Anglosaxisk otrohet

Från de inställda rymningarnas tid blev dramatikern och författaren Gunila Ambjörnssons sista roman från Gidlunds förlag. Hon dog i november 75 år gammal. Boken överraskar på många sätt, men först med en både fantasieggande och realistisk miljö.
En roman om ett slott med trettio rum och vallgrav, en krets av författare som leker spöklekar och kurragömma - och inte i en äldre anglosaxisk roman utan skrivet av en nutida dramatiker! Den pikanta storyn om otrohet och skrivande bygger på dokument efter författarna Edith Nesbit, George Bernhard Shaw (mannen bakom My fair lady) och science fictionromanens fader H. G. Wells.
Den medelålders, gifte Wells uppvaktade och lät sig uppvaktas av den unga dottern i huset Rosamunda, vars far Hubert Bland i sin tur jagade Rosamundas väninna. Shaw var, efter en relation med Edith Nesbit, en återkommande gäst på slottet. Många i kretsen var tidigt organiserade socialister. Deras sinne för såväl utopier som handfasta samhällsförändringar balanserades av ett privat hemlighetsmakeri.
När Edith och Hubert gifte sig, sent i hennes första graviditet, bodde Hubert kvar hemma hos mamma. Även sedan paret flyttat ihop, var han några dagar i veckan hos mamma. Där lockade främst en tjänsteflicka med två barn som var Huberts. Senare fick flera utomäktenskapliga barn plats på slottet.
Härvan finns beskriven i brev, dagböcker och biografier, och Gunila Ambjörnsson ställer i sitt förord en retorisk fråga om vad intrigerna under åren 1884-1908 kan säga oss idag. Mycket har hänt på hundra år, vad gäller kärlek, politik och feminism, skriver hon, och fortsätter: Men hur mycket, egentligen?
Det har roat mig kolossalt att läsa Ambjörnssons tolkning av ett familjeliv som balanserar mellan idyll och sammanbrott, mellan tjut bakom låsta dörrar, vädjanden och afternoon tea. Genom att hoppa fram och tillbaka i tiden har Ambjörnsson format ett psykologiskt drama där de flesta inte alls är sådana filurer som man först lurats att tro.
Tidsresor var ju Nesbits specialitet. I många av hennes sextio böcker går barn genom speglar och tunnlar till en annan värld. Det blev en konstnärlig färdväg även för Ambjörnsson, som inspirerad av Nesbits Huset Ardens gåta skrev teveserien Huset Silfvercronas gåta. Flera av hennes antologier är också tidsresor, som Folkhemsprinsessorna och Pappa - en kärlekshistoria.
Den nya romanens titel lyder: Från de inställda rymningarnas tid. Många i Nesbits böcker rymmer. Här i boken förekommer det ofta att en kvinna föreslår en man att de skall rymma, och då svalnar han. Nej, nej, det räcker med att smyga litet till vardags!
Morgonen efter alla fester har fru Bland blivit E. Nesbit igen och arbetar dagligen på sin berömmelse och storfamiljens försörjning. Hon ville bli känd för sin poesi och vuxenromanerna, men det blev barnböckerna som gjorde henne stor och älskad. Kanske blev det på samma sätt för Gunila Ambjörnsson som skrev och regisserade serien Ville, Valle och Viktor.
Recensionen har publicerats i Hälsinglands Tidningar 18 december 2013.

Kerstin Thorvall

Här är allas vår Kerstin på ett foto som inte ville hoppa in vid recensionen nedanför!

Boken till dig

Beata Arnborg, Kerstin Thorvall, Uppror i skärt och svart. Biografi, Atlantis.

