Det bara råkade bli så. Hoppa av eller?

Ellen Mattsson, Vinterträdet, roman, Albert Bonniers förlag

En roman om Greta Garbo! Så kommer denna bok säkert att kallas, i evighet amen, men det lilla ordet OM stämmer till eftertanke. Visst sticker den gudomliga sin haka i vädret på bokens omslagsbild och visst finns det romaner som handlar om ett enda ämne, men en god roman är alltid mycket rikare än så. I synnerhet om en så eftertänksam och nyfiken berättare som Ellen Mattsson är i farten.
Vad handlar den om då? Någon skrev två kvinnors vänskap, mycket förvånande eftersom unga Vendela och hennes bara något äldre arbetsgivare Greta Garbo inte har några varmare känslor för varandra. De accepterar varandra, med den reservationen att Greta gör om Vendela, så att hon skall kunna fungera som stand in, när beundrarna är för påträngande.
Man kan säga att romanen handlar om en skygg idol som jagas av press och fans, men det är bara en tråd i intrigen. Mattsson stöder sig på garbolitteraturen, men har ändå inte gjort en roman om Greta Garbo.
Något närmare sanningen kommer den som ser Vinterträdet som en bok om vägval. Vem väljer? Mauritz Stiller tog Greta Johansson ur Dramatens scenskola och gjorde henne till filmstjärna. Romanens Vendela plockas upp av Greta Garbo på amerikabåten Kungsholm och blir utan att be om det anställd som sekreterare och väktare.
Ännu närmare sanningen kommer kanske den som ser en bok om människans existensiella ensamhet, om att var och en i grunden är ensamma, även om vi blir älskade eller älskar eller bara uppskattas någorlunda på jobbet.
Vendela och Greta talar mest om praktiska ting, men två andra samtal är höjdpunkter i boken. Butlern Gösta, som ser hur Garbo sparar och stänger in sig, menar att hon slösar bort sitt liv när hon inte njuter av pengarna. Vendela går till försvar. För henne får Greta låta bli att använda sin frihet. Hon kan få leva utan mening om hon vill, det har hon också rätt till.
I det andra samtalet är det Vendelas farbror Herbert, också immigrant i USA, som ifrågasätter Vendelas val eller icke-val. De är båda brutalt ärliga som släktingar kan vara. Samtidigt visar han henne en omsorg som Vendela häpet registrerar, som när han ser till att hennes kjol inte fastnar i bildörren. Ellen Mattsson låter dem båda växa i mötet, från låsta positioner till viss förståelse av den andras perspektiv. Kanske blir det ett litet steg för Vendela mot att förstå sig själv en aning. Minimala förändringar alltså, men dock en riktning.
Herbets och Vendelas dialog kommenteras av Vendela som är bokens berättare. Ellen Mattsson för läsaren skickligt genom dessa olika lager av medvetanden och tidsskikt.
Vendela skriver ett filmmanus om drottning Kristinas abdikation. Temat avhopp är ju något som hela tiden sysselsätter Garbo. Det skulle vara en film med en stenig livsväg men också viloställen för lek. Men hon förstår att det inte går att visa en hel människa, man måste välja vissa bitar och ge dem en glans.
Kristinas liv med två disparata delar måste ändå undersökas i sin helhet för att mönstret skall bli tydligt, tänker Vendela. Då behövs avstånd, ju större avstånd desto bättre framträder mönstret.
Det här är ju författarfunderingar men också tankegångar för den som ser på sitt eget liv, tidigt och sent. Ellen Mattsson är mästare på att granska skärvor och lägga större bilder, hela tiden med fokus på frågor om vad som är viktigast i livet. Frågorna får läsaren ta hand om.
Ellen Mattsson fick Selma Lagerlöfs litteraturpris förra året. Hon hör verkligen till vår tids stora berättare.

