Från Estland till Sverige i storm

Enel Melberg, Separator, Heidruns förlag

Titeln Separator, det vackra omslagets gamla nyckel på en spik, är detta landsbygdsnostalgi? Nej, i den här romanen sker flera separationer än dem mellan grädde och mjölk.
Vilket inte hindrar att separatorn har en viktig roll. Den estniska ettåringen kom hit 1944, i storm och med 37 personer i en liten båt. Hennes första ord på svenska blev, om vi skall tro romanen, just separator. Med det ordet började resan i svenska språket.
Enel Melberg är numera svensk författare i Norge och Sverige. I Separator återvänder hon till sin uppväxtens arbetarstadsdel i Göteborg. Det var hon som gjorde båtresan och klassresan, men framför allt en resa på ett annat plan: Hon skilde sig från det estniska samhället i Sverige för att söka sig en egen väg.
Mer än en roman är detta en resonerande essä om gemenskap och familjetraditioner och vad som händer om man protesterar. Min utkastadhet, kallar Enel Melberg detta. Hon återberättar gripande estniska folksagor om utanförskap. Själv behövde hon spränga de stränga normerna och ta avstånd från föräldrarnas missämja och gnat, ”nötningarna och tvångströjan av politiska åsikter och snäva nationalistiska intressen”. 
Då hon skilde sig från sin estniska man, blev hon en brottsling. Mor och dotter träffades inte på tretton år. Faderns 75-årsdag blev för den förlorade dottern en möjlighet att återvända.
I romanens andra del söker sig författaren tillbaka till flickans barndom, i mycket lik svenskfödda flickors. De stärkta underkjolarna, skolmaten, den veckade pappersmuggen på tåget, värmen från klipporna vid havet, kroppens mognad! Jag minns allt detta med rörelse men bäst gillade jag ändå första delens beskrivning av vuxenblivandets ”synvända”, nyorienteringen vänsterut mot feminism och antinationalism.
Att det nu finns nya grupper med flyktingar som måste välja grad av anpassning till det svenska ger boken aktualitet. Men tonen, den eftertänksamma granskningen av hur man blir sin egen i en starkt begränsande miljö, gör att jag vill spara boken för flera omläsningar.

Recensionen är publicerad i Hälsinglands Tidningar 20 december 2012

Glömma, hata - eller försöka berätta

Rose Lagercrantz, Om man ännu finns, En familjekrönika, Atlantis

Ett rekviem för en svunnen familj kallar Rose Lagercrantz sin bok, medan hon skriver den. Titeln blev: Om man ännu finns. Hur då finns? Jo, så länge man existerar kan man berätta, om det går. Adeline försökte men förmådde inte säga det värsta.
Att Rose Lagercrantz släktingar härstammar alla från överlevare eller har själva av ofattbar slump och stora strapatser undkommit gaskamrarna. Genom boken går deras suckande refräng: Finns jag fortfarande?
En av dem är Scharlotta. Vid sorteringen i Auschwitz valde doktor Mengele ut hennes mamma att dö och skickade döttrarna åt andra hållet. En av dem slet sig för att följa med mamma, men han hindrade henne. I sjuttio år grubblade sen Scharlotta på om avsikten var att rädda henne, men antar nu att det var lydnad Mengele krävde.
Författarens egen mamma Ella trodde att hon fick leva för att hon var ljushårig, ung och stark, medan hennes systrar mördades med sina små söner. Den näst äldsta, Helen, kunde ha klarat sig om hon hade släppt sin pojkes hand vid sorteringen.
Varje av bokens kapitel har ett namn som överskrift, men Adelines öde finns med överallt. För Lagercrantz hängivna läsare är namnet känt sedan 1992, då boken byggd på Adelines berättelser utkom. Men det viktigaste förmådde sig Adeline inte att säga. I stället blev Rose förfärat vittne till Adelines sanslösa vredesutbrott i hemmet i Paris. Så varför hamnade Adeline ständigt i förnedrande relationer med män?
När Rose till slut står med svaret, inser hon att hon vetat allt redan som barn i förorten Midsommarkransen, då hon hade mardrömmar om en liten naken och gråtande flicka. Nu kallar hon detta dunkla upplevelser av drömkaraktär.
Egentligen ville Lagercrantz skriva bara om sitt eget liv, men så insåg hon att släktens historier är hennes, och att hennes historia är deras. Hon menar att den skrivandes högsta uppgift är att fylla de svarta hål som ständigt uppstår i historien, hålen av glömska.
Detta gäller även oss som inte har judisk bakgrund och inte umgås med släktingar i Sydafrika, Kanada eller Ungern. Bokens människors historia är Sveriges, Sveriges 1900-talshistoria är Europas. Man kan som många av Rose Lagercrantz anhöriga välja glömska eller hat, men ett alternativ är att försöka berätta.
Missa inte att ta loss det fyndiga skyddsomslaget och vika upp affischen med släktfotografier! Får inte denna pärla Auguststatyett, vilket den är väl värd, så kanske ett pris till Sebastian Wadsted för bästa formgivning kan bli aktuellt.
Anne Brügge

Vad är väl en dans på slottet?

Nina Björk, Lyckliga i alla sina dagar, Om pengars och människors värde, W&W

Nu börjar valrörelsen. Nina Björk drar igång den. Är det inte typiskt att det är en författare som tar på sig att prata politik på allvar?
Politiker undviker oftast visioner och globala frågor. På kongresser diskuterar de i stället hur de skall få flest röster. De utgår ifrån att alla bara röstar för egen vinning, utifrån kortsiktiga plånboksfrågor. Nina Björk kallar detta en urvattnad kvantitativ politik och en marknadslogik, till skillnad från en kvalitativ politik.
Leif Pagrotsky sa 2010: ”Det är vi, inte väljarna, som måste ändra på oss.” Och Mona Sahlin tog i sitt avskedstal övertygat farväl till solidariteten: ”Jag vill aldrig mer uppleva en valrörelse där vi knackar dörr och människor lite uppgivet säger: Ja, jag ska rösta på er - trots att jag bor i villa, jobbar och tjänar bra.” Men om de hanterar förlusten genom att sluta vara socialdemokrater, blir det en förlust för demokratin, menar Björk, ty i förlängningen av den tanken ligger enpartistaten.
Boken Lyckliga i alla sina dagar, Om pengars och människors värde startar i sagornas värld. Mamma Nina funderar på vilka budskap som når hennes barn hemma i vardagsrummet, genom de drömmande, längtande figurerna Askungen, Snövit och Pinocchio. Bakom dem finns Walt Disney själv som kom med trettio dollar, dåliga kläder och pennor och byggde ett gyllene imperium.

Redan på bokens andra sida dyker Karl Marx upp med Kapitalet. Människan, skrev han, har i motsats till djuren förmågan att drömma. Revolt startar alltid med ett missnöje. Men hos Disney, skriver Nina Björk, är revolten endast individuell. Ett annat liv är möjligt, men inte en annan värld. Simba blir ny Lejonkung, folket bugar. I Sverige blir Daniel prins, systemet består.
Den analytiska mamman hittar tidningen Mama, som varken har barnet eller mamman i fokus utan mammors drömmar om en skötväska för 7800 kronor från Louis Vuitton och supercoola solglasögon för nästan två tusen. Och Marx är med oss igen, med klassiska ord om kapitalismens varuanhopning. Nina Björks bok Under det rosa täcket (1996) entusiasmerade nya generationer för feminism. Nu återuppväcker hon marxismen genom att ge många drastiska, tydliga exempel.
Ett bord som snickaren gör åt sig själv är ju ingen vara. Det blir en vara först när det säljs med vinst. Vinst ger tillväxt utan att ha något med våra verkliga behov att göra. Tvärtom förstörs jordens resurser alltmer. Men politikerna säger: Jobben först, skapa jobb! Även entreprenören som vaxar åttaåriga flickors kön bidrar till hjulens rullning.
Vi lär oss att tröttna på varors färg och form eller bara tröttna ändå, när vi får syn på något nyare. Vill du ha nytt kök? Nina Björk kallar det skitdrömmar.
Om alla levde som medelsvensken, skulle det behövas tre jordklot, enligt Världsnaturfonden. Men inte ens miljöpartiet vågar nu står kvar vid sin tredelade solidaritet med miljön, kommande generationer och hela jordens befolkning.
Den politiska lösningen har inte Nina Björk, men varför skulle en väckarklocka ha det? Dock pekar hon på att utopin måste börja i kärlek. Vi som överlevde barndomen är ju levande bevis på att omsorg finns (kärleksfull eller ej). Nu måste vi höra de behövandes rop och välja kärlek i stället för konkurrens. I sista kapitlen landar Nina Björk i Fromms Kärlekens konst. Förtvivlan och pessimism får vika.
Hon är vår tids Elin Wägner. Och min recension blev mest ett referat av sympati, eftersom jag som gammal grönavågare levt rätt långt ifrån den överkonsumtion som Nina Björks urbana väckarklocka varnar för.
Recensionen är publicerad i Arbetarbladet 20 september 2012

Trädens uppgift i storstaden är att vara poesi

Olle Orrje, Dagar vid muren, dikter, Albert Bonniers Förlag

Med staden som fond får träd större betydelse än på landet. Deras uppgift i storstaden är att vara poesi. Det är i staden hängbjörkens löv bildar ett skyhögt vattenfall. Där sveper poppeln grönskan om sig som en mantel, ”öppnar sig och andas”. Där blir pilarnas bladverk silverblänkande fiskstim.
Olle Orrje som så här kärleksfullt beskriver stadens grönska har varit forskare vid Tekniska Högskolan i Stockholm. Längs med den geotekniska karriären har också funnits en jazzigare framfart. Orrje har brukat framträda med trombon på Stampen och andra klubbar, och som bluespianist och sångare. Lägger man därtill Orrjes  författarskap, utökat under flera decennier med tolkningar av fransk och engelsk litteratur (med hustrun Stina Orrje), och så uppdragen som förlagsredaktör, då framstår hans liv på KTH som ett sidospår. Den gemensamma nämnaren bör vara nyfikenhet.
I diktsviten Dagar vid muren fångar Olle Orrrje myllret på ett Södermalm där olika tider blandas, uppväxtens stad och nuet. Berusade fotbollssupportrar, bildörrar som stängs, samtal, glasstrutar. ”Hela denna verklighet är en gåta / och håller mig fast i en kniptång”.
Gåtorna försöker forskaren och poeten fånga och lösa med beräkningar och bokstäver. Meditation hjälper forskare att bli kreativa, läste jag nyss i en stockholmstidning. Olle Orrjes poesi är inbjudande meditativ. Han lär ut vardaglig förundran och konsten att skapa det man ser: ”låter löven falla / rör om i träden”.
Under ett år, från höst till sommar ser han ut genom fönstret, betraktar fåglarna över muren i vädrets och ljusets skiftningar. ”Språket hittar nya vägar ut ur verklighetens bur / för att nudda vid molnen och ruska trädkronorna.”
På vintern ser han strålkastarljuset över rinken och hör ljudet av klubbor. I vårens spröda ljus: ”Min vänner träden. Alla år vi hjälpt varandra / att fånga fåglar i flykten / att sålla bort moln från himlen.” Här vänder sig Olle Orrje till träden, men det handlar mer om vänskap än om träd, eller kanske mest om tidens gång.