Tänk att det fanns en tid då bibliotek vägrade att köpa in Kerstin Thorvalls böcker! De pekades 1977 ut som pekoral, skräp som folk minsann fick köpa själva.
Kvällsposten i Malmö kallade det CENSUR. Historien är anmärkningsvärd. Hade hon varit mindre känd hade en utfrysning förstås inte upprört pressen lika mycket. Thorvall hade ju en stor läsekrets långt före det stora kritikergenombrottet 1993 med När man skjuter arbetare..., romanen om moderns liv.
Thorvalls levnadstecknare Beata Arnborg minns hur hon i ungdomens Ljusdal läste Boken till dig. Kerstin höll mig i handen när kroppen förändrade livsvillkoren, skriver Arnborg, hon gav mig mod. Men också mode! Som modetecknare kunde hon lära tonårsflickor stil såväl som hantering av romanser: ”Det blev lättare och roligare att bli vuxen med Kerstin Thorvall”.
Kerstin själv hade svårt för att bli vuxen, något som upprepats så länge att det liknar en sanning. Vad kallar man det när någon kastar en tallrik med mat i väggen och rymmer? Barnsligt? Egoistiskt? Hänsynslöst? Nej, hon bar på ett fadersarv av bipolär sjukdom och odlade samtidigt en sund vägran att leva väluppfostrat och lagom.
Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande har i höst fått läsare att nervöst ropa: Gör det inte! Gå inte dit! till kvinnan. Så vill man ropa även till Kerstin Thorvall, säkert även som levnadstecknare. Skydda barnen!
Några av barnen har svarat offentligt som vuxna (t ex Hans Falk, Uppväxt, 2012). De ser henne som frisk, en mamma som borde ha kunnat skärpa sig och bli litet mera normal.
Beata Arnborg är finkänslig om än inte okritisk gentemot sin huvudperson och hennes närmaste. Sakligt och konstnärligt mejslar hon fram sin skulptur av en människa under press.
Hon registrerar ångesten som är kopplad både till skapandet och till familjens historia. Modern Thora kontrollerade, med faderns psykoser och tvångsföreställningar i minnet, sin unga dotter. Skulle Kerstin bli lika våldsam, hänsynslös och sexuellt gränslös som han?
Thora steriliserades efter dotterns födelse för att inte föra vidare makens sjukdom. På 20-talet var förbjudet för sinnesjuka att ingå äktenskap. Faderns släkt inte bara lurade den stillsamma småskollärarinnan att gifta sig med den charmerande nio år äldre Åke, de kan ha varit delaktiga i ett lagbrott. Natten före bröllopet löpte han amok och släppte ut byns alla kor ur lagårdarna. Bröllopsnatten efter en middag med alkohol kom ett nytt utbrott av galenskap. Bruden våldtogs och skadades. Brudgummen tvångsvårdades i flera månader.
Alla minns Thorvalls utfall mot modern i Det mest förbjudna (1976). Vågorna gick höga kring vad man får skriva om sin mor. I Beata Arnborgs Uppror i skärt och svart får vi också läsa om hur mamma Thora oförtröttligt ställde upp för dotter och barnbarn med inlärd anspråkslöshet. Hon inledde alltid sina telefonsamtal med: Det är bara jag.

Kerstin Thorvall (och kanske även Arnborg) har som jag ser det misstolkat Thoras vana att stående passa upp vid familjens matbord. Det har inte med martyrskap att göra, det är bara praktiskt. När de andra lämnat rummet får personalen en god stunds matro.
Kerstin Thorvall slog sig också loss för att hon kunde. Med stöd av makar och mamma och älskare blev den ständiga rebellen Kerstin Thorvall  i alla fall familjeförsörjare, en insiktsfull författare av barn- och vuxenböcker, kåsör med sinne för kvinnolivets alla sidor, tecknare med den geniala linjen som specialitet, och debattören som hela tiden hittade nya orättvisor.  Det sista hon rasade mot var åldringsvården och synen på äldre.
På bokens framsida brukar författarens namn stå. Här står det: En biografi av Beata Arnborg. Man kan se det som en kvalitetsstämpel hon skaffat sig genom böckerna om Vivi Täckholm och journalisten Bang, biografier i särklass, skrivna med förståelse och kärlek men utan knäfall. Trots sina pionjärinsatser förmedlar hon tanken att hennes verk är en version, den första. Andra må föra textanalyserna och historieskrivningen vidare i detaljer och så hålla samtalet om dessa intressanta och folkkära yrkeskvinnor vid liv.

Recensionen publicerades i Sundsvalls Tidning 1 december 2013

Barndom i förorten. Flått kött.