Recensionen publicerad i Hälsinglands Tidningar 21 augusti 2012

Kameran som skydd mot döden

Den vita färgen finns med hela tiden i Marie Norins författarskap och nu har hennes sjunde bok fått titeln ”vit vit”. Det är ingen stor bokstav i titeln, vilket får det att mera se ut som ett ljud än ett namn, som ett fågelljud. Jag ser titelns prickar över två i som ögon som skär igenom omslagets murriga färger.
I en av hennes diktsamlingar finns rymdfararen Gagarin, en man i vitt som går i en vithet utan ände. Hon beskriver honom som ett vitt blad i utkanten av en jättelik gräsplan. I en annan diktsamling finns en polarfarare som ger sig iväg och försvinner i det vita.
Nu tänker jag mig det vita som ett oskrivet papper (ett tomt dokument på datorn, förstås). Där börjar det, i en saknad som skall ersättas med ord. Romanen handlar om en fotograferande pojke på solsemester med mamma. Han zoomar in och han zoomar ut, och får ibland för sig att det inte är på riktigt. Hans bilder kommer att få oväntad tyngd, eftersom mamman förolyckas under en utflykt. Fotot med morsan sovande på sandstranden och på pojkens egna fötter i sanden under vattenlek följs senare av bilder på jeepen som sitter fast i ökensanden.
Det vita finner vi här i kamerans registrering av skarpt ljus i kontrast till skuggor, men också i minnet. Vad finns kvar när hans rum är en kapsel av mörker? Kameran fortsätter han att hålla närmast kroppen.
Romanen vit vit är en lättläst skildring av ensamhet, till skillnad från påhitten och berättarexperimenten i Marie Norins förra bok Djuraffär (2010), två romaner i en liten volym. Djuraffärens ägare hittade i källaren små människoliknande varelser, som han byggde en värld åt och sen försvann i. I den andra romanen håller en konstnär på med en konstruktion som förstörs när han transporterar den. Där finns också några sidor med fröet till den nya romanen: Barnet, mamman och det svidande ljuset som stör skärmen med dataspelet.
Om och om igen handlar det om att skapa sin värld och ta plats i den även om ögonen bländas av ett obarmhärtig ljus, även om orden sviker.

Recensionen har publicerats i Hälsinglands Tidningar 23 augusti 2012

Suring jorden runt

Vi åt surströmming på altanen hemma hos Märta. Några dagar senare var jag hos pappa som är 99. Han hade blivit klar med storstilsboken Här är New York och ville att jag skulle lämna tillbaks den till bibioteket. Jag bläddrade litet i boken.
Medan pappa utan aptit petade i sin lunchfisk, fick jag i mig Torsten Ehrenmarks kåseri om surströmmingsfest i olika storstäder och omgivningens reaktioner. I Paris ryckte portvakten ut för att rädda hyresgästerna mot gasattacken. I London valde Ehrenmarks att förvarna grannarna med ett meddelande om svenska, galna seder. I höghuset i New York och dess ”vertikala ensamhet” kändes det däremot meningslöst att skriva något. Dagen därpå låg en lapp i brevlådan: ”Ni borde skämmas.”

Blomsterpelaren i Friggesund flödar över av Törnrosas kjortel.