Recensionen publicerad i Arbetarbladet 16 september 2012. Mitt foto är från Björns trädgård på Söder.

Seriernas mästare blir drastisk diktare

Nina Hemmingsson, Det var jag som kom hem till dig, dikter, Atlas

En rundlagd tjej tecknad med uppspärrade ögon, ögonfransar som grova spikar och innanför bara vita fält utan pupiller, så ser Nina Hemmingssons naiva och gränslösa seriefigur och hjältinna ut. Hemmingsson rimmar på hämningslös, med inrim.
När hon nu debuterar som poet är det oemotståndligt att citera en av hennes drastiska rutor i Aftonbladet. En kontaktannons formuleras: ”Mina intressen är att odla pelagoner! Och att runka! Och dig!” Sen följer i samma pratbubbla: ”Men gud, det bara kom, helt spontant! Så jävla fint, nästan som en dikt!” En välkammad gosse svarar: ”Ja, nästan.”
Kanske väntade jag mig något bitskt kul á la Sonja Åkesson eller tecknaren Anna Bengtssons Du ska vara spännande och varm, men bara titeln liknar Bengtssons: ”Det var jag som kom hem till dig”. För övrigt mest djupaste allvar, minnen från barndomen blandas med iakttagelser av idag. Drastiskt förstås och med rikt bildspråk, men inte skämtsamt.
Perspektivet inbegriper ett avstånd, både till minnen och till nutida miljön: Systern som bor i norrförort i stället för söderut och frågar när bokens jag skall bli glad och hårlös. En barndomens grannfamilj som är en väl fungerande enhet, skottar snö och orienterar. Eller morbrors begravning då de som talat om hans värdelösa liv plötsligt vill att alla skall ljuga, ”och säga att alla liv har sina lyckliga stunder / och fråga vilka vi är att döma / Det som är en satans mardröm för oss / kanske var en picknick för någon annan”.
Vägen till kvinna i fyrtiårsåldern är ofrånkomligen en kroppens historia, fylld av doftminnen.
Det blir tal om kaffe med släkten, berså och flagga, men hon halar flaggan och eftersom den inte går att slita sönder med tänderna, fryser hon den mitt i en rörelse och slår sönder den ”med en hammare / eller med mig själv / tills flaggan blir ett grönt moln av splitter / som sprids och andas in av alla damer”.
Det är en feministisk demonstration. Blått och gult blir ju grönt när färgerna blandas, och det vore bra mycket bättre! Men fibrerna i flaggans tyg är starka, som hon uttrycker det.
Boken slutar med en bild, som säkert hämtats från Hemmingssons vardag som trebarnsmamma. Den vuxnas hand i ett barns lilla handflata, ”Ett stort snäckskal i ett litet”. Det kolsvarta behöver sägas men när det är sagt finns faktiskt ljuspunkter.

Artikeln publicerad i Dalarnas Tidningar 6 september och Hälsinglands Tidningar 7 september 2012

Det bara råkade bli så. Hoppa av eller?

Ellen Mattsson, Vinterträdet, roman, Albert Bonniers förlag

En roman om Greta Garbo! Så kommer denna bok säkert att kallas, i evighet amen, men det lilla ordet OM stämmer till eftertanke. Visst sticker den gudomliga sin haka i vädret på bokens omslagsbild och visst finns det romaner som handlar om ett enda ämne, men en god roman är alltid mycket rikare än så. I synnerhet om en så eftertänksam och nyfiken berättare som Ellen Mattsson är i farten.
Vad handlar den om då? Någon skrev två kvinnors vänskap, mycket förvånande eftersom unga Vendela och hennes bara något äldre arbetsgivare Greta Garbo inte har några varmare känslor för varandra. De accepterar varandra, med den reservationen att Greta gör om Vendela, så att hon skall kunna fungera som stand in, när beundrarna är för påträngande.
Man kan säga att romanen handlar om en skygg idol som jagas av press och fans, men det är bara en tråd i intrigen. Mattsson stöder sig på garbolitteraturen, men har ändå inte gjort en roman om Greta Garbo.
Något närmare sanningen kommer den som ser Vinterträdet som en bok om vägval. Vem väljer? Mauritz Stiller tog Greta Johansson ur Dramatens scenskola och gjorde henne till filmstjärna. Romanens Vendela plockas upp av Greta Garbo på amerikabåten Kungsholm och blir utan att be om det anställd som sekreterare och väktare.
Ännu närmare sanningen kommer kanske den som ser en bok om människans existensiella ensamhet, om att var och en i grunden är ensamma, även om vi blir älskade eller älskar eller bara uppskattas någorlunda på jobbet.
Vendela och Greta talar mest om praktiska ting, men två andra samtal är höjdpunkter i boken. Butlern Gösta, som ser hur Garbo sparar och stänger in sig, menar att hon slösar bort sitt liv när hon inte njuter av pengarna. Vendela går till försvar. För henne får Greta låta bli att använda sin frihet. Hon kan få leva utan mening om hon vill, det har hon också rätt till.
I det andra samtalet är det Vendelas farbror Herbert, också immigrant i USA, som ifrågasätter Vendelas val eller icke-val. De är båda brutalt ärliga som släktingar kan vara. Samtidigt visar han henne en omsorg som Vendela häpet registrerar, som när han ser till att hennes kjol inte fastnar i bildörren. Ellen Mattsson låter dem båda växa i mötet, från låsta positioner till viss förståelse av den andras perspektiv. Kanske blir det ett litet steg för Vendela mot att förstå sig själv en aning. Minimala förändringar alltså, men dock en riktning.
Herbets och Vendelas dialog kommenteras av Vendela som är bokens berättare. Ellen Mattsson för läsaren skickligt genom dessa olika lager av medvetanden och tidsskikt.
Vendela skriver ett filmmanus om drottning Kristinas abdikation. Temat avhopp är ju något som hela tiden sysselsätter Garbo. Det skulle vara en film med en stenig livsväg men också viloställen för lek. Men hon förstår att det inte går att visa en hel människa, man måste välja vissa bitar och ge dem en glans.
Kristinas liv med två disparata delar måste ändå undersökas i sin helhet för att mönstret skall bli tydligt, tänker Vendela. Då behövs avstånd, ju större avstånd desto bättre framträder mönstret.
Det här är ju författarfunderingar men också tankegångar för den som ser på sitt eget liv, tidigt och sent. Ellen Mattsson är mästare på att granska skärvor och lägga större bilder, hela tiden med fokus på frågor om vad som är viktigast i livet. Frågorna får läsaren ta hand om.
Ellen Mattsson fick Selma Lagerlöfs litteraturpris förra året. Hon hör verkligen till vår tids stora berättare.

Recensionen publicerad i Hälsinglands Tidningar 21 augusti 2012

Kameran som skydd mot döden

Den vita färgen finns med hela tiden i Marie Norins författarskap och nu har hennes sjunde bok fått titeln ”vit vit”. Det är ingen stor bokstav i titeln, vilket får det att mera se ut som ett ljud än ett namn, som ett fågelljud. Jag ser titelns prickar över två i som ögon som skär igenom omslagets murriga färger.
I en av hennes diktsamlingar finns rymdfararen Gagarin, en man i vitt som går i en vithet utan ände. Hon beskriver honom som ett vitt blad i utkanten av en jättelik gräsplan. I en annan diktsamling finns en polarfarare som ger sig iväg och försvinner i det vita.
Nu tänker jag mig det vita som ett oskrivet papper (ett tomt dokument på datorn, förstås). Där börjar det, i en saknad som skall ersättas med ord. Romanen handlar om en fotograferande pojke på solsemester med mamma. Han zoomar in och han zoomar ut, och får ibland för sig att det inte är på riktigt. Hans bilder kommer att få oväntad tyngd, eftersom mamman förolyckas under en utflykt. Fotot med morsan sovande på sandstranden och på pojkens egna fötter i sanden under vattenlek följs senare av bilder på jeepen som sitter fast i ökensanden.
Det vita finner vi här i kamerans registrering av skarpt ljus i kontrast till skuggor, men också i minnet. Vad finns kvar när hans rum är en kapsel av mörker? Kameran fortsätter han att hålla närmast kroppen.
Romanen vit vit är en lättläst skildring av ensamhet, till skillnad från påhitten och berättarexperimenten i Marie Norins förra bok Djuraffär (2010), två romaner i en liten volym. Djuraffärens ägare hittade i källaren små människoliknande varelser, som han byggde en värld åt och sen försvann i. I den andra romanen håller en konstnär på med en konstruktion som förstörs när han transporterar den. Där finns också några sidor med fröet till den nya romanen: Barnet, mamman och det svidande ljuset som stör skärmen med dataspelet.
Om och om igen handlar det om att skapa sin värld och ta plats i den även om ögonen bländas av ett obarmhärtig ljus, även om orden sviker.

