Konstnären Carl Fredrik Hills syster är huvudperson i Kerstin Norborgs roman Marie-Louise (Norstedts förlag). Bara brodern fick resa till Stockholm 1871 och utbilda sig till målare, bara han kom till Paris för att måla, medan Marie-Louise stannade kvar i Lund. Ändå hade båda begåvningen och de målade tillsammans i ungdomen, på utflykter med sina stafflier. Men pappan sade blankt nej, när Marie-Louise ville med till Stockholm.
Det är en klassisk historia, upprepad i många familjer, men här beskriven med återhållen upprördhet. Marie-Louise är när hon ser tillbaka sextioåtta år, gift med Peter Klason och har fyra vuxna barn och två barnbarn. De bor i en lägenhet i Stockholm och har sommarvilla, välordnat och bra. Det är nio år sedan Carl dog och minnena väcks då hon får besked om att en vän från förr har dött.
Denne Wilhelm (von Gegerfelt) var Carls målarkollega som mötte Marie-Louise på stationen när hon äntligen kom till Paris, inte för att måla utan för att hämta hem Carl som fått ett sammanbrott och var intagen på sjukhus. Wilhelm blev hennes sällskap och guide under promenader i staden, och han blev hennes sällskap i tankarna resten av livet. Marie-Louise behöll sin dröm om Paris, konstnärskap och närheten till Wilhelm som ett parallellt, hemligt liv. Marie-Louises försök att tolka bleknande minnen drivs av frågor. Som när hon för första gången kommer in i Carls ateljé och får se skummet av vita körsbärsblommor, "blomhavet på en gång stilla och i rörelse", som Kerstin Norborg så fint beskriver hans mest kända motiv. "Finns denna lätthet också utanför bilden?" undrar Marie-Louise.
Hennes egen tyngd, känslan under resten av livet att hon lever i ett trångt rum kan hon inte värja sig emot och barnen reagerar, sonen genom att dra sig undan, dottern genom att närma sig: "Varför är mamma så arg?" Oförmågan växer sig runt hennes kropp, tänker Marie-Louise i Kerstin Norborgs fantasi.
Fantasin stöder sig på bevarade brev, målningar och foton. Dokumenten kan läsas i brottstycken på pärmens insida och skymtar på Lotta Kühlhorns omslag, där ett av körsbärsträden från trädgården i Lund alldeles stilla exploderar.
(Texten inte publicerad i Hälsinglands tidningar, Sundsvalls Tidning eller Dalarnas Tidningar, där annars mina recensioner publicerades före sammanslagningen av Mittmedias kulturredaktioner 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar