Britt-Marie Eklund, Lek med skärvor, dikter, Black Island BooksAlla är ense om att Britt-Marie Eklund (1927-2011) är en poet som tål att jämföras med de bästa från Karin Boye och framåt.
När nu författarskapet lyckligen väcks till liv igen av luleåbaserade Black Island Books, prövar jag att göra en annan berättelse än den som brukar börja vid Ljusnäs vid de tre tjärnarna, på bondgården dit Britt-Marie som var född Ekman flyttade när hon gifte sig. Jag prövar en berättelse, inte om den frustrerade hemmafrun i svärföräldrarnas hus, utan mer om litteratören och poeten.
Erik Jonsson skriver i nyutgåvans efterord att Britt-Marie Eklund var den som drog upp linjerna för Norrländska författarsällskapet.
Enligt Gunnar Balgård (i essäsamlingen Norrifrån, 1998) finns Eklund med på en gruppbild från Medlefors redan 1954. Det enda han säger om hennes insatser är tyvärr att hon, i diskussion om sällskapets tidskrift, sade sig solidarisk med vilket som helst beslut, som de manliga styrelsekollegorna kunde komma fram till.
Hennes eget skrivande kom igång när hon gick på Medlefors folkhögskola, berättar Lennart Frick för mig i ett telefonsamtal. Lars Englund tog henne till LT:s förlag och redigerade hennes enda bok Lek med skärvor (1955).
Två år senare tog Frick in henne i redaktionen för tidskriften Ultima. Då var han tonåring fortfarande och hon närmare trettio. När decenniet skulle summeras gjorde han en artikelserie för Västerbottens-Kuriren och en av artiklarna (26/1 1959) ägnades Britt-Marie Eklund.
I nyutgåvan finns ett foto där tre kavajmän tittar ned på nyblivna debutanten Britt-Marie Eklund. Med sin urringade klänning påminner hon om Rut Hillarp, som en skribent kallade den vittra organisationens intelligenspinuppa. Då hade ändå Hillarp givit ut fyra böcker!
Aftonbladets Allan Fagerström, än idag beundrad för sin giftiga penna, kallade ministern och professorn Karin Kock för kammarens pinuppa och skrev att feminismen var en neuros, grundlagd i barndomen. Britt-Marie Eklund måste ha känt motståndet mot kvinnor i offentligheten, inte bara motståndet i familjen (som det heter när mannen får skulden), men det var trots allt som gift hon både utbildade sig och debuterade.
Hon var med i Broderskapsrörelsen och inledde ett år deras kongress i Skellefteå. Nu är namnet Socialdemokrater för tro och solidaritet, och de välkomnar alla trosriktningar, inte bara kristna. Här fanns en gemenskap för dem som var för radikala för församlingen och för religiösa för arbetarkommunen, och Britt-Marie Eklund passade in med sin radikala socialism.
Erik Jonsson har rätt i att dikterna vittnar om skygghet och tveksamhet inför skapandet och om hinder i vardagen. Han menar att det norrländska stjärnskottet Sara Lidman pekar ut mot världen, medan Eklunds diktsamling skildrar ett ofullfordat livs- och författarprojekt.
Om vi skulle vända på det där och betrakta projekten som fullbordade i stället! Många, inklusive Sara Lidman, uppmuntrade och rentav tjatade på Britt-Marie Eklund om en ny debut i bokform - manus låg nästan tryckfärdigt hos Lennart Fricks Fripress 1986. Men i efterhand har han anammat som sin livshållning, att man faktiskt väljer det man egentligen vill.
Hon ville inte. Lennart Frick tvingades skicka tillbaka bunten. Han skrev i följebrevet att hennes lyriska talang var för uppenbar för att läggas i träda: ”Glöm inte bara att talang är en gåva som bör brukas”.
Hon valde att bruka sin talang som biblioteksassistent, bland annat i Märsta under tjugo år, även på bokbuss och med kommunens taltidning. En inte ovanlig karriär för poeter. Hon valde att framträda och publicera enstaka texter och dikter. År 1972 fanns hon med i en antologi från Västerbotten med bland andra Torgny Lindgren och P-O Enquist.
Kanske var egentligen drivkraften större att baka, och plocka hjortron i barndomens Norsjö, dit hon återvände med sin make efter pensioneringen. Kanske är det inte en sorglig historia?
Dikterna då? Flera dikter, som Peo Rask valt utöver debutbokens, framhåller rörelsen som det viktiga. ”Mellan åren ett svalg. Mellan dikt och liv ett svalg. Mellan själ och själ ett svalg. Där svalt jag. Pinad tänjer jag mig.”
Ur det manus som inte blev en bok, har han plockat en dikt om trycket från skaklarna. Några rader definierar dikten som ”spända senor och ylande vind, klang vid beröring.”
Det är en mycket fysisk poesi: ”Mörk mal min växtvärk / i ben och brosk och muskler”. Eller: ”Är du ett lod / må du falla.” För Eklund har tänjningen egenvärde, oavsett resultat: ”en hand som ej vill få / men ändå sträckes - som vore rörelsen en gåva.” Det är ett livsval, suveränt formulerat.
Artikeln publicerades i Västerbottens-Kuriren 29/8 och i Hälsinglands tidningar 3/9.
