Att hamna bredvid J-hyllan

Kroppen behövde sträcka ut sig en stund, jag lade mig på golvet bredvid skrivbordet, andades och försökte slappna av. Efter en stund kunde jag inte låta bli bokhyllan. Vilken chans att bara ta ut något vad som helst bland alla olästa böcker! För att läsa och sen kanske klara av att ge vidare. Det kunde väl räknas som avslappning, eller?
Jag råkade ligga bredvid J. Det blev Marianne Jeffmars lilla "En vass obändig längtan" med undertiteln "En norrländsk roman". Efter mängder av böcker har hon givit ut denna 2009 på eget förlag i samarbete med Podium.
Oj, vilken fin bok! En berättelse om två unga som möts i Ångermanland på 1920-talet. Hon är piga, han drömmer om att studera men vem kan låna honom pengar till det? Han har en tung barndom bakom sig och har tidvis stark ångest. Hon förstår att hon måste lära sig hur man hjälper, både för hans skull och för hennes egen, så hon reser ända till Strängnäs för att bli elev på ett sinnessjukhus.
Jeffmar hanterar Brita och Johan med största ömhet, trots att de råkar ut för sorger och trampar fel ibland. Återblickar till barndomen ger vissa förklaringar till hur de utvecklat personlighetsdrag, som t ex Britas förmåga att ta fram vreden när den behövs, och Johans behov av att ha kontroll över sin omgivning. Den obändiga längtan titeln talar om är först och främst kroppens svårhanterliga och många gånger instängda rop.
Nu får boken stå på hyllan för härjedalslitteratur där jag samlar material till en "Röster i Härjedalen", en antologi bara på planeringsstadiet än så länge, i hopp om att En bok för alla skall återfå mer av sitt indragna statsbidrag. Varför Härjedalshyllan? Brita föddes i Tännäs, och hennes första barn blev till i Røros.
Omslagsbild är en akvarell av Thage Nordholm.

Polska som berättarteknik i Rottneros

Selma Lagerlöf måste ha sett polsketeater i Sunne innan hon skrev Gösta Berlings saga! Beviset finns i romanen, där Ulrika Dillner spelar en polska. ”Den spelar hon, så ofta hon har något att anförtro åt det gamla klaveret. Hon spelar den, både då hon vill gråta och då hon vill le.”
Det är en lustig dansmelodi, som spelat sorglösheten ut och hungern in. Hela världen skulle vilja dansa efter den polskan, men Ulrika gråter och låter den glada polskan tolka hennes förtvivlan. ”Det är så mycket att överrösta: jämmerrop av fattiga bönder, förbannelser av utpinade torpare, hånskratt av trotsiga tjänare och först och sist skammen, skammen att vara en ond mans hustru.”
Ulrika är gift med den onde Sintram, som i Susanne Markos och Leif Stinnerboms manus liknar en näringslivshöjdare. Tobias Hjelm spelar en trött man, som på livets höjd ännu har några fräcka kort att spela ut, för att få litet bonus till.
Selma hade säkert sett Djävulens hund i Sunne också, innan hon beskrev den skrämmande besten. Ådne Kolbjørnshus gjorde djävulska hallingsprång, både som svartklädd vovve och som dansare på kvastflickans gravöl. Selma beskrev Ulrikas polskespel som ett gapskratt på en begravning, en dryckessång i en kyrka.
Allt som är Västanå teater, det traditionsenliga nyskapandet i musik, dans, kläder, scenografi och talkörerna som i ett grekiskt ödesdrama, allt kunde bli tomma prestationer, om det inte för Selma Lagerlöfs historier. Det finns ett djup under, budskap om fred och jämlikhet, ansvar och försoning mellan generationer.
Gösta Berling, spelad av Västanås förste älskare Jakob Hultcrantz Hansson, charmerande och fysisk som alltid, maken till flyktig karl har vi inte... jo förresten, det har vi sett, även på scen. Men Gösta är inte Don Juan. Han super och är i egna ögon ömkansvärd och utstött, en avsatt präst. Men när han står patetisk med en snara runt halsen säger en av hans flammor:
- Hjältefasoner!
Gösta omges av ett starkt kvinnokollektiv som han betar av. En efter en står dör med sin ambivalens inför suputen, med sitt motstånd och, när de väl fått smaka på närheten, sin hängivelse. De möter Gösta, men egentligen sig själva!
Selma skulle älskat att se Anna Stjärnhök i Adriana Savins gestalt, inte olik Selmas mörka väninna Sopie Elkan, som tyvärr höll på sig men var en svartsjuk vän. Anna var nära att kvävas av stormande känslor och dold lidelse, står det i romanen. Selma skulle ha älskat Hanna Kulles vackra Marianne Sinclair som utestängd lämnar hemmet, där fadern super gården ifrån sig, precis som Selmas far. Hon skulle ha älskat Camilla Erikssons Elisabet Dohna som mognar och väljer verksamhet och kärlek framför grevinnetitel, inte olikt Valborg Olander som blev Selmas allt (och inte höll på sig). Hon skulle ha älskat Lovisa Lagneryd Eriksson, den ordlösa vita döden som sirligt omfamnar de döende.
Nu är Västanå teaters kvinnor inte längre bara ljuva och söta. Efter att ha stigit fram som Göstas älsklingar, stiger de tillbaka in i kören och stöder i stället för att tävla, stöder med förtroenden och iakttagelser.
Bland alla olyckliga gifta och därför otrogna kvinnor intar förstås Ekebys ägare Majorskan en särställning, då hon tvingas ut på vandrande botgöring. Birgit Carlstén är ett utsökt tillskott i ensemblen, en auktoritet som kunde fått större utrymme i den något långa föreställningen. Mor-dotter-problematiken hamnar vid sidan om i stället för att vara historiens drivkraft. Bland amatörerna får majorskans mor Britt Inger Ekelund en eloge för fin diktion och lugn, bitter styrka.
Leif Stinnerboms myllrande masscener är minnen för livet! I år blir publiken översköljd av en våg av tunt tyg, och kavaljererna jagar fram så vi känner luftdraget. Inger Hallström Stinnerboms kostymer är underverk som i år ägnas en retrospektiv utställning, öppen alla dagar. Vad gäller polsketakten, grundpulsen, så haltas det för mycket här och där i ensemblen. Mer subtil tretakt vore effektivare som berättarmetod.
Må polskan dåna, skrev Selma. Köp skivan som blev årets CD på Folk- och världsmusikgalan i våras: Anno 2010 med Västanåprofilerna Leif och Magnus Stinnerbom (far och son) och Daniel Sandén-Warg och Mats Edén, med roligt skrivet, matigt texthäfte. Och apropå mat, missa inte teaterns middagslåda, underbara prover på lokalt kallskuret och en kryddig, kall soppa.

Gösta Berlings saga, efter Selma Lagerlöfs roman
Ett skådespel av Susanne Marko och Leif Stinnerbom
Västanå Teater, Berättarladan i Sunne
Regi: Leif Stinnerbom
Scenografi: Bo Jonzon
Musik: Magnus Stinnerbom
Koreograf: Jimmy Meurling
Kostym: Inger Hallström Stinnerbom
Masker: Torbjörn Alström