Läppar känsliga som Don Juans

Leif Jordansson, ... och konsten att lyssna, Ellerströms

Det är ovanligt med en boktitel som börjar med tre prickar, som ... och konsten att lyssna. Prickarna visar något utelämnat, en okänd början. Javisst, allt lyssnande börjar med tystnad. Om den som lyssnar inte är tyst, fungerar det inte.
Leif Jordanson är ljudspecialist, han spelar och komponerar och har skrivit en rolig tankebok med mycket korta bitar om att lyssna. Han hittar musik överallt. Varje plats, varje tidpunkt och årstid har sin ljudbild. Soundscape. Till och med friktionen av utslitna vindrutetorkare framställer något. Några av bitarna är bara en uppräkning av ljuden som gör en plats levande.
Jag tänker på Claes Juranders lilla bok om hur man ritar hästar. Det är samma slags kluriga gå-till-botten-tankar, med skillnaden att Jurander hela tiden ifrågasatte sin egen praktik: Blir det jag gör bättre, blir det konst?
Leif Jordansson är t ex rätt säker på att det är bäst att blanda amatörer med proffs, eller att spela ett instrument han inte riktigt behärskar. Då lyssnar han bättre. Låt aldrig din kunskap eller erfarenhet stå i vägen, manar han.
Han tänker på att bleckblås blivit arbetarnas instrument. Med händer stela och kraftiga av hårt arbete kan de ha svårt med finmotoriken, men läpparna kan vara lika känsliga som hos Don Juan.
Jordanson kallar sig varken kompositör eller tonsättare. Många ser dessa ord som tyngda av gamla värderingar. Han väljer låneordet komponist, men beklagar att det inte inkluderar konstnärer som arbetar med performance eller i en konsthall.

Recensionen publicerad i Hälsinglands Tidningar 27 januari 2015

Att orka med avstånd, döden på livets sida

Carolina Thorell, Jungfrukällorna, dikter, Albert Bonniers förlag

Sandvikens kvinnors skiftande öden var Carolina Thorell med om att plocka fram till antologin Livfjädrar med Anna Jörgensdotter och Helene Rådberg för några år sedan. Efter denna historieskrivning har hon nu återvänt till poesin. Kommit hem, fast på ett annat sätt, återvänt till de personliga källorna.
”Jungfrukällorna”, hennes femte diktsamling, är tillägnad fadern och konstnären Eigil Thorell som dog 2010, men vid sidan av honom nämns även dottern Olivia som faktiskt figurerat tidigare i diktningen: Barnet som reser sig och kommer att frigöra sig från mamman. Född 1997 bör denna Olivia nu vara så gott som utflugen.
Kvar står länken i mitten, modern som skriver. I riktning mot det uteblivna, som hon uttrycker det redan på första sidan. Hon står kvar med poesin som hjälp (efter att också ha varit redaktör för en konstbok om fadern). Att skriva poesi är att avstå från makt, föreslår hon, men det kan verkligen diskuteras, nog är det makt att fästa sin familj på pappret!
Däremot vill jag absolut hålla med om att poesin visar att döden står på livets sida, som sammanbindare av timligt och evigt, av det som tar slut och det som alltid kommer att finns kvar.
Efter den första sidans programförklaringar möter vi mytens Orfeus och Eurydike. Han lyckades med sin musik hämta sin älskade ur dödsriket, men inte kunde låta bli att vända sig om. Och se, det var förbjudet! Så han förlorade henne. Thorells par grälar på väg upp, trots begäret de delar. De har olika syn på sången och vardagen och andetagens rytm, olika syn på hur man påverkar varandra och utbytbarheten.
Förmågan att gå i tillit är ett tema Carolina Thorell bearbetat i åratal. Att våga ta egna steg, lita på sammanhanget, orka med avstånd, det är att bli människa, eller till och med bli minnet av en människa.
Den här gången är hennes dikter mer hemlighetsfulla och svårtolkade. Jag måste påminna mig om att poesi ibland skrivs för att dölja något viktigt, som ändå skymtar. Kanske gäller det särskilt när man vänder sig till en namngiven läsare och till en död.
Citat ur facktexter om källor och utflöden står som överskrifter. Som denna mångtydiga, lånade fras: Koncentrerat utflöde står i motsats till diffust utflöde som sker över en yta. Källan är ju en användbar bild som talar om ursprung, törst, rening, grund och kretslopp. Just en jungfrukälla sades vara en reningsplats för den unga, nyss barnsliga kvinnan, som kommit en man nära. Det är ett ganska belastat begrepp. Jag vill istället tänka att dikten är den källan, men min tanke är liksom dikten diffus.
I dikter om flykt och förintelse ställer Thorell det ofattbara mot ett förtvivlat skapande (Messiaens, Gubajdulina, Hill, Barnkonventionen). Ett par barnstrumpor hänger över en stolsrygg, och det syns utbuktningar efter fötterna. Saknad eller spår av en katastrof, jag vet inte.
Det finns flera regndikter och i en återkommande en ramsa med Jesus fem sår: handen handen foten foten sidan. Morgonen kommer i en dikt med regn som liknar tårar. Det regnar läkande över såren, men egentligen är det nog orden som faller, läkande.