Katarina Frostenson, Tre vägar, Wahlström & Widstrand

Att hålla såret öppet är Katarina Frostensons mission, det är alltmer uppenbart. Att påminna om ondskan som finns i vår historia och i var och en av oss.
Hon skriver om massmord och upphängda kroppar, om alltifrån den grekiska faunen Marsyas till Messias och koncentrationsläger. Hon påminner! Även svensk dådkraft berörs. Titians 1500-talsmålning av faunen Marsyas som blir levande flådd finns i Kromeritz, i Tjeckien, en stad som svenskarna förstört.
Kring faunen myllrar det, folk hjälper till, tittar på eller drar nytta av grymheten, en hund slickar upp blodet. Iris Murdoch har kallat denna bild för den största i västerlandet. Nu är det nya massmedia som tjänar på våldet och vi bevittnar det dagligen i våra hem, äcklat och lustfyllt beroende på programtitel.
Jag tittar tillbaka på mina tidigare recensioner av Frostensons senaste diktsamlingar. Samma ämnen, nya former! Hela tiden Marsyas. Nu retar sig en tjeckisk servitris på låtsaspilgrimer:
”Varför är det alltid oerfaret folk som söker trakterna av prövningar och smärta. Som gottar sig med plågor. Tröstar sig i sköna sår. När såret är vårt, vi som varit i krig och vandrat på stigar och harvat på fälten och åkrarna här. Verkligen - min far blev uppäten av hundar. Det är ett sår som ska stå öppet.”
Det nya med boken Tre vägar är essäformen. Katarina Frostenson vandrar på tre olika sätt och genom andra poeters verk och världar. Första vägen är i barndomens Hägersten, där en skylt med en av hennes texter taggats av klottrare. Nu är det enklare än någonsin att nå in i Frostensons författarskap. Följ med henne, äntligen finns ord för alla!
Hon ser en ledstång spretande som Louise Bourgois jättespindel. Järnet - barndomens iskalla järn som flådde tungan. ”För att platsen gör något med en; för att den ger ett sår.”
Den andra vägen går längs en sandstrand i Halland, med öppenhet, lång sikt. Lekplats, gömställe, strandfynd, skräp. Ett barn ritar med en pinne.
Ett eget minne kommer för mig: En fyraåring på vift från hemmet, på besök hos mormor. I ställer för att bada doppar han en pinne i sjön och skriver med vatten på sten. Han kan några bokstäver, ljudar och förkortar: M - man ska, I - inte gå, F - för, L - långt bort från sin, M - mamma.
Katarina Frostenson tar ofta upp ord till tröst, rullar dem njutningsfullt i munnen för att se om de hjälper. Även otäcka ord: Hu. Uhu!
Sista vägen är konstvandringen till faunen. Denna stadens poet kan beskriva vitklöverns mjuka fäll, ”glädjens enkla ljud. Susande grönvita fält med stänk av gammelrosa, aubergineblått och svindelvitt. Jag lägger mig ner i er.”
Hon reser i tanken, boken tar henne till dans och sång. Vid en väg, på en sten. Du är med mig alla dagar. Med är döda föräldrar, Gennadij Ajgi med sina tjuvasjiska fält och Ann Jäderlunds äng. Det är mer än någonsin ett äventyr att följa med Katarina Frostenson ut.
Känn på boken i bokhandeln, följ med fingret omslagets tre vägar, utlagda med ord av bokkonstnären Nina Ulmaja.
Recensionen är publicerad 10 oktober i Arbetarbladet och kortare i Hälsinglands tidningar 16/10.

Skriva eller plocka bär?