Blooms val: Don DeLillo

Världens största litteraturkritiker är Harold Bloom, Yale-professorn som gjort en lista på västerlandets viktigaste böcker. Självklart har listan fått mycket skäll.
Om Bloom får välja High Four bland amerikanska nu verksamma romanförfattare, och det får han ju alltid, så hör Don DeLillo dit. Lika självklart är de tre övriga män: Pynchon, Roth och McCarthy, liksom Bloom födda på trettiotalet.
De senaste åren har sex av Don DeLillos böcker översatts till svenska, så den som blir förtjust i den nya novellsamlingen, i lättflytande översättning av Rebecca Alsberg, kan lätt fördjupa bekantskapen.
Inte så litet publikfriande har novellen Ängeln Esmeralda från 1994 fått bli bokens titel i bokförlaget Atlantis svenska utgåva, liksom i USA där samlingen utkom förra året. Endast två noveller är nyskrivna. Samlingen är ojämn, men några pärlor gör att jag är glad att jag ombads att läsa boken och tog jobbet.
 I änglahistorien visar Don DeLillo realistiska scener från New Yorks slum. Unga graffitimålare sprejar en ängel för varje barn som dör. Dödsorsaken skriver de i pratbubblor. Två nunnor blir våra ledsagare där i South Bronx. Till sist toppar DeLillo med en övernaturlig händelse. Skall nunnorna skall följa pöbeln och ta det som ett budskap från Gud? Han valde att genom hela novellen låta de två nunnor vara exempel på två attityder.
Andra exempel på attityder finns i Hammare och skära (2010). Här hälsar vi på i ett fängelse för ekonomiska brottslingar. De odlar sin känsla av originalitet från tiden med dyra vanor. Jerold (som för att odla sin särskildhet stavar sitt namn annorlunda) får höra av frun att döttrarna gör ett barnprogram om ekonomi. Snart tittar alla fångarna. Barnen blir allt säkrare och talar allvarligt om börsras och framtiden. Det blir till slut både komik och poesi. Bara Jerold förstår att det är deras mor som skriver manus och regisserar. Novellen växer och blir större än en exempelsamling, mer oroväckande otydlig.
Något liknande händer med berättarens blick i Löparen (1988). Ett barn kidnappas i en park. Löparen och andra vittnen försöker tolka situationen. En vårdnadstvist? En dåres infall? En planerad attack? Fallet känns aktuellt. Men DeLillos fokus ligger inte på sanningen, utan på den svajande relationen mellan vittnena. Löparen är en klassisk novell genom sin koncentration, sitt psykologiska finlir och det överraskande slutet. De sju sidorna är precis vad man kan tjuvläsa i affären, och sen kanske bestämma sig för att handla.

Artikeln är i snarlik utformning publicerad i Arbetarbladet 17 juli 2012

En skogsrundtur till opera och dans

 Opera har blivit en folksport för barn och vuxna. Amatörer sjunger med proffs i finnskogen. Publiken kommer i gummistövlar. Paris bohemer klädda i 70-talsorange och batik citerar svenska skämt: Underbart är kort! Känsla för feeling!
I en annan skog: Ny koreografi dansas i knotthelvetet på fäboden och det handlar inte om att ysta utan om längtan efter att få tid att skriva poesi.
Och i en lada: Vuxna tjoar och visslar när unga spelat polska efter Troskari-Erik och danstruppen snurrat med fjäderboor.
Det här händer runt om nu på sommaren, inte i något stenbrott utan i intima lokaler. I stället för buskis får allmogen traditioner fräckt förmedlade. Yrkesutbildade konstnärer ställer perfekta kostymer mot granväggar, svalor piper. Släkt, grannar och turister kommer och vänjer sig. Sen blir det slutsålt även nästa gång Metropolitan sänder opera i Edsbyn.
Om några år kanske vi också får möta Läcköoperan så, eller via stor duk följa publikens vandring längs fägatan på Digerkölsvallen i trakten av Los och se hur man viftar bort småsve med sittdynor och programblad.