Bokens omslag visar ett konstverk av författaren som också är grafiker. Omslagets formgivare är Jan Biberg. Recensionen publicerades i Hälsinglands tidningar 11 februari 2015.

Poesins igenväxta ängar och skogskanter

Fredrik Nyberg, Slingorna & undergången, dikter

Poeten Fredrik Nyberg är Guds barnbarn och linnean. Som Linné gillar han att dela in företeelser i namngivna grupper, till exemplel ordna en diktsamling med hjälp av klockslag eller växtnamn.
Guds barnbarn bruka man kalla prästers ättlingar som hamnat en bit från trädet. I sin tionde samling Slingorna & undergången använder han bibliska uttryck och grekiska filosofer nämns. Här hittar man herden och Lammet, såret i sidan, Platons grotta men också Orfeus, han som vänder sig om.
Allt och alla hör till den skogskant och ängsmark som Nyberg skrivit om tidigare och som egentligen är verksamhetsområdet för en poet. Tyvärr är ängen numera igenväxt och lupiner invaderar marken och tränger ut mångfalden av örter.
I rolldikten ”Jag är en lärjunge” handlar det om en figur med höga tankar om sig själv. Till exempel måste en lärjunge vara en man. Han tillägnar sig en lära. Med hetta måste en mängd företeelser i omvärlden fås att försvinna.
Lärjungen påstår också att civilisation innebär exkludering.
Herden slår lärjungen över kinden, men ingen lär honom att vända sig om. Det bär emot att komma med tolkningar, men samtidigt ligger det väldigt nära till hands att i denna lärjunge se de förvirrade unga män som tror att de kan rädda världen med ruskiga våldsdåd.
En fras som återkommer i samlingen är denna: Jag vet inte längre hur jag skall gestalta mitt hat å min ängslan.
Boken är del 3 i en serie med samlingstiteln Att bli ved. Att förhårdna kunde i första boken handla om serbisk brutalitet och en otäck värme på ängen och skogsområdet.
Ganska kaotiska diktsidor omfamnas av bokens första och sista sidor med mjukt rullande besvärjelser, som i dessa rader: Låt mig höra bjällrorna från dalen. Fåren förs nu uppför berget. Snabbt kan allt vi har slås sönder. Vart tar vattnet sedan vägen?
Det här är dikt som kräver uppmärksamhet, inte på dikten själv utan på ängen som är skådeplats för allt.

Recensionen publicerades i Hälsinglands Tidningar 11 mars 2015.