Britt-Marie Eklund, Lek med skärvor, dikter, Black Island Books


Alla är ense om att Britt-Marie Eklund (1927-2011) är en poet som tål att jämföras med de bästa från Karin Boye och framåt.
När nu författarskapet lyckligen väcks till liv igen av luleåbaserade Black Island Books, prövar jag att göra en annan berättelse än den som brukar börja vid Ljusnäs vid de tre tjärnarna, på bondgården dit Britt-Marie som var född Ekman flyttade när hon gifte sig. Jag prövar en berättelse, inte om den frustrerade hemmafrun i svärföräldrarnas hus, utan mer om litteratören och poeten.
Erik Jonsson skriver i nyutgåvans efterord att Britt-Marie Eklund var den som drog upp linjerna för Norrländska författarsällskapet.
Enligt Gunnar Balgård (i essäsamlingen Norrifrån, 1998) finns Eklund med på en gruppbild från Medlefors redan 1954. Det enda han säger om hennes insatser är tyvärr att hon, i diskussion om sällskapets tidskrift, sade sig solidarisk med vilket som helst beslut, som de manliga styrelsekollegorna kunde komma fram till.
Hennes eget skrivande kom igång när hon gick på Medlefors folkhögskola, berättar Lennart Frick för mig i ett telefonsamtal. Lars Englund tog henne till LT:s förlag och redigerade hennes enda bok Lek med skärvor (1955).
Två år senare tog Frick in henne i redaktionen för tidskriften Ultima. Då var han tonåring fortfarande och hon närmare trettio. När decenniet skulle summeras gjorde han en artikelserie för Västerbottens-Kuriren och en av artiklarna (26/1 1959) ägnades Britt-Marie Eklund.
I nyutgåvan finns ett foto där tre kavajmän tittar ned på nyblivna debutanten Britt-Marie Eklund. Med sin urringade klänning påminner hon om Rut Hillarp, som en skribent kallade den vittra organisationens intelligenspinuppa. Då hade ändå Hillarp givit ut fyra böcker!
Aftonbladets Allan Fagerström, än idag beundrad för sin giftiga penna, kallade ministern och professorn Karin Kock för kammarens pinuppa och skrev att feminismen var en neuros, grundlagd i barndomen. Britt-Marie Eklund måste ha känt motståndet mot kvinnor i offentligheten, inte bara motståndet i familjen (som det heter när mannen får skulden), men det var trots allt som gift hon både utbildade sig och debuterade.
Hon var med i Broderskapsrörelsen och inledde ett år deras kongress i Skellefteå. Nu är namnet Socialdemokrater för tro och solidaritet, och de välkomnar alla trosriktningar, inte bara kristna. Här fanns en gemenskap för dem som var för radikala för församlingen och för religiösa för arbetarkommunen, och Britt-Marie Eklund passade in med sin radikala socialism.
Erik Jonsson har rätt i att dikterna vittnar om skygghet och tveksamhet inför skapandet och om hinder i vardagen. Han menar att det norrländska stjärnskottet Sara Lidman pekar ut mot världen, medan Eklunds diktsamling skildrar ett ofullfordat livs- och författarprojekt.
Om vi skulle vända på det där och betrakta projekten som fullbordade i stället! Många, inklusive Sara Lidman, uppmuntrade och rentav tjatade på Britt-Marie Eklund om en ny debut i bokform - manus låg nästan tryckfärdigt hos Lennart Fricks Fripress 1986. Men i efterhand har han anammat som sin livshållning, att man faktiskt väljer det man egentligen vill.
Hon ville inte. Lennart Frick tvingades skicka tillbaka bunten. Han skrev i följebrevet att hennes lyriska talang var för uppenbar för att läggas i träda: ”Glöm inte bara att talang är en gåva som bör brukas”.
Hon valde att bruka sin talang som biblioteksassistent, bland annat i Märsta under tjugo år, även på bokbuss och med kommunens taltidning. En inte ovanlig karriär för poeter. Hon valde att framträda och publicera enstaka texter och dikter. År 1972 fanns hon med i en antologi från Västerbotten med bland andra Torgny Lindgren och P-O Enquist.
Kanske var egentligen drivkraften större att baka, och plocka hjortron i barndomens Norsjö, dit hon återvände med sin make efter pensioneringen. Kanske är det inte en sorglig historia?
Dikterna då? Flera dikter, som Peo Rask valt utöver debutbokens, framhåller rörelsen som det viktiga. ”Mellan åren ett svalg. Mellan dikt och liv ett svalg. Mellan själ och själ ett svalg. Där svalt jag. Pinad tänjer jag mig.”
Ur det manus som inte blev en bok, har han plockat en dikt om trycket från skaklarna. Några rader definierar dikten som ”spända senor och ylande vind, klang vid beröring.”
Det är en mycket fysisk poesi: ”Mörk mal min växtvärk / i ben och brosk och muskler”. Eller: ”Är du ett lod / må du falla.” För Eklund har tänjningen egenvärde, oavsett resultat: ”en hand som ej vill få / men ändå sträckes - som vore rörelsen en gåva.” Det är ett livsval, suveränt formulerat.
Artikeln publicerades i Västerbottens-Kuriren 29/8 och i Hälsinglands tidningar 3/9.

