En ros är en ros är en ros... Kultur är odling är kultur är odling

Välkommen till min inneblogg! Som barn satte jag mig gärna i lä för att läsa i någon klippskreva, högt uppe på berget där måsarna släpper ned musslor för att komma åt innehållet. Där kunde ingen ropa på mig. Här handlar det mest om läsning, men även annan odling och grävning får utrymme. Dans, musik, konst.
På min uteblogg är jag amatör. Här är jag proffs.

måndag 28 maj 2012

Det tar cirka tre månader

Stefan Gurt, Så dödar vi en människa, W&W

Trots att jag visste att boken skulle sluta med pappans död på hemmet, läste jag i andlös spänning. Boken liksom läste sig själv, för mig, jag ville ha mer av Stefan Gurts avslöjanden. Men ville jag egentligen veta så mycket om makt och vanmakt i hans barndomsfamilj och i hans föräldrars relation till varandra? Jo, det ville jag.
Titeln lyder Så dödar vi en människa. Lätt gjort, vi stänger in henne på ett äldreboende! Det tar cirka tre månader bara, så är vi av med henne. Berövad all värdighet och positivt livsinnehåll väljer många att påskynda döden, skriver Stefan Gurt efter samtal med en läkare som arbetat inom äldrevården. Självsvält är vanligast, man samlar tabletter till en slutlig dos eller hoppar från balkongen. Läkare bidrar med tung medicinering som gör att de gamla inte orkar äta.
Men Gurts analys handlar lika mycket om anhörigas syn på åldrande och sjukdom. Han är själv sonen som vittnar om sina fyllda dagar: Jobbresor, köksrenovering, aktiviteter med barnen. Det kunde gå månader mellan besöken, och ändå bodde de i samma stad. ”Hur kunde jag ha varit så blind och upptagen att jag inte förstod vidden av hans ensamhet?”
Stefan Gurts kinesiska svärmor förfasade sig, när hon såg hur det gick till i Sverige. Hon hade varit med om japanska ockupation, inbördeskrig och Maos kampanjer, sov fortfarande bara några timmar per natt av rädsla för bombräder och säkerhetspolis, hon väntade i åratal på att maken som var dömd till döden skulle avrättas (han frigavs senare). Allt detta och mer hade hon sett, men ett svenskt servicehus var för henne höjden av omänsklighet. Hon fick till ett kaotiskt gräl om detta på Stefans mormors serviceboende, kvinnorna grät och han blev arg. Han förstod inte då att hon faktiskt hade rätt.
Stefan Gurt är förfärande ärlig. Han inleder ett kapitel: ”Min familj var inte en lycklig familj, Jag vet inte exakt i vilken ålder jag förstod det.” Komiskt beskriver han släktbesöken i Kina, ibland är det rena farsen. Porträttet av svärmor: Tjock, gapig och gränslös, sittande på botten nära stranden med en badring under de tunga brösten. Det stöter mig först att han tre gånger kallar svägerskan för ”Lis harmynta lillasyster”, men hon ägnas sen ett kapitel om handikappet, familjevåld och hur en make förmås att bättra sig.
Spänningen kommer just av Gurts förtroendefullt intima tilltal och vägran att idyllisera i granskningen av familjemönster. Han sätter fingret på hur vi tar avstånd från ursprung och sammanhang. Vart leder undvikandet av släkten, när man väljer vänner, jobb och renoveringar? Rakt till ättestupan.
Min pappa, 99 år, slutade äta i somras när han bröt foten och kom på hemmet. Efter ungefär tre månader rest vi i hast från olika delar av landet för ett sista möte. Men så blev han förälskad i en sköterska. Nu har han börjat motionscykla igen och planerar nästa kalas.

Recensionen publicerad i Sundsvalls Tidning 22/4 och i Arbetarbladet 22/3

Att skriva om mamma. Blir hon arg då?