Motbok om intellektuella kvinnor

Crister Enander, I motstånd växer tanken, Från Klara Johanson till Simone de Beauvoir, Heidruns

Sent skall syndaren vakna! Just när Crister Enander skrev en bok om stora författare, blev det isande uppenbart för honom, att han nästan enbart valt ut män och gubbar.
Detta hände ändå en uttalad feminist! En demokrat. Han måste genast skriva en motbok och erkänna beroendet av intellektuella kvinnor, inspiratörer, utmanare. Det blev 400 sidors entusiastisk gottgörelse med titeln I motstånd växer tanken, Från Klara Johansson till Simone de Beauvoir.
Helst skulle jag vilja skriva en 400 sidors recension, för det finns så många trådar, utbrott och hyllningar, och personliga, rentav privata inslag om tonår, om missbruk på nära håll och generösa vittnesbörd om författarvardagen.
Hans minnen av kvinnor är vilda och breda, från tonårens skarpt resonerande hemliga unga Ella till modiga och frihetskrävande författare som Agneta Klingspor och Sun Axelsson, och till Joyce Carol Oates och Denise Mina med blick för samhällets ruskigare baksidor.
Den gamla feministen Märtha tog en kulturhungrig 14-årig Crister till sitt läsfrämjarhjärta. Underligt nog får vi inte hennes efternamn förrän maken Hallander nämns en bit in i texten. Det är kanske inte hon som är ämnet, utan hans upplevelse av deras möten. I en studentkorridor i Lund tog en Elisabeth vid med att göra Crister till en kritisk läsare. Hon skrev sen en avhandling om Tekla Knös och är numera professor, så varför mörka hennes efternamn när det är så lätt att googla på Elisabeth+Knös eller Woolf?
Nära kvinnorna förblev han genom åren en man under påverkan. Han följde deras lästips och blev en mycket beläst kritiker, eller kanske mest läsfrämjare, eftersom han som kritiker hellre beskriver och adjektivrikt hyllar författarna (utom när Lars Norén eller Stig Larsson får en snabb spark).
I boken är upphöjandet själva avsikten, han presenterar med värme de bästa, oumbärliga: Sonja Åkesson, Susanna Alakoski och Bodil Malmsten, som har en sådan närhet i stilen att man får illusionen av en dialog. Hur skulle våra liv sett ut utan deras vittnesbörd och utan unga stjärnskott som Amanda Svensson?
Flera gånger, apropå en författares samhällskritik, talar Enander om det bistra och allt hårdare Mosterlandet. Vad har han för föreställningar om en moster? För mig är den barnlösa mostern en som har tid att ösa kärlek över andras barn.
När jag läste Enander, lyssnade jag i bilen på Marie Hermanssons bok Hembiträdet. Hermansson är en av hans favoriter. Den romanen kallar han en mörk saga med frätande realism, ett sorgekväde över ett villaområde. I hennes diktade världar, skriver han, finns ett själsligt bråddjup, som – sympatiskt nog – saknar varje samröre med pessimism och uppgivenhet. För honom är romanens ärende att visa hur psykiska störningar får människor att begå handlingar som strider mot deras grundkaraktär.
Kanske jag i stället skulle framhålla hur Marie Hermansson visar det gåtfulla i mänskligt beteende. Hon stannar inte vid förundran, utan fortsätter att blanda idyll med hotbild tills blodet skvätter, vilket man ju spänt väntat på. Hur som helst är det kul att se Hermansson och Inger Alfvén jämsides med Virginia Woolf och Karen Blixen i Enanders topplista. Man vill följa honom i spåren, och ge Alfvén och Inger Edelfeldt en ny chans!
Han beskriver det så njutningsfullt: Tända läslampan, sätta sig med en bok medan vinden viner och skymningen faller. Kliva in i en främmande värld under några timmars frihet och bli påverkad. Gå i dialog med Crister Enander och hans favoriter, och inspireras att välja en författare som berättar något annat än det jag redan känner till, en som drar slöjan från något främmande.

Recensionen publicerad i Sundsvalls Tidning 8 mars 2015.