Recensionen har publicerats i Hälsinglands Tidningar 23 augusti 2012

Suring jorden runt

Vi åt surströmming på altanen hemma hos Märta. Några dagar senare var jag hos pappa som är 99. Han hade blivit klar med storstilsboken Här är New York och ville att jag skulle lämna tillbaks den till bibioteket. Jag bläddrade litet i boken.
Medan pappa utan aptit petade i sin lunchfisk, fick jag i mig Torsten Ehrenmarks kåseri om surströmmingsfest i olika storstäder och omgivningens reaktioner. I Paris ryckte portvakten ut för att rädda hyresgästerna mot gasattacken. I London valde Ehrenmarks att förvarna grannarna med ett meddelande om svenska, galna seder. I höghuset i New York och dess ”vertikala ensamhet” kändes det däremot meningslöst att skriva något. Dagen därpå låg en lapp i brevlådan: ”Ni borde skämmas.”

Blomsterpelaren i Friggesund flödar över av Törnrosas kjortel.

Blooms val: Don DeLillo

Världens största litteraturkritiker är Harold Bloom, Yale-professorn som gjort en lista på västerlandets viktigaste böcker. Självklart har listan fått mycket skäll.
Om Bloom får välja High Four bland amerikanska nu verksamma romanförfattare, och det får han ju alltid, så hör Don DeLillo dit. Lika självklart är de tre övriga män: Pynchon, Roth och McCarthy, liksom Bloom födda på trettiotalet.
De senaste åren har sex av Don DeLillos böcker översatts till svenska, så den som blir förtjust i den nya novellsamlingen, i lättflytande översättning av Rebecca Alsberg, kan lätt fördjupa bekantskapen.
Inte så litet publikfriande har novellen Ängeln Esmeralda från 1994 fått bli bokens titel i bokförlaget Atlantis svenska utgåva, liksom i USA där samlingen utkom förra året. Endast två noveller är nyskrivna. Samlingen är ojämn, men några pärlor gör att jag är glad att jag ombads att läsa boken och tog jobbet.
 I änglahistorien visar Don DeLillo realistiska scener från New Yorks slum. Unga graffitimålare sprejar en ängel för varje barn som dör. Dödsorsaken skriver de i pratbubblor. Två nunnor blir våra ledsagare där i South Bronx. Till sist toppar DeLillo med en övernaturlig händelse. Skall nunnorna skall följa pöbeln och ta det som ett budskap från Gud? Han valde att genom hela novellen låta de två nunnor vara exempel på två attityder.
Andra exempel på attityder finns i Hammare och skära (2010). Här hälsar vi på i ett fängelse för ekonomiska brottslingar. De odlar sin känsla av originalitet från tiden med dyra vanor. Jerold (som för att odla sin särskildhet stavar sitt namn annorlunda) får höra av frun att döttrarna gör ett barnprogram om ekonomi. Snart tittar alla fångarna. Barnen blir allt säkrare och talar allvarligt om börsras och framtiden. Det blir till slut både komik och poesi. Bara Jerold förstår att det är deras mor som skriver manus och regisserar. Novellen växer och blir större än en exempelsamling, mer oroväckande otydlig.
Något liknande händer med berättarens blick i Löparen (1988). Ett barn kidnappas i en park. Löparen och andra vittnen försöker tolka situationen. En vårdnadstvist? En dåres infall? En planerad attack? Fallet känns aktuellt. Men DeLillos fokus ligger inte på sanningen, utan på den svajande relationen mellan vittnena. Löparen är en klassisk novell genom sin koncentration, sitt psykologiska finlir och det överraskande slutet. De sju sidorna är precis vad man kan tjuvläsa i affären, och sen kanske bestämma sig för att handla.

Artikeln är i snarlik utformning publicerad i Arbetarbladet 17 juli 2012

En skogsrundtur till opera och dans

 Opera har blivit en folksport för barn och vuxna. Amatörer sjunger med proffs i finnskogen. Publiken kommer i gummistövlar. Paris bohemer klädda i 70-talsorange och batik citerar svenska skämt: Underbart är kort! Känsla för feeling!
I en annan skog: Ny koreografi dansas i knotthelvetet på fäboden och det handlar inte om att ysta utan om längtan efter att få tid att skriva poesi.
Och i en lada: Vuxna tjoar och visslar när unga spelat polska efter Troskari-Erik och danstruppen snurrat med fjäderboor.
Det här händer runt om nu på sommaren, inte i något stenbrott utan i intima lokaler. I stället för buskis får allmogen traditioner fräckt förmedlade. Yrkesutbildade konstnärer ställer perfekta kostymer mot granväggar, svalor piper. Släkt, grannar och turister kommer och vänjer sig. Sen blir det slutsålt även nästa gång Metropolitan sänder opera i Edsbyn.
Om några år kanske vi också får möta Läcköoperan så, eller via stor duk följa publikens vandring längs fägatan på Digerkölsvallen i trakten av Los och se hur man viftar bort småsve med sittdynor och programblad.

Läckö är ju ståndsmässigt men skogens djur och jägare har i sommar intagit slottsgården med Leos Janáceks fabel Den listiga lilla räven. I år tilldelades Läckö Slottsopera Operapriset 2011 av tidskriften Operas läsare. Tusentals ser opera där varje år och för många är det första smakbiten av denna allkonst.
Rätt nybakade operaregissören Linda Mallik bygger sin fantasieggande uppsättning på en oförlöst förälskelse i Janáceks liv. Den 25-åriga, gifta Kamila blev i fabeln en vild räv och av sitt 63-åriga jag formade han en skogvaktare (Thomas Lander) som lever upp genom att fånga räven.
Familjeliv och död bland djuren är en annan röd tråd. Sjungande smårävar myllrar: Livet går vidare trots att den förrymda Skarpöra (Sofie Asplund) slutar som pälskrage. Rävbröllopet är höjdpunkten, men den melankoliska hunden, Frida Josefin Österberg, står för insikten att kärlek behövs, även om den inte når sitt mål. I fabeln är hunden till och med tonsättare.
Över till Opera Vox! Liksom Linda Mallik  studerade Märit Bergvall regi på Operahögskolan och har jobbat på Läckö. Märit växte upp i byn Hå söder om Bollnäs och ledde redan i fyran sitt första teatersällskap. Nu gästspelar hon regelbundet med sitt fria operasällskap på Loses finurliga vridscen i skogen nära Hå.
Döm om publikens förtjusning när vi glider iväg, och den lilla orkestern med dirigenten Miguel Ramos dras med bil runt alltihop för att dyka upp nära nästa scenbild. Puccinis fattiga konstnärer ockuperar Mullvaden på Söder, nej Kvarteret Bohemen. Precis som Linda Mallik har Märit Bergvall gjort en humoristisk och fyndig nyöversättning av grundtexten, men ingen av dem lyckas undvika genusfällorna. I Boheme har vi madonnan som dör och horan som bråkar, bland rävarna är den ena kokett och den andra mera kaxig.
Så sången. Vilken röstmässig briljans den unga generationen besitter! Och utspelets finlir: Rodolphe döljer sin svartsjuka i spelad frihetslängtan. Han klagar på hennes prydnadssaker och sjunger: ”Från passion till tristess!” men får svaret av en kompis: ”Du har inte skött det med finess!” Hon dör förstås, men han lär sig något.

Hälsinge Låtverkstad firar tioårsjubileum med föreställningen På fri fot. Trettiosex på scenen, dansare, sångare, musiker med fioler, gitarrer, blås och slagverk. Idén är att samla unga från hela landskapet några helger under ett år, ungdomar som kanske annars är ensamma i sin bygd om att gilla traditionsmusik. Idén är lysande och utförandet ger kickar för livet - även för lärarna, intygade Eiwor Kjellberg. Hon har förresten nyss givit ut en CD med några av sina gamla elever och Pär Engman. Soulscreen med Eiwor Kjellberg band visar att hon är Hälsinglands mest framstående tonsättare bland folkmusiker idag. Och konkurrensen är hård, det visar inte minst låt-SM i Bergsjö, där årets vinnare var Bo Karlsson.
Eleverna på scenen funderar på sitt förhållandet till hembygden. Stanna eller dra? Fiska med farsan eller söka en danskarriär? Musik Gävleborg och Bilda har stött den smittande CD:n På fri fot, med låtar skrivna av flera elever. En av kompositörerna är Molly Andersson från Delsbo. Hon har med systern Alice och Theresa, Isabel och Sophia Godau nyss gjort dunderdebut med skivan Polkfrock Sisters, en sjudande mix av amerikansk folkmusik och jazzig visa med svensk sentimentalitet i botten. Bästa spåret handlar om en morots tonårstankar om sitt utseende!
En som valt framtid är Peter Hjelm från Korskrogen. Efter dansgymnasium i Bollnäs och ett år på musikteaterlinje på Öland börjar han nu på Balettakademien i Göteborg.
Med stark utstrålning dansade Peter i sommar sin egen koreografi i regn och knott med Tovåsens teaterförening. Berättelsen om Kaspar Davidssons gudomliga resa, skriven och regisserad av Anders Öhlén, har en poetiskt överraskande intrig. Levande och döda möter Gud, det var stundtals förvirrande och alldeles, alldeles underbart.