Hermes åker till akutintaget

Tuija Nieminen Kristofersson, Scharlakan, dikter, Albert Bonniers Förlag

Finland och Sverige binds samman av en stor befolkning med rottrådar i båda länderna. Sverige fick hjälp av finsk arbetskraft att bygga moderniteten. Många familjer har behållit sitt modersmål som vardagsspråk. Finska språket är Sveriges största officiella minoritetsspråk, i bruk inte bara i finskbygder i norr.
Tuija Nieminen Kristofersson, född 1955, kom som tonåring till Sverige och satsade på socionomutbildning. Som forskare och universitetslärare i Lund och Växjö har hon intresserat sig för finska invandrares liv i Sverige. Särskilt har hon undersökt hur det är att åldras i ett främmande land, med hennes svenska hemort Olofström som exempel.
År 1993, samma år som undersökningen publicerades, debuterade Tuija Nieminen Kristofersson som poet med Hägerns öga, och för samlingen Dikter i D:ets mage (2000) belönades hon av Samfundet De Nio.
I årets samling Scharlakan har hon valt de grekiska gudarnas litet busiga budbärare Hermes som följeslagare. Han är gränsöverskridningarnas gud, de resandes gud som även följde de dödas själar till underjorden. Dessutom är han poesins gud och får mycket att ombesörja i Tuija Nieminen Kristoferssons diktsamling.
Det börjar dramatiskt med en bilkrock där bokens jag räddas, för Hermes kör förbi infarten till dödsriket Hades. Krockkudden löses ut, räddningstjänsten skär upp bilen. Asfalt på livets väg, säger dikten och händelsen komprimeras i en enrading:

kan blunda blöda dödas räddas

Trots alla konkreta bilder från olyckan, är jag beredd att läsa de första dikterna som en symbolisk berättelse om haveri på livets väg: I kärlek, i barndomen, i skrivkramp eller oväntad förlust.
Hur som helst är dessa ord om akutintag, blodets störtlopp, vårdplan och rehabilitering välkomna tillskott i svensk poesi. Uppståndelsens sköra äggskal på marken, en gud som andas genom ventilationssystemet! Ängelns anatomi med vingarnas infästning i bröstkorgen! I sjuksalen vidgas tanken ”med överlevnadens omstörtande häpnad”.
En större svit dikter leder poeten över gränsen till det gamla hemlandet där barndomens dofter av kärrviol och diesel kommer emot henne, och förmödrarnas historia. Dikterna är bildfyllda berättelser. Hötjugan är en stämgaffel. Boktitelns scharlakan finns både i barnsjukdomar, i kriget mellan röda och vita, i hjärtats pumpstation och i cancerns röda krater, på begravningen.
Livet snurrar rikt, även i den dövas öronsnäcka är en hemlig sång och i stjärnornas roterande mjölkskum över lagårdshimlen.
Tuija Nieminen Kristofersson delar flödande frikostigt med sig av mor och mormors minnen och vi får klättra med henne uppför dna-spiraltrappan mot samma öde, underjorden, bara inte riktigt än.

Recensionen är publicerad i Arbetarbladet 14 augusti 2013.

Förfärande förförare

Margareta Strömstedt, Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte, Möten minnen dagboksblad, Albert Bonniers förlag