Läckö är ju ståndsmässigt men skogens djur och jägare har i sommar intagit slottsgården med Leos Janáceks fabel Den listiga lilla räven. I år tilldelades Läckö Slottsopera Operapriset 2011 av tidskriften Operas läsare. Tusentals ser opera där varje år och för många är det första smakbiten av denna allkonst.
Rätt nybakade operaregissören Linda Mallik bygger sin fantasieggande uppsättning på en oförlöst förälskelse i Janáceks liv. Den 25-åriga, gifta Kamila blev i fabeln en vild räv och av sitt 63-åriga jag formade han en skogvaktare (Thomas Lander) som lever upp genom att fånga räven.
Familjeliv och död bland djuren är en annan röd tråd. Sjungande smårävar myllrar: Livet går vidare trots att den förrymda Skarpöra (Sofie Asplund) slutar som pälskrage. Rävbröllopet är höjdpunkten, men den melankoliska hunden, Frida Josefin Österberg, står för insikten att kärlek behövs, även om den inte når sitt mål. I fabeln är hunden till och med tonsättare.
Över till Opera Vox! Liksom Linda Mallik  studerade Märit Bergvall regi på Operahögskolan och har jobbat på Läckö. Märit växte upp i byn Hå söder om Bollnäs och ledde redan i fyran sitt första teatersällskap. Nu gästspelar hon regelbundet med sitt fria operasällskap på Loses finurliga vridscen i skogen nära Hå.
Döm om publikens förtjusning när vi glider iväg, och den lilla orkestern med dirigenten Miguel Ramos dras med bil runt alltihop för att dyka upp nära nästa scenbild. Puccinis fattiga konstnärer ockuperar Mullvaden på Söder, nej Kvarteret Bohemen. Precis som Linda Mallik har Märit Bergvall gjort en humoristisk och fyndig nyöversättning av grundtexten, men ingen av dem lyckas undvika genusfällorna. I Boheme har vi madonnan som dör och horan som bråkar, bland rävarna är den ena kokett och den andra mera kaxig.
Så sången. Vilken röstmässig briljans den unga generationen besitter! Och utspelets finlir: Rodolphe döljer sin svartsjuka i spelad frihetslängtan. Han klagar på hennes prydnadssaker och sjunger: ”Från passion till tristess!” men får svaret av en kompis: ”Du har inte skött det med finess!” Hon dör förstås, men han lär sig något.

Hälsinge Låtverkstad firar tioårsjubileum med föreställningen På fri fot. Trettiosex på scenen, dansare, sångare, musiker med fioler, gitarrer, blås och slagverk. Idén är att samla unga från hela landskapet några helger under ett år, ungdomar som kanske annars är ensamma i sin bygd om att gilla traditionsmusik. Idén är lysande och utförandet ger kickar för livet - även för lärarna, intygade Eiwor Kjellberg. Hon har förresten nyss givit ut en CD med några av sina gamla elever och Pär Engman. Soulscreen med Eiwor Kjellberg band visar att hon är Hälsinglands mest framstående tonsättare bland folkmusiker idag. Och konkurrensen är hård, det visar inte minst låt-SM i Bergsjö, där årets vinnare var Bo Karlsson.
Eleverna på scenen funderar på sitt förhållandet till hembygden. Stanna eller dra? Fiska med farsan eller söka en danskarriär? Musik Gävleborg och Bilda har stött den smittande CD:n På fri fot, med låtar skrivna av flera elever. En av kompositörerna är Molly Andersson från Delsbo. Hon har med systern Alice och Theresa, Isabel och Sophia Godau nyss gjort dunderdebut med skivan Polkfrock Sisters, en sjudande mix av amerikansk folkmusik och jazzig visa med svensk sentimentalitet i botten. Bästa spåret handlar om en morots tonårstankar om sitt utseende!
En som valt framtid är Peter Hjelm från Korskrogen. Efter dansgymnasium i Bollnäs och ett år på musikteaterlinje på Öland börjar han nu på Balettakademien i Göteborg.
Med stark utstrålning dansade Peter i sommar sin egen koreografi i regn och knott med Tovåsens teaterförening. Berättelsen om Kaspar Davidssons gudomliga resa, skriven och regisserad av Anders Öhlén, har en poetiskt överraskande intrig. Levande och döda möter Gud, det var stundtals förvirrande och alldeles, alldeles underbart.

Artikeln publicerad i Arbetarbladet 12 augusti 2012