Från och med i år den 8 mars är det fritt fram att läsa artiklarna i det mångåriga forskningsprojektet Nordisk Kvinnolitteraturhistoria på internet. I bokform utkom verket 1993-98, men nu bjuder de hundra skribenterna på sin mångåriga forskning kring 850 författare från forntiden och till modern tid.En gång när jag, på väg till en föreläsning, lade de tunga volymerna på passagerarstolen i bilen, aktiverades bältesvarnaren. Så tungt vägande är verket. Men i början, då vi sökte nordiska pengar fick vi mothugg: Inte kunde det finnas så många kvinnliga författare att det skulle räcka till en hel bok! Det blev fem, och med 5-600 sidor vardera.
Vi träffades i varandras länder, diskuterade tolkningar och samband och opponerade på varandras texter. Till ett kapitel skulle jag få skriva fem sidor men skrev entusiastiskt åtta, fick bassning och kom tillbaka med fem, som var så bra att jag nådigt tilldelades tio till nästa möte. Då fick man vara tacksam.
En annan gång kritiserade jag en etablerad forskares artikel om en författare genom att läsa upp den korta textens alla negationer (typ: inte, ej, knappast, liten, obetydlig). Jag ville inte locka till skratt, men munterheten steg för varje nytt ”inte” och efter det hade jag satt min sista potatis på hennes kultursida.
När vi var nästan framme med band III, träffades vi i Finland. I en bokhandel råkade vi då hitta en finsk utgåva, där alla våra genomtröskade och nordiskt bekostade finska bidrag redan tryckts! Med copyright förstås. Ett bakslag för projektet, som måste söka nya finska skribenter, men forskaren som i tysthet tryckt vårt material fick sin professorstjänst med boken som merit.
Kvinnors samarbete är som mäns, kort sagt. Underbart, lärorikt och konfliktfyllt. Nog är resans bästa mål nått nu, när alla kan få läsa böckerna, i stället för att som på Bollnäs bibliotek stjäla dem från hyllan för att få ständig tillgänglighet.
Fotot med jojkläraren Åse Margget Holm togs i februari då många joikare framträdde i Smelthytta, Røros museum en av marknadsdagarna.
En version av artikeln publicerad i Västerbottens-Kuriren 8 mars 2012.
