Enel Melberg, Separator, Heidruns förlagTiteln Separator, det vackra omslagets gamla nyckel på en spik, är detta landsbygdsnostalgi? Nej, i den här romanen sker flera separationer än dem mellan grädde och mjölk.
Vilket inte hindrar att separatorn har en viktig roll. Den estniska ettåringen kom hit 1944, i storm och med 37 personer i en liten båt. Hennes första ord på svenska blev, om vi skall tro romanen, just separator. Med det ordet började resan i svenska språket.
Enel Melberg är numera svensk författare i Norge och Sverige. I Separator återvänder hon till sin uppväxtens arbetarstadsdel i Göteborg. Det var hon som gjorde båtresan och klassresan, men framför allt en resa på ett annat plan: Hon skilde sig från det estniska samhället i Sverige för att söka sig en egen väg.
Mer än en roman är detta en resonerande essä om gemenskap och familjetraditioner och vad som händer om man protesterar. Min utkastadhet, kallar Enel Melberg detta. Hon återberättar gripande estniska folksagor om utanförskap. Själv behövde hon spränga de stränga normerna och ta avstånd från föräldrarnas missämja och gnat, ”nötningarna och tvångströjan av politiska åsikter och snäva nationalistiska intressen”.
Då hon skilde sig från sin estniska man, blev hon en brottsling. Mor och dotter träffades inte på tretton år. Faderns 75-årsdag blev för den förlorade dottern en möjlighet att återvända.
I romanens andra del söker sig författaren tillbaka till flickans barndom, i mycket lik svenskfödda flickors. De stärkta underkjolarna, skolmaten, den veckade pappersmuggen på tåget, värmen från klipporna vid havet, kroppens mognad! Jag minns allt detta med rörelse men bäst gillade jag ändå första delens beskrivning av vuxenblivandets ”synvända”, nyorienteringen vänsterut mot feminism och antinationalism.
Att det nu finns nya grupper med flyktingar som måste välja grad av anpassning till det svenska ger boken aktualitet. Men tonen, den eftertänksamma granskningen av hur man blir sin egen i en starkt begränsande miljö, gör att jag vill spara boken för flera omläsningar.
Recensionen är publicerad i Hälsinglands Tidningar 20 december 2012