Antologin Mor, mamma, morsan är en hyllning och ett kärleksbevis. Redaktörerna Roberth Ericsson och Sonja Schwarzenberger uppmanade elva skribenter att skriva personligt om sina mödrar och inte väja för skuggsidorna.
Flera vrider sig obekvämt på skrivbordsstolen. Andra, som Aase Berg, gillar inte hyllningar och löser problemet med att skriva mest om sig själv som mor och dotter. Hon fick en grundtrygghet, menar hon, men valde sen tilläggsmammor i vänkretsen. Själv är hon nöjd om hon, med Winnicotts ord, kan vara en tillräckligt god mor, hellre än att söka perfektion.
Anna Jörgensdotter tvekar, men allra mest Kristian Lundberg. Han kan inte undgå att kränka sin mor, om detta skall skrivas sanningsenligt. Hon drunknade i sitt vansinne och tog med sig barnen in i dårskapen. Varför blev de så instängda? Jo, för att fadern gav sig av och aldrig kom tillbaka.
Flera återkommer till detta, när de beskriver hur utlämnade de varit. Det har faktiskt med faderns passivitet att göra. Argast är Maria Montelius som ändå skriver gnistrande roligt om sin uppväxt i fantasins och lojalitetens värld med Kristina Lugn. Johanna Ekströms uppgörelse med fadern är en fläkt jämfört med detta anfall på män som inte torkar bajs, handlar mat eller tvättar.
Maria Montelius: Den som inte gör allt detta ska inte prata med mig om kärleken till ett barn, om han inte vill få pungkulorna uppsparkade i halsen. Jag är så vitglödgat trött på självbespeglande skönandar som skriver böcker om hur föräldraskapet har förändrat dem, samtidigt som den andra föräldern ser till att barnen leker bakom stängd dörr så att pappa kan skriva den fina, inkännande boken om dem, och sedan slörunka lite framför datorn innan han orkar beblanda sig med sin familj igen.
Anna Jörgensdotter föreställer sig mammans ankomst till Sandviken, i 60-talets mönster och färger. Dottern strövar  filosofiskt genom mammans minnen och granskar sig själv som mamma. Hennes sökande bland principer och situationer är gripande även som historisk forskning.
De flesta inser att det bara kan handla om att hitta skärvor av liv. Jonas Brun lägger bit till bit och tänker på kedjan av kvinnor, invävda och intrasslade i varandra. Det är paradoxalt nog denna son som nämner den köttigaste relationen, att komma ur mammans kropp, smetig, mer groda än människa och ändå älskad. Han och flera andra skriver om moderns drömmar, om ambitioner, lyckosamma eller med förhinder.
Kärlek, kärlek, kärlek strömmar över sidorna och jag tror att både de varmaste och de sorgsnaste kommit in på spår som de vill följa mera hädanefter. Kristian Lundberg har ju länge skrivit självbiografiskt, men här får man en viktig och högst gripande nyckel till hans självförbrännande liv. Det gäller även Agneta Klingspor, som här valt moderns röst och perspektiv, ett intressant experiment.

Recensionen publicerad i Hälsinglands Tidningar 26/5 och Arbetarbladet 23/5.

