Hermes åker till akutintaget

Tuija Nieminen Kristofersson, Scharlakan, dikter, Albert Bonniers Förlag

Finland och Sverige binds samman av en stor befolkning med rottrådar i båda länderna. Sverige fick hjälp av finsk arbetskraft att bygga moderniteten. Många familjer har behållit sitt modersmål som vardagsspråk. Finska språket är Sveriges största officiella minoritetsspråk, i bruk inte bara i finskbygder i norr.
Tuija Nieminen Kristofersson, född 1955, kom som tonåring till Sverige och satsade på socionomutbildning. Som forskare och universitetslärare i Lund och Växjö har hon intresserat sig för finska invandrares liv i Sverige. Särskilt har hon undersökt hur det är att åldras i ett främmande land, med hennes svenska hemort Olofström som exempel.
År 1993, samma år som undersökningen publicerades, debuterade Tuija Nieminen Kristofersson som poet med Hägerns öga, och för samlingen Dikter i D:ets mage (2000) belönades hon av Samfundet De Nio.
I årets samling Scharlakan har hon valt de grekiska gudarnas litet busiga budbärare Hermes som följeslagare. Han är gränsöverskridningarnas gud, de resandes gud som även följde de dödas själar till underjorden. Dessutom är han poesins gud och får mycket att ombesörja i Tuija Nieminen Kristoferssons diktsamling.
Det börjar dramatiskt med en bilkrock där bokens jag räddas, för Hermes kör förbi infarten till dödsriket Hades. Krockkudden löses ut, räddningstjänsten skär upp bilen. Asfalt på livets väg, säger dikten och händelsen komprimeras i en enrading:

kan blunda blöda dödas räddas

Trots alla konkreta bilder från olyckan, är jag beredd att läsa de första dikterna som en symbolisk berättelse om haveri på livets väg: I kärlek, i barndomen, i skrivkramp eller oväntad förlust.
Hur som helst är dessa ord om akutintag, blodets störtlopp, vårdplan och rehabilitering välkomna tillskott i svensk poesi. Uppståndelsens sköra äggskal på marken, en gud som andas genom ventilationssystemet! Ängelns anatomi med vingarnas infästning i bröstkorgen! I sjuksalen vidgas tanken ”med överlevnadens omstörtande häpnad”.
En större svit dikter leder poeten över gränsen till det gamla hemlandet där barndomens dofter av kärrviol och diesel kommer emot henne, och förmödrarnas historia. Dikterna är bildfyllda berättelser. Hötjugan är en stämgaffel. Boktitelns scharlakan finns både i barnsjukdomar, i kriget mellan röda och vita, i hjärtats pumpstation och i cancerns röda krater, på begravningen.
Livet snurrar rikt, även i den dövas öronsnäcka är en hemlig sång och i stjärnornas roterande mjölkskum över lagårdshimlen.
Tuija Nieminen Kristofersson delar flödande frikostigt med sig av mor och mormors minnen och vi får klättra med henne uppför dna-spiraltrappan mot samma öde, underjorden, bara inte riktigt än.

Recensionen är publicerad i Arbetarbladet 14 augusti 2013.

Förfärande förförare

Margareta Strömstedt, Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte, Möten minnen dagboksblad, Albert Bonniers förlag

När Astrid Lindgren fick de tyska bokhandlarnas fredspris 1978, skrev hon ett tacktalet om aga i barnuppfostran. Prisnämnden läste manus och meddelade att det räckte med ett helt kort tack. Då avstår jag från priset, svarade författaren.
De backade, hon höll sitt tal och det blev debatt i Tyskland om den svarta pedagogiken. Året efter kom den svenska lagen mot aga, efter att Astrid Lindgren, Gunnel Linde och flera barnboksförfattare drivit på.
Margareta Strömstedt har utöver eget författarskap och TV-producentskap skrivit den 400-sidiga ”Astrid Lindgren: En levnadsteckning”. Vännen får igen uppmärksamhet i boken ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte, Möten minnen dagboksblad”.
En ny påminnelse om allas vår Astrids politiska engagemang kan behövas. Redan 1950 i ungdomsboken Kati i Amerika protesterade Lindgren mot rasdiskriminering, efter att själv ha fått sin syn på USA omskakad vid en resa i sydstaterna.
Även Sverigedemokraterna oroade henne, hur de med numera lena röster och finklädda låtsas vara seriösa. Sverige skulle stanna utan invandrarnas arbetskraft, skriv hur mycket det skulle kosta att inte ta emot dem, manade Astrid Lindgren. Strömstedt fyller på: Släpp ingen Tengil eller Katla över bron!
Den som citeras i boktiteln är Aksel Sandemose, på 60-talet känd för sin bryskhet när en redaktör ville ha manus i rimlig tid. Strömstedt kom med ärende från Expressen och fick rådet att klä sig i urringad klänning och söka honom på Teatercaféen i Oslo. Han blev förstås ytterst välvillig! Men det var efter en lunch i Stockholm några år senare han sa orden, antagligen menade som en komplimang.
Den unga Margareta verkar ha bevarat stunden som ett gott minne. Hör anekdoten hör till hennes okomplicerade minnen, som de från möten med Tove Jansson? Eller pekar boktiteln mot kapitlet om sexuella övergrepp?
Den fina chefen för Svensk Filmindustri lät sig inte hindras av att frun satt i stolen bredvid i biosalongen. En hög EG-tjänsteman i Berlin, en krum liten man, tvingade till sig sexuella tjänster trots att Strömstedts make satt i limousinens framsäte.
Varför gjorde han detta? Därför att han kunde, skriver Strömstedt som efter mer än femtio år överraskas av sitt raseri. Varför protesterade hon inte högt och skandaliserade männen? ”Shame on me?” frågar hon sig och oss som upplevt detsamma.
Ändå attackerar hon kvinnan som sa att män är djur. Fundamentalister har aldrig rätt, menar hon, och det är ju bara vissa män som i patriarkatet har våldet i sin makt. Hon sorterar män i Jungs två kategorier. De som bejakar både sin manliga och sin kvinnliga sida skulle aldrig använda sexuellt övervåld.
Jungs syn på mjuka, passiva sidor som kvinnliga och hårda, aktiva som manliga är förlegade. Samtidigt som jag frågar mig om jag kanske är fundamentalist, och samtidigt som jag har ett mer distanserat förhållningssätt till Lindgrens skildringar av barn, vill jag säga att Margareta Strömstedts essäistiska författarskap är imponerande feministiskt, ja omistligt. Hon har väninnans varma men skarpa samtalston. Maken, som ofta stängde tystnadens dörr, får ta hennes kritik, han har ju kvar hennes kärlek.

Recensionen publicerades i Arbetarbladet 12 augusti 2013