Lyrisk rapport från socialkontoret

Jeny Rengman, Huset, dikter, Pequod Press

Som på beställning, och med föredömlig snabbhet, kommer en bok om förortspojkarna som behöver samhällets omedelbara uppmärksamhet.
Medan alla frågar sig varför privatbilar bränns och unga män kastar sten på människor, har debuterande poeten Jeny Rengman koncentrerat sig på socialkontoren. Titeln Huset anger en plats för byråkrati, uppskjutarbeteende och usel kommunikation. Det handlar om ett fiktivt kommunhus, där e-post sänds mellan rummen.
Om en medarbetare händelsevis får träffa chefen, är det bara för att ta emot en reprimand. Tågordningen är viktig. Man får varken kontakta en överchef eller en mellanchef, om underchefen bromsar ett akut familjeärende.
Det är fullt av schabloner och nidbilder av passiva, inkompetenta ledare och förtvivlade, överbelastade underhuggare. Rengman gör kallblodigt och syrligt en lista över alla sorters möten i kommunhuset, och därtill listor med tjusiga målbilder såsom prestigelöshet, klientsäkerhet, helhetstänkande. Hon sammanfattar med en fras där varje ord centrerats på sidan:

                                          barnens
                                           behov
                                               i
                                          centrum

Den förkortade formen BBIC avslutar första avdelningen. Efter en tom sida, som gjord för eftertanke, får klienten Gabriel Ancro ett ilsket utbrott av besvikelse över socjävlarna. Det kommer kött på benen i skildringen av myndigheternas passivitet.
Efter ett år av artiga påminnelser till chefen skriver socialseketeraren: ”Familjen Ismael är beviljad stödinsats sen snart ett år tillbaka. Familjen befinner sig i en kris som hela tiden förvärras. Jag ber här på familjens vädjan att de får stödet så fort som möjligt.” Så fort som möjligt - det är ord som hon upprepat hela året, utan effekt.
Det är svårt att tro att det går till så här klantigt och stelbent, men Jeny Rengman är utbildad socionom och har säkert sett flera Hus. Boken är kanske ett farväl till yrket. Men om den är inträdet till författaryrket, det är tveksamt. Det behövs mer än schabloner och listor för att beskriva verkligheten så att det biter. Varför inte en visselblåsare till fackbok?

Recensionen publicerades i Hälsinglands fyra tidningar onsdag 12 juni 2013

Vuxna flyr från ansvar

Merethe Lindström, Saknade, Svante Weyler bokförlag

Som vinnare av Nordiska rådets litteraturpris 2012 har norska Merethe Lindström nu blivit stor även i Sverige. Den prisbelönta Dager i stillhetens historie handlade om ett äldre par med minnen som de inte ville kännas vid. Den översattes snabbt och fick här titeln Dagar i tystnadens historia.
Den norska titel säger mer. Stillheten är vad man vill uppnå med att inte säga för mycket. Tystnaden är medlet, stillheten målbilden. I en roman är den attityden alltid användbar - om inte rentav en schablon. Det som göms i snö, kommer fram i tö.
Efter genombrottet har en annan av hennes många böcker översatts, i ett gott arbete av Urban Andersson. Nu skiljer sig boktitlarna ännu mer från varandra. Originaltiteln Barnejegeren sätter fokus på mannen som förmodligen förstört åtminstone ett barns liv.
Den svenska titeln är Saknade. Då har man lagt fokus på offren. I romanen är flera barn saknade. Skolkuratorn Ida är med om att en av hennes problemelever försvinner under en fjällvandring med klassen. Många engageras i sökandet. Ida har också en egen saknad dotter som är missbrukare och pendlar mellan att försvinna och återvända.
Idas uppgift är ju att hjälpa utsatta barn och hon misslyckas både hemma och på jobbet. De tysta barnen håller på sina hemligheter, oftast för att skydda föräldrarna men också av skamkänslor och i övertygelse om att det inte finns någon hjälp att hämta.
Naturligtvis tvivlar Ida på sin professionella förmåga och snuddar några gånger vid tanken att hon alltid varit för feg för att på allvar möta elevernas och den egna dotterns erfarenheter. Hon fick också stöd för sin passivitet i en kurs för föräldrar till missbrukare. "Sätt ett kommatecken, tänk att det går över, se detta som en del av processen", sade man. Ida gjorde så, höll mun och väntade på att eländet skulle gå över (som hon själv kom att uttrycka det efteråt). 
När en tyst elev satt framför henne, och de hade skrivbordet emellan sig, sade hon att de inte måste prata. Hon följde med in i tystnaden, och trodde att hon visade respekt genom att inte tränga sig på.
Det blir till slut hennes egen dotter som tar bladet från munnen med chockerande ord som leder Ida till minnet av det första försvinnandet, då dottern var liten och barnjägaren kom i hennes väg. Redan då väckte händelsen starka misstankar, men ändå avhöll sig Ida från att på allvar fråga dottern varför hennes kläder var våta av snö. Inte heller andra vuxna i olika yrkesroller gick till botten med vad som hänt.
Med empati och behärskad vrede visar Merethe Lindström hur vuxna flyr från ansvar, både i familjer och i yrkeslivet. Hon visar i korta scener hur barn genom provokationer faktiskt lämnar utrymme för ärlighet, medan de vuxna tvärtom stänger dörrarna för riktiga samtal. Det är en mycket skickligt formulerad kritik som vi alla måste ta till oss.