Artikeln publicerad i Arbetarbladet 12 augusti 2012

Taxichaufförens yrke är en topos

Ulf Eriksson, Kortfattad besvärjelse av taxichaufför, roman, Albert Bonniers Förlag

En gång om året sedan 1982 utkommer en ny bok av Ulf Eriksson, poesi eller prosa. Hur mycket ensamhet måste inte till för att åstadkomma en sådan produktion!
I romanen Kortfattad besvärjelse av taxichaufför möter vi en ensam man i ett lånat hus i Kalifornien. Han sitter framför en skärm med en framvällande våg och ibland kliver han genom bilden och ut. Efter promenaden klättrar han in genom skärmen igen. På balkongen hittar han vikta pappersplan med intressanta texter. När han går en trappa upp för att utröna vem som kastar, finner han en dörröppning fylld med ett textarkiv.
Romanen svajar mer än så. Historien om vågmannen skall vara skriven av berättarens favoritförfattare, den påhittade Edgar Topos. Topos bok heter också Kortfattad besvärjelse av taxichaufför. Olika jag blandas vilt.
Topos är det grekiska ordet för plats. Begreppet används som en hjälp för tanken, en retorisk figur, ett ställe att spinna ett tal eller en text runt. Topos kan också vara t ex ett sinnestillstånd, en släktanknytning eller ett yrke. I boken har vi taxichaufförens yrke, med möjlighet att ta oss hit och dit.
Ulf Eriksson tar vara på infall och gör utvikningar i en skruvad intrig som ändå verkar möjlig. Att man hänger med någorlunda i svängarna beror på alla igenkännliga element: En bakgård, en brygga, mjäll på en axel eller beskrivningen av tomatodlingars miljöpåverkan.
Huvudpersonen läser en papperstidning och beklagar ungdomar som går miste om upplevelsen att vika upp ett rum och bläddra sig fram i det, ett rum till vilket en mängd andra beger sig ungefär samtidigt. Tala om viktig topos!
Hans möten med flickvännen Pascale blir pauser av normalitet, trots att hon doktorerar i topologi och har det osannolika efternamnet Area. De talar om verkliga författare och verk, särskilt Marlen Haushofer och hennes Väggen. Kanske är Edgar Topos hennes son, spekuleras det.
Berättaren hittar i ett sökprogram den för honom helt obekante svenske författaren Lars Ahlin med ett ”vidlyftigt men också inifrån upplysta och kärleksivrande författarskap” som skall vara förbjuden läsning i Kina och Indien, därför att Ahlin predikar emot hierarkier mellan människor! Så har Ulf Eriksson pillat in ett bevis på att bokens jag varken är han själv eller svensk.
En del, menar berättaren, tar sitt liv därför att de är bergsäkra på orsaken till eller ändamålet med sin existens. Men han vill fortsätta leva för att han inte vet varför han finns till.
Detta är absolut rolig läsning men inget för den som vill koppla av. Med Ulf Eriksson måste man koppla på, ta alla utmaningar och njuta av detaljerna snarare än av de långa, brutna linjerna.

Förslag på firmafest för Tillväxtverket

Kyrkbåtarna har gjort tjänst på Dellensjöarna under Delsbostämman, och nu bogseras Tron av Hoppet hem till hamnen i Dellenbaden. Lyttj-Olle Persson är första båtens styrman, som här fångats mitt i nattsolen av andra båtens styrman Peter Jonaszon. Varje onsdagskväll kan vem som helst följa med på en tur, 50 kronor kostar det för några timmars rodd och landstigning på någon ö. Det finns även sittplatser för den som inte vill ro. För 100 kronor blir man medlem och får då åka fritt.
Vid föreningsstarten i början av 90-talet var båtprojektet omdiskuterat och hade klang av överdriven idealism och historienörderi. Det var grönavågare och invandrare från storstadsregionerna som drev på. Men roddarintresset växte och kom att involvera alla i bygden, företag köper in sig för att göra nyttiga och sammanhållande strapatser med personalen och varje år tar man båtarna på trailer och genomför en långrodd i ett avlägset sjösystem eller en kanalfart.
Själv var jag med och vann den första kyrkbåtstävlingen på Rångsjön, Rångsjörodden. Laget från Delsbo Dansklubb var förstås bra på att hålla takten och inte skramla med årorna, men avgörande var nog att Lasse Feldtblad, vår tilldelade styrman, lät oss sätta i årorna inte på noll utan på ett i nedräkningen. Eftersom det ändå tar någon sekund att få båten i rörelse, så kunde det inte bli tjuvstart.

Här finns inga hinder för rörelser till musik

Här är det skolavslutning på Skanskvarnsskolan och det dansas för fullt på den smala scenen nedanför trappan, med rullstolar och utan! Skolkamrater och föräldrar klappar takten och jublar. Detta är Stockholms enda skola där rörelsehindrade barn i klasserna 1-6 erbjuds undervisning och barnomsorg - och den ligger i Årsta. Nu är det sommarlov, men fritids har öppet även på sommaren. "Skanskvarn i mitt hjärta".

Eldande eller depressivt klasshat?

Johan Jönson, med.bort.in, dikter, Albert Bonniers förlag

Det är en sak att ladda ur sig klasshat i en bok, en annan att göra det som estradör inför en publik som jublar. Jag var inte med på Dramaten, men har gått tillbaka till min läsning av diktsamlingen och märker att det var poetens anspråkslöshet som fångade mig, inte ett aggressivt klasshat. Kanske har det med alla punkterna i boken att göra. Det är ibland punkt. mellan. varje. ord.

Karlarna tar verkligen plats när de skriver om sina liv. Vi tar några siffror om Johan Jönsons böcker direkt, så är det avklarat: Efter arbetsschema innehåller 795 sidor, Livdikt 710 sidor och årets bok med.bort.in slår poesirekord: 1243 sidor.
Den skrämmande, nästan löjliga tjockleken blir snabbt oviktig, för i texten gör sig Johan Jönson inte bred. Tvärtom framstår han som anspråkslös. Så varför inte en poesibok att stanna länge i, likaväl som man gör sig bekväm i Stilla flyter Don eller andra brett upplagda världsbilder? 
Johan Jönsons idé är att belysa livets alla sidor underifrån. Hans livdikt handlar om att vara fattig och arbetslös, ta eller vägra ta ett tillfälligt skitjobb, att ha sex eller drömma om sex med frun, att väcka barnen, att upptäcka att de fasar för hans nästa utbrott, att skämmas för sin vikt och hetsäta på natten. Och så litet politik på det, om länder där fackligt aktiva dödas, om moderatstockholm. Den härskande klassen bedriver klasskamp neråt och utåt, skriver han, en lysande beskrivning.
Goda dagar kan han tro på möjligheten att flytta tillbaka till Medelpad och bli bär- och svampplockare, som släktens överlevnadsansvariga kvinnor. ”Vi måste kunna vänja oss. vid en sån fattigdom. och en sån rikedom.”
Hans kamp utspelas långt från Noréns italienska klädbutiker och han söker inte barndomen som Knausgaard, utan är här och nu och snart död. Titelns med visar sammanhang, ”med Carin. som med ett mirakel.” Hur mycket han än gömmer sig, är han i samhället och i skammen att inte tjäna pengar. Titelns bort visar den obönhörliga riktningen mot döden, och varnar oss för att leva som döda i förtid. I Livdikt beskrev han en kuslig känsla av att livet försvann, framför Postkodmiljonären, i jobbet som vårdare. ”Minut efter minut dras av från framtiden.”
Det vetter mot titelns sista ord in: Att söka sig inåt, mot eftertanke och förståelse. I den riktningen återkommer frasen ”Jag vet inte”. En sympatisk hållning för en predikare, även om den sorgligt nog är grundad i självförakt och psykisk skörhet.
De många punkterna mellan hans ord är som tvekan och andhämtning. Man kan försöka läsa så.

Recensionen publicerades i Arbetarbladet 20/1 2012

En fördjupad bild av Ellen Key

Ronny Ambjörnsson, Ellen Key, En europeisk intellektuell, Albert Bonniers förlag

Han har gjort det åt oss, Ronny Ambjörnsson. Han har noga läst Ellen Keys verk: Böcker, artiklar och föredrag. Det är fantastiskt och rörande att han satsat så stort för att lyfta fram Ellen Keys livsverk. Hon har funnits i hans forskning i många år och nu som professor emeritus bjuder han generöst på sina breda lärdom om Ellen Key (1847-1926) och den europeiska idévärld hon blev en del av.
Det räcker ju inte att hennes flödande produktion finns på forskningsbibliotek och ibland lockar en doktorand att undersöka det ena eller andra. Det räcker inte med turistströmmen till hennes underbara Strand, där arbetarkvinnor och skribenter kan få ro vid Vätterns vågor.
Vad som hittills saknats har varit en nutida, skarp och kritisk översikt över hennes verk och visioner, om barns rätt till fri lek och spännande lärande, om kvinnors makt över sin sexualitet i och utanför äktenskapet, om patriotism och farlig nationalism.
Idag skulle hon debatterat frågan om religiösa inslag under skolavslutningen. Man kan förstå chocken när Ellen Key skrev att kristendomskunskapen var det mest demoraliserande momentet i barnuppfostran! Vilken dubbelmoral att en timme lära ut skapelseberättelsen och nästa timme naturvetenskapliga fakta! Sedan fortsätter dubbelmoralen ute i samhället, fritänkaren viger sig kyrkligt och döper barn, republikaner sjunger kungssången och tar emot ordnar. Diskutera bibeln hemma, aldrig i en skolbänk, tyckte Ellen Key. Själva ordet kristendomskunskap var fel, när det handlade om religiösa åsikter.
Ellen Key var pionjär för barnens rättigheter. Före henne hade knappt någon tänkt tanken, att barn kunde ställa krav på sina föräldrar. Barnarbete ville hon stoppa, men lade också ansvar på barnen att göra sitt bästa. Att sträva efter lycka är den enda plikt en människa har mot sig själv, skriver hon. Drömmen om framtiden är viktig att odla. Hoppet om en god framtid ger lust att leva i nuet!
Det var ju lätt att håna en talför, radikal kvinna som Ellen Key. Hon jagades av akademiledamöter i spalter och böcker. I boken Ellen Keys tredje rike: en studie öfver radikalismen (1902) tyckte Vitalis Norström att Ellen Key odlade en barnkult. Ambjörnsson citerar honom: ”Är barnet till för att blifva människa eller är människan till för att förstå, fostra och lyckliggöra barnet?”
Ibland reste hon utomlands för att slippa jakten, men hon gjorde också långa bejublade föreläsningsturnéer i Europa. Hennes böcker kom på flera språk och ideligen nya upplagor, och hon träffade viktiga personer i tidens idédebatt. Björnstierne Björnson, Georg Brandes, Rainer Maria Rilke och Lou Andreas-Salomé blir hennes vänner, för att inte tala om de inspiratörer hon mötte i böckernas värld: Spinoza, Nietzsche, Spencer, Rousseau, Goethe och Ibsen, de bidrog men hon formade sin egen väg.
Den svenska kvinnorörelsens mer borgerliga portalfigurer kom hon på kant med, både för att hon som särartsfeminist värnade om moderskapet och kvinnans plats i hemmet, men också för hennes radikalitet i fredsfrågan. När hon höll förstamajtal på Gärdet 1894, kritiserade hon överklasskvinnorna för att de glömt arbetarklassens kvinnor.
Ronny Ambjörnsson har gjort en ovärdelig granskning av Keys idévärld, utan att glömma hennes liv. Efter Annelie Jordahls sentimentala roman Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) från 2009 känns Ambjörnssons version av kärlekshistorien med den gifte fyrbarnspappan Urban von Feilitzen mycket respektfull.
Han lyfter också fram en intressant bakgrund till Ellen Keys drivkrafter och ansvarskänsla: Som tonåring var hon med när två kusiner, som hon försökt lära att simma, drunknade.
Jag tar med mig några ord Ambjörnsson hämtar från en ateistisk predikan ur Lifslinjer II. De stora frågorna om livets mening kommer att aldrig att få svar, och däri ligger deras styrka, menar Key. Därför fortsätter vi att söka i oss själva, i stället för att få svaren pressade på oss uppifrån eller utifrån.

