreismetoden, gissar jag, som Bartels ju också är proffs på, en slags övningar där man skall utforska sig själv med mjuka rörelser, för att finna sin egen stabilitet, sina gränser och sina möjligheter. Tjutberg, Martin Zetterlund, tycks ha kommit igenom det stadiet för länge sen, charmigare och varmare kompis har man sällan sett flyga genom luften i glada saltomortaler.
All denna rörelse, från modern dans till cirkusnummer och bollkonst är väl integrerad i föreställningen genom ett gediget samarbete mellan koreografen och regissören Eva Modin, som inte är hemvändare men fantastiskt produktiv scenkonstnär med stort och mångårigt inflytande på teaterlivet i Norra Hälsingland. Producenten Åsa M Eriksson skall också nämnas, det var hon som gjorde TV-dokumentären om dragspelaren Klint-Olle Jonsson.
Trots alla knäppskallar och knytt är Först föds man ju en feel-good-föreställning. De rädda systrarna spelade av Louise Turner och Eva von Hofsten, instängda som systrarna i Lorcas Bernardas hus, har goda chanser att få vara med och bolla och dansa. En komedi är det, faktiskt. Det trodde jag inte om Line Knutzon.
Anne Brügge