När Astrid Lindgren fick de tyska bokhandlarnas fredspris 1978, skrev hon ett tacktalet om aga i barnuppfostran. Prisnämnden läste manus och meddelade att det räckte med ett helt kort tack. Då avstår jag från priset, svarade författaren.
De backade, hon höll sitt tal och det blev debatt i Tyskland om den svarta pedagogiken. Året efter kom den svenska lagen mot aga, efter att Astrid Lindgren, Gunnel Linde och flera barnboksförfattare drivit på.
Margareta Strömstedt har utöver eget författarskap och TV-producentskap skrivit den 400-sidiga ”Astrid Lindgren: En levnadsteckning”. Vännen får igen uppmärksamhet i boken ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte, Möten minnen dagboksblad”.
En ny påminnelse om allas vår Astrids politiska engagemang kan behövas. Redan 1950 i ungdomsboken Kati i Amerika protesterade Lindgren mot rasdiskriminering, efter att själv ha fått sin syn på USA omskakad vid en resa i sydstaterna.
Även Sverigedemokraterna oroade henne, hur de med numera lena röster och finklädda låtsas vara seriösa. Sverige skulle stanna utan invandrarnas arbetskraft, skriv hur mycket det skulle kosta att inte ta emot dem, manade Astrid Lindgren. Strömstedt fyller på: Släpp ingen Tengil eller Katla över bron!
Den som citeras i boktiteln är Aksel Sandemose, på 60-talet känd för sin bryskhet när en redaktör ville ha manus i rimlig tid. Strömstedt kom med ärende från Expressen och fick rådet att klä sig i urringad klänning och söka honom på Teatercaféen i Oslo. Han blev förstås ytterst välvillig! Men det var efter en lunch i Stockholm några år senare han sa orden, antagligen menade som en komplimang.
Den unga Margareta verkar ha bevarat stunden som ett gott minne. Hör anekdoten hör till hennes okomplicerade minnen, som de från möten med Tove Jansson? Eller pekar boktiteln mot kapitlet om sexuella övergrepp?
Den fina chefen för Svensk Filmindustri lät sig inte hindras av att frun satt i stolen bredvid i biosalongen. En hög EG-tjänsteman i Berlin, en krum liten man, tvingade till sig sexuella tjänster trots att Strömstedts make satt i limousinens framsäte.
Varför gjorde han detta? Därför att han kunde, skriver Strömstedt som efter mer än femtio år överraskas av sitt raseri. Varför protesterade hon inte högt och skandaliserade männen? ”Shame on me?” frågar hon sig och oss som upplevt detsamma.
Ändå attackerar hon kvinnan som sa att män är djur. Fundamentalister har aldrig rätt, menar hon, och det är ju bara vissa män som i patriarkatet har våldet i sin makt. Hon sorterar män i Jungs två kategorier. De som bejakar både sin manliga och sin kvinnliga sida skulle aldrig använda sexuellt övervåld.
Jungs syn på mjuka, passiva sidor som kvinnliga och hårda, aktiva som manliga är förlegade. Samtidigt som jag frågar mig om jag kanske är fundamentalist, och samtidigt som jag har ett mer distanserat förhållningssätt till Lindgrens skildringar av barn, vill jag säga att Margareta Strömstedts essäistiska författarskap är imponerande feministiskt, ja omistligt. Hon har väninnans varma men skarpa samtalston. Maken, som ofta stängde tystnadens dörr, får ta hennes kritik, han har ju kvar hennes kärlek.

Recensionen publicerades i Arbetarbladet 12 augusti 2013

Lyrisk rapport från socialkontoret

Jeny Rengman, Huset, dikter, Pequod Press

Som på beställning, och med föredömlig snabbhet, kommer en bok om förortspojkarna som behöver samhällets omedelbara uppmärksamhet.
Medan alla frågar sig varför privatbilar bränns och unga män kastar sten på människor, har debuterande poeten Jeny Rengman koncentrerat sig på socialkontoren. Titeln Huset anger en plats för byråkrati, uppskjutarbeteende och usel kommunikation. Det handlar om ett fiktivt kommunhus, där e-post sänds mellan rummen.
Om en medarbetare händelsevis får träffa chefen, är det bara för att ta emot en reprimand. Tågordningen är viktig. Man får varken kontakta en överchef eller en mellanchef, om underchefen bromsar ett akut familjeärende.
Det är fullt av schabloner och nidbilder av passiva, inkompetenta ledare och förtvivlade, överbelastade underhuggare. Rengman gör kallblodigt och syrligt en lista över alla sorters möten i kommunhuset, och därtill listor med tjusiga målbilder såsom prestigelöshet, klientsäkerhet, helhetstänkande. Hon sammanfattar med en fras där varje ord centrerats på sidan:

                                          barnens
                                           behov
                                               i
                                          centrum