Recensionen publicerad i Arbetarbladet 17 juni 2012

Att sätta namn på en alptopp och ändra det

Gunnar Ardelius, Friheten förde oss hit, roman, Norstedts
Anne Agardh, Brink, Den svenske slavkaptenen, Atlantis
Sasha Huber (red), Rentyhorn Agassizhorn, Kiasma

Svensk gruvdrift i Liberia är miljön för Gunnar Ardelius familjedrama ”Friheten förde oss hit”. Romanen är hans första vuxenbok efter tre ungdomsböcker, varav den första nominerades till Augustpriset och gav honom debutantpriset Slangbellan av Sveriges Författarförbunds barn- och ungdomssektion. Bokens långa titel var: ”Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.”
Gunnar Ardelius, född 1981, är sedan maj i år ordförande för Sveriges författarförbund.
Romanen har tre huvudpersoner: Hektor, personalchef på LAMCO vid slutet av 1960-talet, hemmafrun Margaret och sonen Mårten. Hans flickvän Laura i Sverige är albinoljus, en spegelvänd konstruktion jämfört med Ormpojken, en boy i hushållet. Något riktigt namn på honom givs inte.
Familjedrama kallade jag boken. Det är alltså inte främst en bok om svenskt företagande och nykolonialism i Afrika. Jag uppfattar den mera som en historia om två makar som inte har något annat ihop än förflyttningen, och om sonen som lämnar föräldrarna genom att växa upp och bli radikal. När gruvstrejk bryter ut hoppar han med, men i Liberia är det farligare än i Sverige att demonstrera. Landets namn blir en ironisk kommentar till ofrihet på berättelsens alla plan.
Resan till Afrika har författaren hittat i sin egen familj, hans farfar tog med sig familjen på utlandsjobb. Även om romanens figurer mer känns som exempel än som individer, så framstår miljön som äkta och naturen väl beskriven. Ardelius är bra på den vardaglig improvisation som dialoger alltid utgör, samtalen där det som sägs är lika viktigt som det som förtigs. Han bjuder skickligt på detaljer som gester och iakttagelser. Som beskrivningen av en tystnad som liknar den när en köksfläkt stängs av och man först då märker att den stått på länge.
En god debut, kort sagt.
En fackboksdebut med Liberia och svensk kolonialism är amatörforskaren Anne Agardhs ”Brink, Den svenske slavkaptenen”. Kapten är här ett förskönande ord. Abraham Brink från Åmål var seglande slavhandlare, gjorde uppköp, ansvarade för slavarna under resan från Ghana till Västindien och hade del i vinsten. Ett intressant öde och en i sina detaljer okänd del av svensk historia!
Boken är ibland påfrestande att läsa, då släktforskarens entusiasm går väl långt i familjeutredningar, men massans delaktighet i slavhandeln blir därmed tydlig. Agardh citerar också en svensk lärobok, ännu använd på 1940-talet, om ”negrers” lögnaktighet, oduglighet och barnsliga förtjusning i grannlåt.
Läs gärna professor Dick Harrisons recension i Svenska Dagbladet 5/4 2008 av en av Agardhs engelska källor, Marcus Redikers Slavskeppet, En historia om människor (översatt av Lars Ohlsson).

Konstmuseet Kiasma i Helsingfors köpte 2010 in Sasha Hubers installation ”RENTYHORN Agassizhorn”. För att peka på Schweiz bidrag till slaveriet gav Huber nytt namn åt en alptopp som hade namn efter glaciologen Agassiz. Han blev som emigrant i USA inflytelserik rasist och pionjär inom apartheid, en USA-Hitler långt före Hitler.
År 2007 firades i många länder hans 200-årsdag, vilket fick Huber att reagera och starta kampanjen ”De-mounting Louis Agassiz”. Där har hon att göra, för han har 37 berg och gator namngivna efter sig bara i USA. På månen finns Kap Agassiz och på Mars Agassiz Krater.
Sasha Huber hyrde helt enkelt en helikoper och for upp till alptoppen i hennes hemland och satte upp skylten Rentyhorn. Installationen visar resan och även ett foto av slaven Renty, en av modellerna i Agassiz bildsamling av underlägsna människor.
En fascinerande antologi om projektet har Sasha Huber utgivit till Rentys ära hos Kiasma 2010. Huber är född 1975 och bor numera i Helsingfors.

Det tar cirka tre månader

Stefan Gurt, Så dödar vi en människa, W&W

Trots att jag visste att boken skulle sluta med pappans död på hemmet, läste jag i andlös spänning. Boken liksom läste sig själv, för mig, jag ville ha mer av Stefan Gurts avslöjanden. Men ville jag egentligen veta så mycket om makt och vanmakt i hans barndomsfamilj och i hans föräldrars relation till varandra? Jo, det ville jag.
Titeln lyder Så dödar vi en människa. Lätt gjort, vi stänger in henne på ett äldreboende! Det tar cirka tre månader bara, så är vi av med henne. Berövad all värdighet och positivt livsinnehåll väljer många att påskynda döden, skriver Stefan Gurt efter samtal med en läkare som arbetat inom äldrevården. Självsvält är vanligast, man samlar tabletter till en slutlig dos eller hoppar från balkongen. Läkare bidrar med tung medicinering som gör att de gamla inte orkar äta.
Men Gurts analys handlar lika mycket om anhörigas syn på åldrande och sjukdom. Han är själv sonen som vittnar om sina fyllda dagar: Jobbresor, köksrenovering, aktiviteter med barnen. Det kunde gå månader mellan besöken, och ändå bodde de i samma stad. ”Hur kunde jag ha varit så blind och upptagen att jag inte förstod vidden av hans ensamhet?”
Stefan Gurts kinesiska svärmor förfasade sig, när hon såg hur det gick till i Sverige. Hon hade varit med om japanska ockupation, inbördeskrig och Maos kampanjer, sov fortfarande bara några timmar per natt av rädsla för bombräder och säkerhetspolis, hon väntade i åratal på att maken som var dömd till döden skulle avrättas (han frigavs senare). Allt detta och mer hade hon sett, men ett svenskt servicehus var för henne höjden av omänsklighet. Hon fick till ett kaotiskt gräl om detta på Stefans mormors serviceboende, kvinnorna grät och han blev arg. Han förstod inte då att hon faktiskt hade rätt.
Stefan Gurt är förfärande ärlig. Han inleder ett kapitel: ”Min familj var inte en lycklig familj, Jag vet inte exakt i vilken ålder jag förstod det.” Komiskt beskriver han släktbesöken i Kina, ibland är det rena farsen. Porträttet av svärmor: Tjock, gapig och gränslös, sittande på botten nära stranden med en badring under de tunga brösten. Det stöter mig först att han tre gånger kallar svägerskan för ”Lis harmynta lillasyster”, men hon ägnas sen ett kapitel om handikappet, familjevåld och hur en make förmås att bättra sig.
Spänningen kommer just av Gurts förtroendefullt intima tilltal och vägran att idyllisera i granskningen av familjemönster. Han sätter fingret på hur vi tar avstånd från ursprung och sammanhang. Vart leder undvikandet av släkten, när man väljer vänner, jobb och renoveringar? Rakt till ättestupan.
Min pappa, 99 år, slutade äta i somras när han bröt foten och kom på hemmet. Efter ungefär tre månader rest vi i hast från olika delar av landet för ett sista möte. Men så blev han förälskad i en sköterska. Nu har han börjat motionscykla igen och planerar nästa kalas.

Recensionen publicerad i Sundsvalls Tidning 22/4 och i Arbetarbladet 22/3

Att skriva om mamma. Blir hon arg då?

