En ros är en ros är en ros... Kultur är odling är kultur är odling

Välkommen till min inneblogg! Som barn satte jag mig gärna i lä för att läsa i någon klippskreva, högt uppe på berget där måsarna släpper ned musslor för att komma åt innehållet. Där kunde ingen ropa på mig. Här handlar det mest om läsning, men även annan odling och grävning får utrymme. Dans, musik, konst.
På min uteblogg är jag amatör. Här är jag proffs.

torsdag 19 december 2013

Anglosaxisk otrohet


Från de inställda rymningarnas tid blev dramatikern och författaren Gunila Ambjörnssons sista roman från Gidlunds förlag. Hon dog i november 75 år gammal. Boken överraskar på många sätt, men först med en både fantasieggande och realistisk miljö.
En roman om ett slott med trettio rum och vallgrav, en krets av författare som leker spöklekar och kurragömma - och inte i en äldre anglosaxisk roman utan skrivet av en nutida dramatiker! Den pikanta storyn om otrohet och skrivande bygger på dokument efter författarna Edith Nesbit, George Bernhard Shaw (mannen bakom My fair lady) och science fictionromanens fader H. G. Wells.
Den medelålders, gifte Wells uppvaktade och lät sig uppvaktas av den unga dottern i huset Rosamunda, vars far Hubert Bland i sin tur jagade Rosamundas väninna. Shaw var, efter en relation med Edith Nesbit, en återkommande gäst på slottet. Många i kretsen var tidigt organiserade socialister. Deras sinne för såväl utopier som handfasta samhällsförändringar balanserades av ett privat hemlighetsmakeri.
När Edith och Hubert gifte sig, sent i hennes första graviditet, bodde Hubert kvar hemma hos mamma. Även sedan paret flyttat ihop, var han några dagar i veckan hos mamma. Där lockade främst en tjänsteflicka med två barn som var Huberts. Senare fick flera utomäktenskapliga barn plats på slottet.
Härvan finns beskriven i brev, dagböcker och biografier, och Gunila Ambjörnsson ställer i sitt förord en retorisk fråga om vad intrigerna under åren 1884-1908 kan säga oss idag. Mycket har hänt på hundra år, vad gäller kärlek, politik och feminism, skriver hon, och fortsätter: Men hur mycket, egentligen?
Det har roat mig kolossalt att läsa Ambjörnssons tolkning av ett familjeliv som balanserar mellan idyll och sammanbrott, mellan tjut bakom låsta dörrar, vädjanden och afternoon tea. Genom att hoppa fram och tillbaka i tiden har Ambjörnsson format ett psykologiskt drama där de flesta inte alls är sådana filurer som man först lurats att tro.
Tidsresor var ju Nesbits specialitet. I många av hennes sextio böcker går barn genom speglar och tunnlar till en annan värld. Det blev en konstnärlig färdväg även för Ambjörnsson, som inspirerad av Nesbits Huset Ardens gåta skrev teveserien Huset Silfvercronas gåta. Flera av hennes antologier är också tidsresor, som Folkhemsprinsessorna och Pappa - en kärlekshistoria.
Den nya romanens titel lyder: Från de inställda rymningarnas tid. Många i Nesbits böcker rymmer. Här i boken förekommer det ofta att en kvinna föreslår en man att de skall rymma, och då svalnar han. Nej, nej, det räcker med att smyga litet till vardags!
Morgonen efter alla fester har fru Bland blivit E. Nesbit igen och arbetar dagligen på sin berömmelse och storfamiljens försörjning. Hon ville bli känd för sin poesi och vuxenromanerna, men det blev barnböckerna som gjorde henne stor och älskad. Kanske blev det på samma sätt för Gunila Ambjörnsson som skrev och regisserade serien Ville, Valle och Viktor.
Recensionen har publicerats i Hälsinglands Tidningar 18 december 2013.

söndag 8 december 2013

Kerstin Thorvall

Här är allas vår Kerstin på ett foto som inte ville hoppa in vid recensionen nedanför!

Boken till dig


Beata Arnborg, Kerstin Thorvall, Uppror i skärt och svart. Biografi, Atlantis.