Poesi med coop-blåvitt omslag

Lina Ekdahl, Diktsamling, W&W

Lek inte med språket, står det med pyttesmå bokstäver, knappt läsbart, längst ned på omslagets innerflik. Om man placerar fliken som ett bokmärke vid en läspaus, hålls en mängd av Lina Ekdahls ordlekar samman av hennes uppmaning. Dikterna får en motröst, en varning: Lek inte!
Röster och motröster finns boken igenom, Man kunde önska att det var ironi, snacket om att den lilla kulturen kostar och suger ut oss, ”suger ut varenda stadsdelsnämnd”, men det är i stort sett hämtat ur verkligheten. Någon har säkert sagt att vi gärna får vara i Folkets hus men det kostar, och kan ni inte betala får ni mötas någon annanstans. Den stora kulturen däremot, den är bra och snygg, den kostar men den betalar sig.
Om Lina Ekdahl i sin förra samling satte ord på ett famlande efter fotfäste i tillvaron, så beskriver hon nu låsta positioner, ett frenetiskt ställningstagande för det normala, svenska. Man får inte säga en äpple, och inte dammsugat.  Allt måste vara lagom här hos oss. För det var ju vi som byggde landet och vi är världsbäst på det mesta. Att vi sen inte tycker om de gamla, är en helt annan sak.
De där rösterna är förstås också tecken på ett vacklande fotfäste. I ett sånt läge behöver man hålla på idealen. Som i dikten En fri människa, där frihet är att födas av en positiv och informerad mor som ”ingår i  samhällets tillväxt / som består av kvalité, service och vetediet.” Bli ett föredöme i ditt bostadsområde, är maningen i en annan dikt. Åter en annan talar om en kugge i den svenska modellen.
Trevligt eller hemskt? Men valen som fick för trångt i fjorden in mot Uddevalla, den kunde inte vända. Den dog.
Mycket i den här boken har varit tryckt tidigare eller framfört på en scen eller ett sommarprogram. En del är nytt men följer samma samhällskritiska och idealkritiska tema. Det funkar utmärkt i portioner men blir för mycket i bokform.
Lina Ekdahl har nog rätt i att värnandet om ett svenskt lagom mer handlar om en blåvit, litet kylig standard än en flammande blågul.

Recensionen publicerad i Arebetarbladet och Hälsinglands Tidningar 3 maj 2012

måndag 21 maj 2012

Från polskor till bluegrass till grekisk folksång

Hovrastämman är en riksangelägenhet. Många stämmor är breda folkfester med picknick i gräset, men till Hovra åker Sveriges grädda av spelmän och lyssnarna är oftast redan frälsta. Musiker lyssnar på varandra i Hovra.
Något har det med årstiden att göra. Man väljer rummen i hovrabornas varma mat- och musiktält, men så fort solen tittar fram spelas det ute. Så även i lördagens växlande väder med omkring 550 besökare och bybor.
När danspaviljongen under konsert fylldes till sista ståplats, hade Järvsö spelmanslag på tunet också publik och medan Owe Ronströms ensemblekurs spelade balkanmusik och ryskt i tältet, kastade sig nybörjare runt på två dansgolv, till musik från Bollnäsbygdens spelmanslag.
Det brukar sägas att de tre kursdagarna i Hovra betyder mest för eleverna på lägsta nivån. Tjugoåriga Margit Envall vittnade i sitt invigningstal om musikens betydelse för hennes utveckling. Som barn kom hon motvillig och blyg till Hälsinge låtverkstad, efter mammas tjat (här skickade publiken en applåd till mamma Marie). Hon fick vänner och blev snart mottagare av dragspelaren Rolf Norbergs stipendium: En gratis kursplats på Hovrastämman.
- Låtverkstans ledare Staffan Jonsson lärde jag mig att våga vara mig själv, sa Margit som annars är mitt i förhandlingar med UNESCO om att ge gården Bommars i Letsbo status som världsarv.
Årets stipendiat Jonas Nilsson från Kilafors har också gått i låtverkstan. Med nyckelharpan i famnen fick han sitt diplom av Viveka Ståbi. Han imponerade sedan med ett dansant framförande av Eric Sahlströms barockiga Trollrikepolska.
Höjdpunkterna avlöste varandra på paviljonens scen. Vid Folk-  och världsmusikgalan 2011 vann gruppen Punsch utmärkelsen Årets nykomling. Rutinerade och välutbildade Erik Ronström, Maja Eriksson och Samuel Andersson hanterar många instrument och blandar traditionellt material med nyskrivna skillingtryck. Plastikvalsen skrev Samuel när han sörjde sin näsa, efter en operation som måste göras för att underlätta andningen. Låten finns på CD:n Monark, benämnd efter låt om en ung cyklist.
Efter Punsch var det dags för gruppen som i Gävle 2011 blev Årets unga folkmusikband: Kolonien med Ale Möllers dotter Anna Möller i spetsen. Hennes kusiner Arvid och Erik Rask skriver jättelånga filosofiska och ibland onödigt rimmade politiska texter men deras musikalitet och klangvärld övertygar. Alla inklusive slagverkaren Micha Grind bjuder på den ljuvligaste stämsång. Deras första CD Clockwise släpptes i mars.
Till stämmans egen nykomling 2012 vill jag utnämna Maria Stellas. Hennes grekiska sånger och färgrika klänning gav ett starkt lysande minne i en miljö dominerad av ylletröjor. 