Antologin Mor, mamma, morsan är en hyllning och ett kärleksbevis. Redaktörerna Roberth Ericsson och Sonja Schwarzenberger uppmanade elva skribenter att skriva personligt om sina mödrar och inte väja för skuggsidorna.
Flera vrider sig obekvämt på skrivbordsstolen. Andra, som Aase Berg, gillar inte hyllningar och löser problemet med att skriva mest om sig själv som mor och dotter. Hon fick en grundtrygghet, menar hon, men valde sen tilläggsmammor i vänkretsen. Själv är hon nöjd om hon, med Winnicotts ord, kan vara en tillräckligt god mor, hellre än att söka perfektion.
Anna Jörgensdotter tvekar, men allra mest Kristian Lundberg. Han kan inte undgå att kränka sin mor, om detta skall skrivas sanningsenligt. Hon drunknade i sitt vansinne och tog med sig barnen in i dårskapen. Varför blev de så instängda? Jo, för att fadern gav sig av och aldrig kom tillbaka.
Flera återkommer till detta, när de beskriver hur utlämnade de varit. Det har faktiskt med faderns passivitet att göra. Argast är Maria Montelius som ändå skriver gnistrande roligt om sin uppväxt i fantasins och lojalitetens värld med Kristina Lugn. Johanna Ekströms uppgörelse med fadern är en fläkt jämfört med detta anfall på män som inte torkar bajs, handlar mat eller tvättar.
Maria Montelius: Den som inte gör allt detta ska inte prata med mig om kärleken till ett barn, om han inte vill få pungkulorna uppsparkade i halsen. Jag är så vitglödgat trött på självbespeglande skönandar som skriver böcker om hur föräldraskapet har förändrat dem, samtidigt som den andra föräldern ser till att barnen leker bakom stängd dörr så att pappa kan skriva den fina, inkännande boken om dem, och sedan slörunka lite framför datorn innan han orkar beblanda sig med sin familj igen.
Anna Jörgensdotter föreställer sig mammans ankomst till Sandviken, i 60-talets mönster och färger. Dottern strövar  filosofiskt genom mammans minnen och granskar sig själv som mamma. Hennes sökande bland principer och situationer är gripande även som historisk forskning.
De flesta inser att det bara kan handla om att hitta skärvor av liv. Jonas Brun lägger bit till bit och tänker på kedjan av kvinnor, invävda och intrasslade i varandra. Det är paradoxalt nog denna son som nämner den köttigaste relationen, att komma ur mammans kropp, smetig, mer groda än människa och ändå älskad. Han och flera andra skriver om moderns drömmar, om ambitioner, lyckosamma eller med förhinder.
Kärlek, kärlek, kärlek strömmar över sidorna och jag tror att både de varmaste och de sorgsnaste kommit in på spår som de vill följa mera hädanefter. Kristian Lundberg har ju länge skrivit självbiografiskt, men här får man en viktig och högst gripande nyckel till hans självförbrännande liv. Det gäller även Agneta Klingspor, som här valt moderns röst och perspektiv, ett intressant experiment.

Recensionen publicerad i Hälsinglands Tidningar 26/5 och Arbetarbladet 23/5.

Poesi med coop-blåvitt omslag

Lina Ekdahl, Diktsamling, W&W

Lek inte med språket, står det med pyttesmå bokstäver, knappt läsbart, längst ned på omslagets innerflik. Om man placerar fliken som ett bokmärke vid en läspaus, hålls en mängd av Lina Ekdahls ordlekar samman av hennes uppmaning. Dikterna får en motröst, en varning: Lek inte!
Röster och motröster finns boken igenom, Man kunde önska att det var ironi, snacket om att den lilla kulturen kostar och suger ut oss, ”suger ut varenda stadsdelsnämnd”, men det är i stort sett hämtat ur verkligheten. Någon har säkert sagt att vi gärna får vara i Folkets hus men det kostar, och kan ni inte betala får ni mötas någon annanstans. Den stora kulturen däremot, den är bra och snygg, den kostar men den betalar sig.
Om Lina Ekdahl i sin förra samling satte ord på ett famlande efter fotfäste i tillvaron, så beskriver hon nu låsta positioner, ett frenetiskt ställningstagande för det normala, svenska. Man får inte säga en äpple, och inte dammsugat.  Allt måste vara lagom här hos oss. För det var ju vi som byggde landet och vi är världsbäst på det mesta. Att vi sen inte tycker om de gamla, är en helt annan sak.
De där rösterna är förstås också tecken på ett vacklande fotfäste. I ett sånt läge behöver man hålla på idealen. Som i dikten En fri människa, där frihet är att födas av en positiv och informerad mor som ”ingår i  samhällets tillväxt / som består av kvalité, service och vetediet.” Bli ett föredöme i ditt bostadsområde, är maningen i en annan dikt. Åter en annan talar om en kugge i den svenska modellen.
Trevligt eller hemskt? Men valen som fick för trångt i fjorden in mot Uddevalla, den kunde inte vända. Den dog.
Mycket i den här boken har varit tryckt tidigare eller framfört på en scen eller ett sommarprogram. En del är nytt men följer samma samhällskritiska och idealkritiska tema. Det funkar utmärkt i portioner men blir för mycket i bokform.
Lina Ekdahl har nog rätt i att värnandet om ett svenskt lagom mer handlar om en blåvit, litet kylig standard än en flammande blågul.

Recensionen publicerad i Arebetarbladet och Hälsinglands Tidningar 3 maj 2012

Från polskor till bluegrass till grekisk folksång

Hovrastämman är en riksangelägenhet. Många stämmor är breda folkfester med picknick i gräset, men till Hovra åker Sveriges grädda av spelmän och lyssnarna är oftast redan frälsta. Musiker lyssnar på varandra i Hovra.
Något har det med årstiden att göra. Man väljer rummen i hovrabornas varma mat- och musiktält, men så fort solen tittar fram spelas det ute. Så även i lördagens växlande väder med omkring 550 besökare och bybor.
När danspaviljongen under konsert fylldes till sista ståplats, hade Järvsö spelmanslag på tunet också publik och medan Owe Ronströms ensemblekurs spelade balkanmusik och ryskt i tältet, kastade sig nybörjare runt på två dansgolv, till musik från Bollnäsbygdens spelmanslag.
Det brukar sägas att de tre kursdagarna i Hovra betyder mest för eleverna på lägsta nivån. Tjugoåriga Margit Envall vittnade i sitt invigningstal om musikens betydelse för hennes utveckling. Som barn kom hon motvillig och blyg till Hälsinge låtverkstad, efter mammas tjat (här skickade publiken en applåd till mamma Marie). Hon fick vänner och blev snart mottagare av dragspelaren Rolf Norbergs stipendium: En gratis kursplats på Hovrastämman.
- Låtverkstans ledare Staffan Jonsson lärde jag mig att våga vara mig själv, sa Margit som annars är mitt i förhandlingar med UNESCO om att ge gården Bommars i Letsbo status som världsarv.
Årets stipendiat Jonas Nilsson från Kilafors har också gått i låtverkstan. Med nyckelharpan i famnen fick han sitt diplom av Viveka Ståbi. Han imponerade sedan med ett dansant framförande av Eric Sahlströms barockiga Trollrikepolska.
Höjdpunkterna avlöste varandra på paviljonens scen. Vid Folk-  och världsmusikgalan 2011 vann gruppen Punsch utmärkelsen Årets nykomling. Rutinerade och välutbildade Erik Ronström, Maja Eriksson och Samuel Andersson hanterar många instrument och blandar traditionellt material med nyskrivna skillingtryck. Plastikvalsen skrev Samuel när han sörjde sin näsa, efter en operation som måste göras för att underlätta andningen. Låten finns på CD:n Monark, benämnd efter låt om en ung cyklist.
Efter Punsch var det dags för gruppen som i Gävle 2011 blev Årets unga folkmusikband: Kolonien med Ale Möllers dotter Anna Möller i spetsen. Hennes kusiner Arvid och Erik Rask skriver jättelånga filosofiska och ibland onödigt rimmade politiska texter men deras musikalitet och klangvärld övertygar. Alla inklusive slagverkaren Micha Grind bjuder på den ljuvligaste stämsång. Deras första CD Clockwise släpptes i mars.
Till stämmans egen nykomling 2012 vill jag utnämna Maria Stellas. Hennes grekiska sånger och färgrika klänning gav ett starkt lysande minne i en miljö dominerad av ylletröjor. 

Artikeln publicerad i Ljusdals-Posten 21 maj 2012

Fotot överst visar västeråsduon Strängt taget: Lasse Nordin, Ingela Ader och Ia Nordin.
Långdansen fotograferade Yngve Karlsson och där syns något av den röda grekiska klänningen.

Anne-Marie Tung Hermelins roman om förluster

”Nu utkommer min första roman”, skriver Ann-Marie Tung Hermelin med förvånande säkerhet. Det finns etablerade författare som aldrig känner sig säkra på framtiden, men hon ser redan en rad böcker framför sig.
Hon har säkert rätt i det. ”Inunder” (Bokförlaget Atlas) är duktigt genomförd, stor till formatet och anspråksfull till ämnet: Förluster, kärlek, mångkultur och främlingsfientlighet. 
Huvudpersonen Alice har en svensk pappa, och mamman är fransyska med en vietnamesisk far, vilket har givit Alice ett asiatiskt utseende. Generna tycks ha tagit ett skutt, för hon ser mer vietnamesisk ut än modern. Även känslomässigt står Alice mor vid sidan om släktkedjan. Hon visar ingen kärlek. Alice fick sin första omvårdnad av pappan och mötte senare ömhet hos mormor och morfar i Paris. När föräldrarna for på diplomatjobb fick Alice en syster för livet på internatskolan. Karin heter hon.
När romanen börjar har Alice mist mormors hund, pojkvännen Paolo, som blev offer för kriget i f. d. Jugoslavien, och mormodern. Hon bor på Karins familjs lantställe för att få ordning på sina minnen och läkas.
Även mormors förluster av egendom och släktsammanhang ingår i härvan. Efter hennes död går allt av värde till Alice elaka morbror, halvbror till modern, och hon måste flytta till Sverige, där hon trakasseras för sitt utseendes skull. Författarporträttet och namnet antyder att Ann-Marie Tung Hermelin åtminstone delvis har egna minnen som underlag.
I början av läsningen irriterar jag mig på språkliga misstag och dålig korrekturläsning, och frågar mig varför inte någon förlagsredaktör gripit in, men efter hundra sidor börjar jag i stället pricka för godsaker och mer vågade friåkningar. Det kan vara en beskrivning av känslan när Alice skär sig djupt i fingret och liksom faller ur sig själv. Eller när hon ser på den sovande Paolo: ”Vi är som två enorma tankbåtar som möts ute på havet, två liv som nu ändrar kurs, väldiga rörelser, stora, varsamma känslor.”
Författaren är konstvetare och hamnar helt rätt i inspirerade gestaltningar av Alice kärlek till konstverk och enskilda konstnärskap. Eller i Alice upptäckt att samlag är en förolämpning mot hennes sensuella läggning. ”Trodde inte att det skulle kännas så här, som kontorsmöbler, bilklädsel och märkesdammsugare, så vuxentråkigt och ointressant.”
Lysande poetiskt visar hon samspelet mellan Alice och Paolos styvmor i kyrkan: ”Vi sitter sorg mot sorg.” 
Och till sist mormoderns död. Alice går fram till fönstret, men natthimlen är tom. ”Hon finns inte längre, inte i sängen, inte i världen.”
En debut måste inte vara en skräll, det kan räcka gott med obetvinglig lust att berätta, hårt arbete och en ovanligt rik erfarenhet av miljöer och relationer. 