Den förkortade formen BBIC avslutar första avdelningen. Efter en tom sida, som gjord för eftertanke, får klienten Gabriel Ancro ett ilsket utbrott av besvikelse över socjävlarna. Det kommer kött på benen i skildringen av myndigheternas passivitet.
Efter ett år av artiga påminnelser till chefen skriver socialseketeraren: ”Familjen Ismael är beviljad stödinsats sen snart ett år tillbaka. Familjen befinner sig i en kris som hela tiden förvärras. Jag ber här på familjens vädjan att de får stödet så fort som möjligt.” Så fort som möjligt - det är ord som hon upprepat hela året, utan effekt.
Det är svårt att tro att det går till så här klantigt och stelbent, men Jeny Rengman är utbildad socionom och har säkert sett flera Hus. Boken är kanske ett farväl till yrket. Men om den är inträdet till författaryrket, det är tveksamt. Det behövs mer än schabloner och listor för att beskriva verkligheten så att det biter. Varför inte en visselblåsare till fackbok?

Recensionen publicerades i Hälsinglands fyra tidningar onsdag 12 juni 2013

Vuxna flyr från ansvar

Merethe Lindström, Saknade, Svante Weyler bokförlag

Som vinnare av Nordiska rådets litteraturpris 2012 har norska Merethe Lindström nu blivit stor även i Sverige. Den prisbelönta Dager i stillhetens historie handlade om ett äldre par med minnen som de inte ville kännas vid. Den översattes snabbt och fick här titeln Dagar i tystnadens historia.
Den norska titel säger mer. Stillheten är vad man vill uppnå med att inte säga för mycket. Tystnaden är medlet, stillheten målbilden. I en roman är den attityden alltid användbar - om inte rentav en schablon. Det som göms i snö, kommer fram i tö.
Efter genombrottet har en annan av hennes många böcker översatts, i ett gott arbete av Urban Andersson. Nu skiljer sig boktitlarna ännu mer från varandra. Originaltiteln Barnejegeren sätter fokus på mannen som förmodligen förstört åtminstone ett barns liv.
Den svenska titeln är Saknade. Då har man lagt fokus på offren. I romanen är flera barn saknade. Skolkuratorn Ida är med om att en av hennes problemelever försvinner under en fjällvandring med klassen. Många engageras i sökandet. Ida har också en egen saknad dotter som är missbrukare och pendlar mellan att försvinna och återvända.
Idas uppgift är ju att hjälpa utsatta barn och hon misslyckas både hemma och på jobbet. De tysta barnen håller på sina hemligheter, oftast för att skydda föräldrarna men också av skamkänslor och i övertygelse om att det inte finns någon hjälp att hämta.
Naturligtvis tvivlar Ida på sin professionella förmåga och snuddar några gånger vid tanken att hon alltid varit för feg för att på allvar möta elevernas och den egna dotterns erfarenheter. Hon fick också stöd för sin passivitet i en kurs för föräldrar till missbrukare. "Sätt ett kommatecken, tänk att det går över, se detta som en del av processen", sade man. Ida gjorde så, höll mun och väntade på att eländet skulle gå över (som hon själv kom att uttrycka det efteråt). 
När en tyst elev satt framför henne, och de hade skrivbordet emellan sig, sade hon att de inte måste prata. Hon följde med in i tystnaden, och trodde att hon visade respekt genom att inte tränga sig på.
Det blir till slut hennes egen dotter som tar bladet från munnen med chockerande ord som leder Ida till minnet av det första försvinnandet, då dottern var liten och barnjägaren kom i hennes väg. Redan då väckte händelsen starka misstankar, men ändå avhöll sig Ida från att på allvar fråga dottern varför hennes kläder var våta av snö. Inte heller andra vuxna i olika yrkesroller gick till botten med vad som hänt.
Med empati och behärskad vrede visar Merethe Lindström hur vuxna flyr från ansvar, både i familjer och i yrkeslivet. Hon visar i korta scener hur barn genom provokationer faktiskt lämnar utrymme för ärlighet, medan de vuxna tvärtom stänger dörrarna för riktiga samtal. Det är en mycket skickligt formulerad kritik som vi alla måste ta till oss.

Recensionen publicerades i Sundsvalls Tidning 19 maj 2013