Artikeln publicerad i Ljusdals-Posten 21 maj 2012

Fotot överst visar västeråsduon Strängt taget: Lasse Nordin, Ingela Ader och Ia Nordin.
Långdansen fotograferade Yngve Karlsson och där syns något av den röda grekiska klänningen.

söndag 13 maj 2012

Anne-Marie Tung Hermelins roman om förluster

”Nu utkommer min första roman”, skriver Ann-Marie Tung Hermelin med förvånande säkerhet. Det finns etablerade författare som aldrig känner sig säkra på framtiden, men hon ser redan en rad böcker framför sig.
Hon har säkert rätt i det. ”Inunder” (Bokförlaget Atlas) är duktigt genomförd, stor till formatet och anspråksfull till ämnet: Förluster, kärlek, mångkultur och främlingsfientlighet. 
Huvudpersonen Alice har en svensk pappa, och mamman är fransyska med en vietnamesisk far, vilket har givit Alice ett asiatiskt utseende. Generna tycks ha tagit ett skutt, för hon ser mer vietnamesisk ut än modern. Även känslomässigt står Alice mor vid sidan om släktkedjan. Hon visar ingen kärlek. Alice fick sin första omvårdnad av pappan och mötte senare ömhet hos mormor och morfar i Paris. När föräldrarna for på diplomatjobb fick Alice en syster för livet på internatskolan. Karin heter hon.
När romanen börjar har Alice mist mormors hund, pojkvännen Paolo, som blev offer för kriget i f. d. Jugoslavien, och mormodern. Hon bor på Karins familjs lantställe för att få ordning på sina minnen och läkas.
Även mormors förluster av egendom och släktsammanhang ingår i härvan. Efter hennes död går allt av värde till Alice elaka morbror, halvbror till modern, och hon måste flytta till Sverige, där hon trakasseras för sitt utseendes skull. Författarporträttet och namnet antyder att Ann-Marie Tung Hermelin åtminstone delvis har egna minnen som underlag.
I början av läsningen irriterar jag mig på språkliga misstag och dålig korrekturläsning, och frågar mig varför inte någon förlagsredaktör gripit in, men efter hundra sidor börjar jag i stället pricka för godsaker och mer vågade friåkningar. Det kan vara en beskrivning av känslan när Alice skär sig djupt i fingret och liksom faller ur sig själv. Eller när hon ser på den sovande Paolo: ”Vi är som två enorma tankbåtar som möts ute på havet, två liv som nu ändrar kurs, väldiga rörelser, stora, varsamma känslor.”
Författaren är konstvetare och hamnar helt rätt i inspirerade gestaltningar av Alice kärlek till konstverk och enskilda konstnärskap. Eller i Alice upptäckt att samlag är en förolämpning mot hennes sensuella läggning. ”Trodde inte att det skulle kännas så här, som kontorsmöbler, bilklädsel och märkesdammsugare, så vuxentråkigt och ointressant.”
Lysande poetiskt visar hon samspelet mellan Alice och Paolos styvmor i kyrkan: ”Vi sitter sorg mot sorg.” 
Och till sist mormoderns död. Alice går fram till fönstret, men natthimlen är tom. ”Hon finns inte längre, inte i sängen, inte i världen.”
En debut måste inte vara en skräll, det kan räcka gott med obetvinglig lust att berätta, hårt arbete och en ovanligt rik erfarenhet av miljöer och relationer. 

