Kanske vårdar inte längre ettagluttarna de tre bokstäverna M, O och R. Men tar pedagogerna fortfarande för givet att mor är rar?
Poesidebutanten Tove Mörkberg, från Umeå men numera skåning, börjar sitt författarliv med att ifrågasätta om skriv- och läsövningar med ordet MOR får barn att tänka på trygghet och tröst.
I den lilla kollektivroman som hennes diktsamling Barnen utgör, stänger Sandra dörren om sig och sin kanin. Hon smeker den och den sträcker ut sig ”som den gör när den är trygg och trött / lutar huvudet mot framtassarna / och ser Sandra djupt i ögonen // vi har samma ögonfärg”.
Detta lilla ord vi gör att perspektivet skiftar. Den allvetande berättaren har betraktat scenen, men kliver in i den och bildar ett poetiskt vi. En kortdikt längre fram förklarar ärendet på två rader:
Jag som i vi
som är barnen
Samma Sandra slår sin lillasyster när mamman håller på med något viktigare (”sköter sitt”). Och sen flätar de varandras hår med sidenband i pastellfärger. Intrycket man får är att barn lever under stor osäkerhet och måste leva med andras obegripliga godtycklighet, hemma och i skolan. Det är bara att bita i sig.
Anna tar tystnaden
med sig till skolan
den släpar efter henne.
Ett syftningsfel, säkert, men i flera dikter framställs skolan faktiskt som en tung och brutal aktör. Skolbyggnaden slår till exempel ett slag i luften, så börjar dagen när det är i minusgrader. Så följer tötider ”men / skolan / är orubblig” och fröken hänvisar flera gånger till skolans regler.
När det är pappavecka ligger Erik under täcket och ringer sin mamma. Men vad kan hon göra, nu när Erik är hos pappa måste hon jobba, ”när det finns tid” säger hon. Vad säger hon därmed om sig själv och Erik?
”Vad gör jag med tiden / tänker Erik.”
Det är inte BRIS som givit ut den här boken, utan Brombergs förlag. Barnens liv är mörkt men inte bara kolsvart. Både barn och vuxna har överlevnadsknep som Tove Mörkberg litet grand tröstar oss med utan att förringa utsattheten.
Mörkberg debuterar, fåordigt och till synes enkelt, men med exakta formuleringar kring det viktigaste av ämnen: Barnen.
Recensionen är publicerad i Arbetarbladet och Hälsinglands Tidningar 7 maj 2013
