Varför blir jag så provocerad när Lena Adelsohn Liljeroth blir ombedd att säga några ord om valet av nobelpristagare?
Hon säger att detta är en stor händelse för alla oss som älskar böcker. Jag tänker då: Att skriva och förmedla information om böcker är mitt arbete. Älskar jag böcker? Nej, jag älskar bara en del böcker, inte böcker i allmänhet. Jag läser inte Tranströmer för att jag älskar böcker, utan för att jag undrar om jag kan hitta något jag behöver där. Något väntat eller oväntat. Något som talar till mig. Kanske öppnar ett perspektiv.
Jag hörde en gång en konstfackstudent säga, att hon nog egentligen inte var konstintresserad. Hon höll på med performance och ville med sin konst få igång samtal och stimulera till eftertanke.
Adelsohn Liljeroth säger också att det var särskilt roligt att få ge honom professors namn, alltså en personlig professur, en titel som betydelsefulla personer kan få av staten. Då fick hon en signerad diktsamling av honom och han såg mycket glad ut.
Vad är detta för nivå på en minister?
Så hänvisar hon till den utomlands kända företeelsen svenska deckarundret, och menar att priset är roligt för att "vi nu kan visa på en sådan bredd". Deckarna och så dikter av en nobelpristagare, bildar detta någon slags svensk bredd?
Många frågor här. Inga svar direkt.
Foto från konstutställning i Movikens hamn, Jini Hedbloms bidrag.