Recensionen publicerad i Arbetarbladet den 30 april och i Hälsingetidningarna den 11 maj.


torsdag 10 maj 2012

Debutanter om desperata unga kvinnor och döden

Malin Nord, Stilla havet, roman, Albert Bonniers förlag
Alice Kassius Eggers, Det är bara regn, roman, Pequod Press

Döden, döden! Så brukade Astrid Lindgren börja sina telefonsamtal med systern de sista åren, för att ta udden av döden, nämna den och sen gå vidare med dagen.
Nu har två debutanter skrivit var sin roman med död och förlust som utgångspunkt, kärleksromaner med mycket mörker i.
Alice Kassius Eggers har gjort en återblickande dagbok om en eländig tonårsrelation som slutar i en dödlig mc-olycka. De tu går på uteställen på Södermalm, sms:ar från ett rum till ett annat under en fest, strular med andra, tar beslut som håller någon dag, röker på, pratar strunt, dricker osv. Det kan stå: ”Jag tror att vi hånglade, att du var arg men inte iskall.” Hon skriver i du-form, som vid en kista.
Engelska sångtexter skall ge tidsfärg men ökar bara dånet av ogenomtänkta schabloner. Det är riktigt tradigt att läsa detta, kanske plockat ur egna dagboken men utan konstnärlig gestaltning eller originalitet. Författaren skriver kritik i Aftonbladet, det är nog därför förlaget har accepterat hennes manus.
I Malin Nords mer genomarbetade debut Stilla havet är det en bror som sörjs. Han sitter i fängelse och har dödat under berusning. Syskonen har stått varandra nära, möjligen alltför tätt, men nu vill han inte ha besök.
Systern famlar desperat efter fotfäste under en resa i Kalifornien. Hur kunde han? Hon är rädd för att precis som brodern förlora kontrollen, och längtar samtidigt efter att det skall hända. Även hon skulle kunna döda någon, tänker hon. För henne kommer gränsöverskridandet att handla om begär, ”att befinna sig vid en gräns, helt intill den, och forcera den”.
Kvinnan har två sätt att gå över gränserna. Hon inleder en relation med en mer oerfaren kvinna från badstranden, men hanterar även andra kvinnor mer eller mindre brutalt. Hon dricker nästan hela tiden och omåttligt, så stora mängder att hon nästa dag dras med minnesförlust. Det gör hennes inre monolog sönderbruten.
För mig är inte detta en roman om lesbisk kärlek och absolut inte om förälskelse, det är mer en berättelse om tröstlös sorg och begär efter liv, trots allt mörker. Malin Nord säger inte så mycket om bakgrunden till kvinnans panik, hon bara antyder en uppväxt i en problemfamilj, och fokuserar i stället på den akuta situationen där vid Stilla havet: Kvinnans pendling mellan rädslan över att vara identisk med brodern och suget att liksom brodern förstöra allt. Vad kvinnan strävar efter är att stilla det bottenlösa havet inom sig. Det är skickligt formulerat och en stark debut.

Recensionen publicerad i Hälsinglands Tidningar 10 maj 2012

onsdag 9 maj 2012

Vem ser ett barn? Vad ser ett barn i sin familj?

I boken Om man håller sig i solen (Bonniers) framhåller Johanna Ekström hemmets utsökta yta och föräldrarnas höga status som högst betydelsefullt för tystnaden kring verkligt viktiga känslor, men hennes berättelse är en allmängiltig historia om barns utsatthet under uppväxten. Man kan tänka sig samma ensamhet, svek och lögner i en familj utan 1700-talsmöbler och skrivmaskiner.