Tänk att det fanns en tid då bibliotek vägrade att köpa in Kerstin Thorvalls böcker! De pekades 1977 ut som pekoral, skräp som folk minsann fick köpa själva.
Kvällsposten i Malmö kallade det CENSUR. Historien är anmärkningsvärd. Hade hon varit mindre känd hade en utfrysning förstås inte upprört pressen lika mycket. Thorvall hade ju en stor läsekrets långt före det stora kritikergenombrottet 1993 med När man skjuter arbetare..., romanen om moderns liv.
Thorvalls levnadstecknare Beata Arnborg minns hur hon i ungdomens Ljusdal läste Boken till dig. Kerstin höll mig i handen när kroppen förändrade livsvillkoren, skriver Arnborg, hon gav mig mod. Men också mode! Som modetecknare kunde hon lära tonårsflickor stil såväl som hantering av romanser: ”Det blev lättare och roligare att bli vuxen med Kerstin Thorvall”.
Kerstin själv hade svårt för att bli vuxen, något som upprepats så länge att det liknar en sanning. Vad kallar man det när någon kastar en tallrik med mat i väggen och rymmer? Barnsligt? Egoistiskt? Hänsynslöst? Nej, hon bar på ett fadersarv av bipolär sjukdom och odlade samtidigt en sund vägran att leva väluppfostrat och lagom.
Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande har i höst fått läsare att nervöst ropa: Gör det inte! Gå inte dit! till kvinnan. Så vill man ropa även till Kerstin Thorvall, säkert även som levnadstecknare. Skydda barnen!
Några av barnen har svarat offentligt som vuxna (t ex Hans Falk, Uppväxt, 2012). De ser henne som frisk, en mamma som borde ha kunnat skärpa sig och bli litet mera normal.
Beata Arnborg är finkänslig om än inte okritisk gentemot sin huvudperson och hennes närmaste. Sakligt och konstnärligt mejslar hon fram sin skulptur av en människa under press.
Hon registrerar ångesten som är kopplad både till skapandet och till familjens historia. Modern Thora kontrollerade, med faderns psykoser och tvångsföreställningar i minnet, sin unga dotter. Skulle Kerstin bli lika våldsam, hänsynslös och sexuellt gränslös som han?
Thora steriliserades efter dotterns födelse för att inte föra vidare makens sjukdom. På 20-talet var förbjudet för sinnesjuka att ingå äktenskap. Faderns släkt inte bara lurade den stillsamma småskollärarinnan att gifta sig med den charmerande nio år äldre Åke, de kan ha varit delaktiga i ett lagbrott. Natten före bröllopet löpte han amok och släppte ut byns alla kor ur lagårdarna. Bröllopsnatten efter en middag med alkohol kom ett nytt utbrott av galenskap. Bruden våldtogs och skadades. Brudgummen tvångsvårdades i flera månader.
Alla minns Thorvalls utfall mot modern i Det mest förbjudna (1976). Vågorna gick höga kring vad man får skriva om sin mor. I Beata Arnborgs Uppror i skärt och svart får vi också läsa om hur mamma Thora oförtröttligt ställde upp för dotter och barnbarn med inlärd anspråkslöshet. Hon inledde alltid sina telefonsamtal med: Det är bara jag.
Kerstin Thorvall (och kanske även Arnborg) har som jag ser det misstolkat Thoras vana att stående passa upp vid familjens matbord. Det har inte med martyrskap att göra, det är bara praktiskt. När de andra lämnat rummet får personalen en god stunds matro.
Kerstin Thorvall slog sig också loss för att hon kunde. Med stöd av makar och mamma och älskare blev den ständiga rebellen Kerstin Thorvall  i alla fall familjeförsörjare, en insiktsfull författare av barn- och vuxenböcker, kåsör med sinne för kvinnolivets alla sidor, tecknare med den geniala linjen som specialitet, och debattören som hela tiden hittade nya orättvisor.  Det sista hon rasade mot var åldringsvården och synen på äldre.
På bokens framsida brukar författarens namn stå. Här står det: En biografi av Beata Arnborg. Man kan se det som en kvalitetsstämpel hon skaffat sig genom böckerna om Vivi Täckholm och journalisten Bang, biografier i särklass, skrivna med förståelse och kärlek men utan knäfall. Trots sina pionjärinsatser förmedlar hon tanken att hennes verk är en version, den första. Andra må föra textanalyserna och historieskrivningen vidare i detaljer och så hålla samtalet om dessa intressanta och folkkära yrkeskvinnor vid liv.
Recensionen publicerades i Sundsvalls Tidning 1 december 2013