Kärleksromanen Gränsen (1918) i min nyutgåva

Gränsen utspelas på Harö i Stockholms skärgård vid 1900-talets början. Den blivande lärarinnan Agnes och lotseleven Mårten finner varandra i segling, höskörd och dans på logen. Han lär henne spela valser och sjömansvisor på dragspel. Hon badar med hans moderlösa småsyskon och syr kläder åt dem.
Karin Eks roman bygger på hennes egna dagböcker med minnen från skoltiden i Anna Sandströms lärarinneseminarium och från somrarna på öar och vatten kring Sandhamn. När Karin var 19 år dog hennes mor. Året efter skrev hon: Nu kanske jag har levt halva mitt liv. Precis så blev det, både mor och dotter dog vid 41 års ålder. Att vara moderlös på sommarstället gav också en stor frihet. Pappa var mest på sin läkarpraktik på Östermalm och på kurhuset Eira, där han som föreståndare och överläkare hade ansvar för prostituerade kvinnor med könssjukdomar.
Han ansåg att dessa kvinnor var offer för sin bristande karaktär. Karin själv och hennes alter ego Agnes ville göra allting rätt och i rätt ordning. Hon hade också lärt sig, både hemma och i Djursholms kapell där Natanael Beskow predikade, att alla människor har lika värde. En fiskarson och lotselev med ädelt sinne, varför skulle han inte duga för en läkardotter? Hon valde honom och valde bort, blev ihop med honom och slog upp i en vågrörelse som mest handlar om vem hon själv är och hennes förvirring kring vad som är riktig kärlek.
Veckan efter Karins fars död skrev hon till en väninna: "Döden är aldrig så förfärande som de stora själskriserna, de erotiska och de religiösa".

Nyutgåvan av Gränsen har jag givit ut på eget förlag för att läsare av min nyutgivna biografi om Karin Ek enkelt skall kunna få tag på något av Karins egen hand. Vid sin död 1926 var hon välkänd och uppskattad framför allt som poet, men i romanen finns många nycklar till hennes diktning. Där finns ungdomskärleken som varade hela livet, men också kärleken till staden Stockholm och till havet. Där finns naturen som "modersfamn och viloställe". När Karin Lindblad gifte sig och fick namnet Ek flyttade hon till Göteborg och födde fem barn, men hon längtade alltid hem till Stockholm och östra skärgården.
Romanen har ett efterspel också. När den tryckts träffades Karin och förebilden till bokens Mårten, Axel Sjöblom, igen och Karins äktenskap kom i gungning. Mer om det i romanens efterord och i biografin Karin Ek, Med kinden mot gråberget, utgiven hos Bokförlaget h:ström. Gränsen är utgiven av Valborg förlag.
Den privatägda skulpturen i brons är gjord av svenskamerikanen David Edström och visades för första gången offentligt vid bokreleasen på Thielska galleriet 3 november 2016, då även barnbarnet Niklas Ek läste dikter av Karin Ek.

Mellan vingspetsarna

Mats Söderlund, Årorna i Flocktjärn, dikter, Albert Bonniers förlag

Mats Söderlunds diktsamling ”Årorna i Flocktjärn” mäter nästan en meter mellan vingspetsarna. Formatet har blivit en snackis, precis som när poeten Johan Jönsson breder ut poesi över 1500 sidor. I båda fallen är det förresten Albert Bonniers förlag som låtit poesin ta rejäl plats.

Men det finns en skillnad. Medan Johan Jönsson gör en flödande antologi över tillvarons olika aspekter, alltifrån kroppsdelars aktiviteter till trist brödjobb och fantasier, så beskriver Mats Söderlund en upphöjd position. Han varnar som en Kassandra.

Inledningen är storhetsvansinnig: Ett fyrkantigt textblock av utsagor som ”Jag är en av de mest framstående poeterna i det här landet” och ”Jag sjunger de dödas sånger, reser dem upp ur havet, med min röst tvingar de sig in i beslutsfattarnas mardrömmar.” Här är en som slår näven i bordet, eller åran i tjärnen.

Detta jag är också ringarna som bildas när åran doppas, är silverdroppar i spindelnätet och träskor på trappan. Detta jag har ett foster i sin livmoder. Allt tyder på att ”jag” är poesin och orden som måste sägas. När världen tycks ha lämnat all anständighet, då måste någon säga ifrån, helst någon som kan koppla ihop storstaden med storspoven. Tala som de vilda änglarna med ”lindrande versfötter” och ”såriga vingar”.

Om bokens storlek först verkar nästan stötande, så viker snart det intrycket. Mats Söderlund samlar spretigt som Johan Jönsson, men sovrar och plockar, en tjäderklocka här, ett bromsljud från tunnelbanan där, mobbare i korridoren i Skellefteå och vädjande kinesiska författarkollegor på Rhodos. Texterna kunde ha rymts i ett normalt litet häfte, men nu ropar formatet högt och då kan innehållet skruva ned volymen till eftertänksamhet.

Söderlund var i flera år ordförande för Sveriges Författarförbund och vittnar i en vredespoesi om uttråkade styrelseledamöter, om att få ”kultursyfilis av alla myndighetskontakter”, om riksdagsledamöter som alltid var för trötta för kultur och bara satte ihop kulturpolitiska program ”i fyra fem obegripliga punkter”. Allt gjort av författare skulle vara gratis. ”Varje gång en sanning närmade sig roten av det onda / varje liten öppning / Varuträsk / skulle den snabbt täppas till med vemod och misstro / varför skulle det gå nu / när det aldrig / funnits en poet som inte till sist svultit ihjäl”.

Så hur gick det? Jo, ”vi strök den ena punkten efter den andra och krävde respekt istället för att någon / skulle lyssna på oss”.

Efter aktivisttiden går luften ur den här mannen. ”Banderollerna hänger blöta och sargade mot en vägg.” Men han går då in i dikten och lutar sig sedan ut ur den och ”in i psyket. / Ditt psyke.”

På denna bokens näst sista sida möts alltså den första sidans megalomani och det är inte bara poeten som talar utan själva Poesin: ”Skär upp barndomen och språket /---/ Vi doppar årorna. Jag pekar ut riktningen. Du rätar upp kursen.”

Bokens sista ord ser ut som en föresats men kan lika gärna vara en beställning: ”Pennan på pappret. Årorna i Flocktjärn.” Poeten Mats Söderlund får nu säkert uppleva ett ordentligt genombrott, välförtjänt efter elva böcker.

Recensionen publicerades i Arbetarbladet 9 mars 2016