Efter Felicia Feldts uppgörelse med Anna Wahlgren har litteratursverige andlöst väntat på Johanna Ekströms granskning av familjelivet med de författarna Per Wästberg och Margareta Ekström.
Familjen bodde i Stockholm på Djurgården i en anrik villa med namnet Stora Skuggan, ett fantastiskt namn om man vill tala om att leva i skuggan av berömda personligheter, eller om skuggor som inte får finnas i ett estetiskt fulländat hem.
Det finns verkligen mycket av dubbelliv och svek att rota i. För Johanna Ekströms skull vill man gratulera, det är bättre att undersöka och hitta strukturer än att supa sig redlös, städa så att huden spricker på fingrarna, svälta sig eller kasta sig naken framför farliga, okända män.
Den här unga kvinnan har alltså levt ett mycket farligt och obalanserat liv, medan föräldrarna månat om de vackra fasaderna och den låtsade idyllen i 1700-talshuset. Vad har då vi med saken att göra?
När det gällde Wahlgren föll ju många föräldrar för den självutnämnda uppfostringsexpertens ganska tokiga råd, och blev på så sätt djupt och praktiskt inblandade i kärlekslösheten.
I fallet Wästberg/Ekström väcks en rad etiska frågor om barns livegenskap. Vad kan föräldrar uppfatta av det som ett barn döljer, och vad förstår barn? De vuxna har svårt med sina liv och väljer att sopa allt under mattan, medan dottern blir besatt av skräpet. Som vuxen blir hon livrädd för att bli som de: Låtsasnöjda, rädda för närhet, och som fadern uppriktig bara med en alternativ kärlek. Måste även dottern bli en sådan som skyddar sig med hemliga rum?
Margareta Ekströms författarskap var för mig en gång så viktigt, att jag tänkte doktorera på hennes texter. Antagligen kände jag igen mig i hennes stålsatta utsatthet. Men så tappade jag intresset. Hennes utsökta formuleringar och behärskning avskräckte. I ”Ord i det fria, Dagbok 1979-1982” skrev hon att hon av rädsla för drunkning aldrig mer än doppat tårna i sitt skrivande. Jag citerade det i min recension och önskade henne större mod.
Det fanns ändå i författarskapet bevis på sprickor. I diktsamlingen Ord till Johanna (1973) benämnde hon sin ångest. En bild om dotterns födelse har aldrig lämnat mig: ”Som evighetskikare / hopskjutna i varandra / vilar kvinnoödena: / färdiga att skåda det osedda / blinda bakåt mot det ofödda.”
Denna dotter tittar bakåt, men stannar vid sin barndomsfamilj. Hon undersöker inte hur föräldrarnas mörker kommit till, hon söker inte i deras böcker, för nu handlar det om vem hon själv har blivit i detta hem, och sedan även i faderns flotta tiorumsvåning, där inget rum kunde avsättas åt hans barn.
Johanna blev oändligt beundrad men kände sig osedd. Ingen såg hennes destruktiva sidor och hennes anorexia. Nu stampar hon i golvet och vägrar vara duktig. Tragikomiskt svarar fadern (i mejl till Svenska Dagbladets Karin Thunberg) att han beundrar sin älskade dotter för en ”litterärt så styv och känslig och självpenetrerande skildring”. Han står alltså fortsatt oförstående inför hennes längtan efter kärlek. Och mamman kan efter en stroke inte ge sin version av sanningen.
Författaren A-L, gift med Per Wästberg under  åren då Margareta Ekström var älskarinnan, kunde däremot. Johannas möten med henne, för att få höra vittnesmål från någon utan skuld, är gripande läsning. Sanningen om dubbellivet kom fram då Johanna föddes, något som ger ytterligare relief åt boken Ord till Johanna. Och Margareta fick senare själv smaka på att bli utbytt med år av överlappande bigami.
Återigen, har vi med det att göra? Ja, för mig väcks många frågor om min egen roll och barnens perspektiv. Det är stora frågor i vår tid av skilsmässor. Johanna Ekström har skrivit en bok som jag vill läsa många gånger, självkritiskt.

Recensionen (utom ingressen) publicerad i Arbetarbladet 9 maj 2012.