En ros är en ros är en ros... Kultur är odling är kultur är odling

Välkommen till min inneblogg! Som barn satte jag mig gärna i lä för att läsa i någon klippskreva, högt uppe på berget där måsarna släpper ned musslor för att komma åt innehållet. Där kunde ingen ropa på mig. Här handlar det mest om läsning, men även annan odling och grävning får utrymme. Dans, musik, konst.
På min uteblogg är jag amatör. Här är jag proffs.

torsdag 28 februari 2013

Att bära ett barn, tillsammans

Helena Granström, Hysteros, roman, Natur och kultur

Efter separatutställningen på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm har värmländska Karin Broos drömskt fotorealistiska målningar nästan blivit utslitna schabloner. Synd på så mångtydiga verk! Flickorna i kvällsljus på badbryggan, flytande kvinna, Broos målar stillhet men samtidigt en kanske hotfull melankoli. Är det livets sista sommardag? Döljer hon gråt i havsvattnet eller är det läkning genom vatten?
Helena Granströms roman med den diagnosliknande titeln Hysteros har Broos målning Mörk spegling på omslaget. Det grekiska ordet hystera betyder livmoder. Att hysteri blev en diagnos i antikens Grekland hör ihop med föreställningen att sjuklig panik kom från livmodern. Det var Freud som i modern tid föreslog att även män kan bli hysteriska och att sexualiteten spelar in.
Romanens gravida berättare flyter fritt mellan häftig sexuell lust och djup oro. Vem är hon, vad är hon, en behållare bara? Jag klarar det inte, säger hon till mannen. Men vad händer då? Du klarar det ju, säger han, handfallen inför hennes groteska kropp och läckande bröst. Han tappar lusten.
Bokstavligen handfallna är de båda, Granström beskriver hjälplösa hängande armar, uppvända handflator. Tjatigt att läsa men det är förstås ännu tjatigare att leva i tröstlöshet dag efter dag. De flyr till det salta havet, söker tröst i vågorna och testar om de bär, precis som Karin Broos kvinna gör. Kvinnans regelbundna hukande i gräset är som en fruktbarhetsrit, hon vattnar den frusna marken.
En äldre kvinnas erfarenheter av födande är ett sidotema. Hon har fött barn som fadern konsumerat. Granström leker med den grekiska modergudinnan Rhea och hennes våldsamme make Kronos. Hon räddade Zeus genom att byta ut honom mot en sten som Kronos fick att svälja.
Jag tänker på män som låter landets söner konsumeras i krig, men hittar inget stöd för det politiska sammanhanget i romanen. Jag lägger myten åt sidan och gläder mig åt den extremt fysiska och detaljerade skildringen av en graviditetsdepression. En sådan kan ju efter förlossningen övergå i modersdepression, vilket Helena Granström redan skildrat övertygande i Infans (2010), där föräldrarna turas om att fly från det krävande, hjälplösa barnet.

Artikeln publicerad i Arbetarbladet 14 februari och i Hälsinglands Tidningar 20 februari 2013