Recensionen publicerades i Sundsvalls Tidning 19 maj 2013

Estlands historia, Rysslands, Europas

Sofi Oksanen, När duvorna försvann, roman, översättning Janina Orlov, Albert Bonniers förlag

Det rinner blod på tapeten bakom en skrivmaskin på omslaget till Sofi Oksanens roman När duvorna försvann. På framsidan finns ett collage under arbete. En hand med en pincett håller ett öga, klippt ur ett fotografi. På ögats plats under klippet har klister runnit likt en tår över kinden.
Det är ett författararbete som pågår i Mika Perkiökangas kongeniala omslagsbild. Sofi Oksanen har framgångsrikt fördjupat sig i estnisk, egentligen europeisk 1900-talshistoria. Många har läst (eller hört) romanen Utrensning, som också blivit teaterpjäs. Många har uppskattat hennes empatiska pusslande med perspektiv och dramatiska människoöden. Med exakt och poetiskt språk gestaltar hon miljöer där liv och död beror på vilka val man gör. För sin överlevnad byter en del häst, andra håller fast vid sina principer in absurdum. Båda hållningarna kan orsaka blodspillan.
En del bara glider med sitt öde utan att fundera så mycket, utan att ana konsekvenserna. Sofi Oksanen visar att det ändå alltid bubblar tankar bakom och efter varje val. De närmaste relationerna sätts ofta på spel.
Två estniska kusiner och grannar, Roland och Edgar och deras kvinnor är romanens huvudpersoner. Männen är utbildade i Finland för gerillakrig mot ryssen och när de kommer tillbaka 1941 springer de med granater i stövelskaften: ”spärren, sprinten och kasta, spärren, sprinten och kasta”. Roland känner det som att någon annan springer i hans stövlar. De lyckas få stopp på en buss i kolonnen och dödar alla. Det sätter spår men han fortsätter den obekväma kampen för Estlands frihet.
Edgar å sin sida är från början rädd för alla sorters fysiska sammanstötningar. Han utvecklas till en ambitiös medlöpare, en quisling, först i arbete för tyskarna och sedan för ryssarna. Han byter skickligt namn och identitet. Vad han offrar i sin tragiska längtan efter uniformsklädda chefers uppskattning tycks omätbart, inte bara i människoliv räknat.
Edgars ständigt avvisade fru Juudit blir så småningom en älskad kvinna i famnen på en naziofficer. Hans titel är SS-Hauptsturmführer, men hans namn är hjärtligt: Hertz. Hon har dock ett agentuppdrag från Roland och det blir inte lätt för henne att bära motsatta drömmar samtidigt.
Denna många gånger lysande och psykologiskt trovärdiga skildring av krigstidens svek och anpassning tippar ibland över i ren undervisning. Det kan vara omfattande redogörelser för tyska förvaltningen, något orealistiskt placerade i dialogerna, något trögtläst men naturligtvis intressant, som när Evelin funderar över vilka kurser hon skall läsa i den estniska socialistiska sovjetrepubliken. 
Omslagets collage är även en bild av Rolands och Edgars materialsamlande. Den förre dokumenterar övergrepp från först en ockupationsmakt och sen den andra, och han aktar sig noga för att nämna namn. Den andras dokumentation går ut på att ange namn i hopp om förmåner. Under 60-talets sovjetiska styre arbetar Edgar som historieförfalskare med särskilt uppdrag att skriva om nazisternas förbrytelser i Estland.
För läsaren dröjer det länge innan författarens collage blir begripligt. Det krävs faktiskt att man läser de första sidorna igen. Eller kanske allra helst, läser om hela boken, för att ta in hur det är att leva i ett land där makten byter färg men fortsatt håller sina undersåtar i ett brutalt grepp. Alldeles tydligt handlar romanen i överförd bemärkelse även om Ryssland av idag.
Duvorna försvann när tyskarna kom, de åt gärna stekt duva. Fredsduvans motpol är huggormen, som man inte ser lika lätt. Bara hemstickade dubbla yllestrumpor duger om man skall gå genom gräs. Förnuft, försiktighet, gammaldags hushållning, så ser kanske receptet mot maktmissbruk ut.
Recensionen publicerades i Sundsvalls Tidning 12 maj 2013