Recensionen publicerad i Arbetarbladet den 30 april och i Hälsingetidningarna den 11 maj.

Debutanter om desperata unga kvinnor och döden

Malin Nord, Stilla havet, roman, Albert Bonniers förlag
Alice Kassius Eggers, Det är bara regn, roman, Pequod Press

Döden, döden! Så brukade Astrid Lindgren börja sina telefonsamtal med systern de sista åren, för att ta udden av döden, nämna den och sen gå vidare med dagen.
Nu har två debutanter skrivit var sin roman med död och förlust som utgångspunkt, kärleksromaner med mycket mörker i.
Alice Kassius Eggers har gjort en återblickande dagbok om en eländig tonårsrelation som slutar i en dödlig mc-olycka. De tu går på uteställen på Södermalm, sms:ar från ett rum till ett annat under en fest, strular med andra, tar beslut som håller någon dag, röker på, pratar strunt, dricker osv. Det kan stå: ”Jag tror att vi hånglade, att du var arg men inte iskall.” Hon skriver i du-form, som vid en kista.
Engelska sångtexter skall ge tidsfärg men ökar bara dånet av ogenomtänkta schabloner. Det är riktigt tradigt att läsa detta, kanske plockat ur egna dagboken men utan konstnärlig gestaltning eller originalitet. Författaren skriver kritik i Aftonbladet, det är nog därför förlaget har accepterat hennes manus.
I Malin Nords mer genomarbetade debut Stilla havet är det en bror som sörjs. Han sitter i fängelse och har dödat under berusning. Syskonen har stått varandra nära, möjligen alltför tätt, men nu vill han inte ha besök.
Systern famlar desperat efter fotfäste under en resa i Kalifornien. Hur kunde han? Hon är rädd för att precis som brodern förlora kontrollen, och längtar samtidigt efter att det skall hända. Även hon skulle kunna döda någon, tänker hon. För henne kommer gränsöverskridandet att handla om begär, ”att befinna sig vid en gräns, helt intill den, och forcera den”.
Kvinnan har två sätt att gå över gränserna. Hon inleder en relation med en mer oerfaren kvinna från badstranden, men hanterar även andra kvinnor mer eller mindre brutalt. Hon dricker nästan hela tiden och omåttligt, så stora mängder att hon nästa dag dras med minnesförlust. Det gör hennes inre monolog sönderbruten.
För mig är inte detta en roman om lesbisk kärlek och absolut inte om förälskelse, det är mer en berättelse om tröstlös sorg och begär efter liv, trots allt mörker. Malin Nord säger inte så mycket om bakgrunden till kvinnans panik, hon bara antyder en uppväxt i en problemfamilj, och fokuserar i stället på den akuta situationen där vid Stilla havet: Kvinnans pendling mellan rädslan över att vara identisk med brodern och suget att liksom brodern förstöra allt. Vad kvinnan strävar efter är att stilla det bottenlösa havet inom sig. Det är skickligt formulerat och en stark debut.

Recensionen publicerad i Hälsinglands Tidningar 10 maj 2012

Vem ser ett barn? Vad ser ett barn i sin familj?

I boken Om man håller sig i solen (Bonniers) framhåller Johanna Ekström hemmets utsökta yta och föräldrarnas höga status som högst betydelsefullt för tystnaden kring verkligt viktiga känslor, men hennes berättelse är en allmängiltig historia om barns utsatthet under uppväxten. Man kan tänka sig samma ensamhet, svek och lögner i en familj utan 1700-talsmöbler och skrivmaskiner.

Efter Felicia Feldts uppgörelse med Anna Wahlgren har litteratursverige andlöst väntat på Johanna Ekströms granskning av familjelivet med de författarna Per Wästberg och Margareta Ekström.
Familjen bodde i Stockholm på Djurgården i en anrik villa med namnet Stora Skuggan, ett fantastiskt namn om man vill tala om att leva i skuggan av berömda personligheter, eller om skuggor som inte får finnas i ett estetiskt fulländat hem.
Det finns verkligen mycket av dubbelliv och svek att rota i. För Johanna Ekströms skull vill man gratulera, det är bättre att undersöka och hitta strukturer än att supa sig redlös, städa så att huden spricker på fingrarna, svälta sig eller kasta sig naken framför farliga, okända män.
Den här unga kvinnan har alltså levt ett mycket farligt och obalanserat liv, medan föräldrarna månat om de vackra fasaderna och den låtsade idyllen i 1700-talshuset. Vad har då vi med saken att göra?
När det gällde Wahlgren föll ju många föräldrar för den självutnämnda uppfostringsexpertens ganska tokiga råd, och blev på så sätt djupt och praktiskt inblandade i kärlekslösheten.
I fallet Wästberg/Ekström väcks en rad etiska frågor om barns livegenskap. Vad kan föräldrar uppfatta av det som ett barn döljer, och vad förstår barn? De vuxna har svårt med sina liv och väljer att sopa allt under mattan, medan dottern blir besatt av skräpet. Som vuxen blir hon livrädd för att bli som de: Låtsasnöjda, rädda för närhet, och som fadern uppriktig bara med en alternativ kärlek. Måste även dottern bli en sådan som skyddar sig med hemliga rum?
Margareta Ekströms författarskap var för mig en gång så viktigt, att jag tänkte doktorera på hennes texter. Antagligen kände jag igen mig i hennes stålsatta utsatthet. Men så tappade jag intresset. Hennes utsökta formuleringar och behärskning avskräckte. I ”Ord i det fria, Dagbok 1979-1982” skrev hon att hon av rädsla för drunkning aldrig mer än doppat tårna i sitt skrivande. Jag citerade det i min recension och önskade henne större mod.
Det fanns ändå i författarskapet bevis på sprickor. I diktsamlingen Ord till Johanna (1973) benämnde hon sin ångest. En bild om dotterns födelse har aldrig lämnat mig: ”Som evighetskikare / hopskjutna i varandra / vilar kvinnoödena: / färdiga att skåda det osedda / blinda bakåt mot det ofödda.”
Denna dotter tittar bakåt, men stannar vid sin barndomsfamilj. Hon undersöker inte hur föräldrarnas mörker kommit till, hon söker inte i deras böcker, för nu handlar det om vem hon själv har blivit i detta hem, och sedan även i faderns flotta tiorumsvåning, där inget rum kunde avsättas åt hans barn.
Johanna blev oändligt beundrad men kände sig osedd. Ingen såg hennes destruktiva sidor och hennes anorexia. Nu stampar hon i golvet och vägrar vara duktig. Tragikomiskt svarar fadern (i mejl till Svenska Dagbladets Karin Thunberg) att han beundrar sin älskade dotter för en ”litterärt så styv och känslig och självpenetrerande skildring”. Han står alltså fortsatt oförstående inför hennes längtan efter kärlek. Och mamman kan efter en stroke inte ge sin version av sanningen.
Författaren A-L, gift med Per Wästberg under  åren då Margareta Ekström var älskarinnan, kunde däremot. Johannas möten med henne, för att få höra vittnesmål från någon utan skuld, är gripande läsning. Sanningen om dubbellivet kom fram då Johanna föddes, något som ger ytterligare relief åt boken Ord till Johanna. Och Margareta fick senare själv smaka på att bli utbytt med år av överlappande bigami.
Återigen, har vi med det att göra? Ja, för mig väcks många frågor om min egen roll och barnens perspektiv. Det är stora frågor i vår tid av skilsmässor. Johanna Ekström har skrivit en bok som jag vill läsa många gånger, självkritiskt.

Recensionen (utom ingressen) publicerad i Arbetarbladet 9 maj 2012.

www.nordiskkvinnolitteratur.se

Från och med i år den 8 mars är det fritt fram att läsa artiklarna i det mångåriga forskningsprojektet Nordisk Kvinnolitteraturhistoria på internet. I bokform utkom verket 1993-98, men nu bjuder de hundra skribenterna på sin mångåriga forskning kring 850 författare från forntiden och till modern tid.
En gång när jag, på väg till en föreläsning, lade de tunga volymerna på passagerarstolen i bilen, aktiverades bältesvarnaren. Så tungt vägande är verket. Men i början, då vi sökte nordiska pengar fick vi mothugg: Inte kunde det finnas så många kvinnliga författare att det skulle räcka till en hel bok! Det blev fem, och med 5-600 sidor vardera.
Vi träffades i varandras länder, diskuterade tolkningar och samband och opponerade på varandras texter. Till ett kapitel skulle jag få skriva fem sidor men skrev entusiastiskt åtta, fick bassning och kom tillbaka med fem, som var så bra att jag nådigt tilldelades tio till nästa möte. Då fick man vara tacksam.
En annan gång kritiserade jag en etablerad forskares artikel om en författare genom att läsa upp den korta textens alla negationer (typ: inte, ej, knappast, liten, obetydlig). Jag ville inte locka till skratt, men munterheten steg för varje nytt ”inte” och efter det hade jag satt min sista potatis på hennes kultursida.
När vi var nästan framme med band III, träffades vi i Finland. I en bokhandel råkade vi då hitta en finsk utgåva, där alla våra genomtröskade och nordiskt bekostade finska bidrag redan tryckts! Med copyright förstås. Ett bakslag för projektet, som måste söka nya finska skribenter, men forskaren som i tysthet tryckt vårt material fick sin professorstjänst med boken som merit.
Kvinnors samarbete är som mäns, kort sagt. Underbart, lärorikt och konfliktfyllt. Nog är resans bästa mål nått nu, när alla kan få läsa böckerna, i stället för att som på Bollnäs bibliotek stjäla dem från hyllan för att få ständig tillgänglighet.

Fotot med jojkläraren Åse Margget Holm togs i februari då många joikare framträdde i Smelthytta, Røros museum en av marknadsdagarna.
En version av artikeln publicerad i Västerbottens-Kuriren 8 mars 2012.

Att bygga en värld och berätta den

Jörgen Gassilewski
Pärla barbie klistermärke / Vi hade vi inte. Kommer inte att. Skulle komma att. Kunde inte tro att. Visste inte att.
Poesi, Albert Bonniers förlag

Kollegieblock är formatet, A4 blad med spiralbindning. Man viker enkelt blocket så att den sida man läser ligger överst. Det är en diktsamling med vardagsbra funktion, om läsaren behöver ta en paus. Man kan ställa den uppslagen på en hylla eller ett notställ och läsa litet i förbifarten.
Jörgen Gassilewski börjar den här gången hos barnen och deras plastpärlor, dockor och bamseklistermärken. Var och en av de stora sidorna har en överskrift från barnkammaren. ”Men hallå det är ju min barbie”, kan man få höra där. Ofta berättar barn vad som händer i låtsasleken, och då brukar berättelsen vara i förfluten form: Vi hade inte...”
Bokens långa titel innehåller en mängd negeringar på temat visste-inte och kunde-inte, som försök att lyfta en skuld. Den löpande texten däremot klipper ord ur en modern vardag, före och efter en katastrof. Reklamfraser, instruktioner, utsikter.
Jag uppfattar det här blocket som en nedteckning av uppfordrande, kollegiala varningssignaler. De flesta har ju inte förstått hur allvarligt t ex miljöhotet är. Vi har kört på ansvarslöst och slösaktigt, som om vi byggt samhällen på lek, inte på allvar.
Poetens egna barn Greta och Bruno har spelat in filmer av sina möbleringar och lekar och byggen av städer, en dokumentation som inspirerat pappan.
Hans egna diktsamlingar har också ofta varit visuella byggen av text, vilket kan vara naturligt för en utbildad bildkonstnär. Datortekniken har ökat hans möjligheter att leka med formen. Nu ramlar geometriska figurer runt på boksidorna. De saknar konturlinjer och får sin tredimensionella form genom att sidorna är klädda med text, som skriven på en tetrapak eller Rubiks krävande kub.
Man får upplysningen att dessa ”platonska kroppar” kommit in i boken med sonen Aron Gassilewskis som teknisk support. Det låter som filosofi och teknik i glad blandning. Textfragmenten på dessa kroppar lämnar jag därhän. Det är tror jag textens rörlighet och slumpmässiga fallande som har större betydelse.
Ordet textil återkommer så många gånger att man börjar tänka på text i stället för på väv. ”Den textila rymden är dubbel”, står det och ”Den fysiska kärleken är en textil kub. Hon och han. Han och hon. Hon och han. Han och hon. Det är en bonad. Ett broderi.”
I texten bygger barn och vuxna världar, på låtsas och på riktigt. Kanske kan poesi som Jörgen Gassilewskis bidra till en större medvetenhet om följderna av våra samhällsbyggen, som har så mycket med text och ordanvändning och ritningar att göra.

Recensionen är publicerad i Arbetarbladet 24/2 och Hälsinglands Tidningar 29/3

Bomben hen i böcker för barn och vuxna

Diskussionen om hen rasar vidare, framför allt i reaktioner kring förlaget Olikas utgivning av barnböcker. Är det så märkvärdigt att vid behov förenkla ett uttryck som "hon eller han" till hen? Finnarna har detta lilla praktiska samlingsord, turkiskan har det. Ingen hane eller hona måste för den skull kallas hen. Tiden får utvisa om den svenska konstruktionen får liv.
Ett intressant experiment för tankar om ordens makt är Åsa Maria Krafts berättelse om kärlek, se min artikel i Arbetarbladet:

http://arbetarbladet.se/kultur/litteratur/1.4378980-hen-kallar-det-sjalvpornografi

Global rørospols via webben

Dansare i Røros och i Chicago njöt i tre timmar av samma dansorkester under natten till lördag, då en webbkamera på Sangerhuset i den norska bergstaden sände bild och musik ut över hela världen genom www.fjelltv.no. Den skandinaviska dansföreningen i Chicago visade evenemanget på storbildsteve i sin danslokal. De hade också egna musiker som i realtid spelade tillsammans med Dalakopas Thore Härdelin, Oline Bakkom, Bent Jacobsen och de andra i bandet.
De dansanta japaner, som brukar flyga till Rättviksdansen på somrarna och till Nordiska mästerskapen i Rørospols i oktober, kunde nu ha eftermiddagsdans hemma hos sig med Dalakopa, och i New York blev det lämpligt nog kvällsdans.
Till nästa februari hoppas man på en storskärm även i det gamla illgröna, norska missionshuset, så att marknadsdansarna kan se vad som händer på dansgolvet i Chicago. Med den senaste tekniken går det alltså att förmedla och dela kultur på ingen tid alls.
Fort har det också gått för Bergsjösonen Fredrik Lindh och Anders Bjernulf att tillsammans med två norska storspelmän göra Bror (Courage02/03), en vacker och dansvänlig dubbel-cd, inspelad i januari hemma hos Anders i Östbjörka, med vedkamin och i fotogenlampans sken.
Skivsläppet skedde i Røros på fredagen, i en timrad koja på fiolspelmannen Magne Eggen Haugoms ägor i utkanten av stan. När hundra personer bänkat sig runt eldpallen, klipptes kön invid renhägnet av och dörren stängdes om de lyckliga. Renskavsgryta serverades och så två fioler i taget, den optimala sättningen för samspel.
Magne och Tron Steffen Westberg spelar oftast i Småviltlaget och i Brekkens spelmanslag. Av de två skivorna innehåller den norska mest nedärvd pols från bygden, och spelsättet är grovt-och-grant, vilket betyder att två spelar samma stämma i olika oktaver. Den svenska skivan har gott om nyskrivet. Sju låtar är Fredriks, två är komponerade av Anders och de spelar Fars vals av den tidigt bortgångne Järvsöspelmannen Jonas Olsson. Svenskarna lägger andrastämman friare, men inte så att melodin dränks utan traditionellt, följsamt.
"Bryggar'n polska efter Anders Henriksson" anger förmedlaren, en järvsöspelman med EU-karriär. Bara de insatta vet att Bryggar'n hette Anders Olsson i Delsbo och att han komponerat den populära låten. Höök Olle hade gott kunnat få några ord till: Andersson (1860-1936) Rättvik. Av den även i Hälsingland välkände Pers Hans Olsson ingår två polskor, och han själv var på plats för att fira premiären i kojan.
Rørospols är en risikosport, sa en rørosing just när jag kastats in mellan ett par glasögon och en näsa. Visst är det riskabelt i värsta trängseln, och det är slitsamt att dansa alla kvällar i en vecka och därtill fyra middagsdanser plus lördagsnatten, men att leva i den norska, sviktiga tretakten timme efter timme är härligt och beroendeframkallande.
Nästa möte i missionshuset är Rørosleken 4-6 maj, då Mari Eggens kvintett har hand om fredagskvällen. Svensk-norska Grenselaget spelar på dansfest med mat lördag kväll. Då anbefalls folkdräkt, men annars dansas i moderna kläder, långt från de yllekjolar och sticketröjor som cirkulerar, då Røros folkdanslag med gäster dansar pols i snön vid den högtidliga öppningen av Røros marknad.
Anne Brügge

32/2011 Trettiotvå poeter tjugohundraelva

I en volym med 350 sidor presenteras trettiotvå nutida poeter. Omslaget är gul/svart - en nytolkning av svenska flaggan?
Formgivaren Nina Ulmaja har gett boken stora flikar att sticka in i poesins flöde eller hålla ihop boken. Bra, för inuti är spretigheten själva poängen. Med flikarna om sig blir boken en kassett. Ställ den med alla namnen utåt i hyllan eller med boktiteln synlig!
Naturligtvis är de flesta av bokens poeter väl värda uppmärksamhet, men de är inte de viktigaste bland dagens aktiva. Man har först valt bort poeterna i Helena Erikssons och Maria Gummessons antologi Femton poeter ur 90-talet (1998).
Här är bara några starka röster som lämnats utanför båda böckerna: Eva Kristina Olsson, Helena Granström, Arne Johnsson, Ingela Strandberg, Eva Sjödin, Johanna Ekström, Jonas Modig, Ingrid Kallenbäck, Agneta Enckell, Helene Rådberg, Helga Krook, Maria Vedin. Det finns ingen samisk poet.
Två betecknas som utlandsfödda. Eva Ribich kom med svensk mamma från USA som liten och har hittills inte presenterats som invandrare, men lyfts nu fram som sådan. Tuija Nieminen Kristoffersson har bott här i 40 år. Redaktörerna ber inte om ursäkt för sin etniska konventionalitet utan påstår att den är samtidspoesins! Det är ganska magstarkt.
De 32 är, medger man, ett gäng kring tidskriften OEI (ett namn byggt av de sångbara bokstäverna i POESI). I krokarna finns även nättidskriften ettlysandenamn.se vars grundare Viktor Johansson är en av de 32, liksom inledaren i deras första utgåva Johannes Heldén.
Smakprov ger ganska litet men många lockas nog att söka Anna Hallbergs Colosseum, Kolosseum och Johannes Anyurus lärda dikt med höghus och neon, ”en poesi / lika väldig / som ett andetag”. En oväntad glädje ger Cia Rinne som skriver och ritar.
De flesta är unga, men en är över sextio och flera närmar sig femtio, vilket gör urvalet ännu underligare.
Två var med på poesifestivalen på Kolsvedjaberget i Ljusdal förra året: Sonett- och tunnelbanediktaren Malte Persson, närmast att betrakta som underbarn, och Leif Holmstrand som i boken även representeras av sin pseudonym Anna-Maria Ytterbom.
Låt oss ta det här urvalet, gjort av Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Anna Nyström och Kajsa Sundin för Albert Bonniers förlag, som en vägvisare bland andra på en stolpe med en mängd skyltar som visar åt olika håll. Låt oss glädjas åt att David Vikgren från Övertorneå-Göteborg kom med. Hans underbara bok Folkmun (2011) slutar med ett rörande tack till en mängd skribenter som skrivit på alltifrån meänkieli till arabiska.

(Publicerad i Hälsinglands Tidningar 4/11 2011)