Jonas Gren, Dälden, där de blommar, poesi, 10tal Bok
Nu har det vänt. Vinterns mörkaste dagar är över. Här passar Jonas Grens diktsamling in. Vi följer genast på första sidan med honom ut på en frusen äng söder om Ludvika.
Där är det smältfläckar i det vita, krokus och snödroppar är på väg. Solen gömmer sig men ”ljuset slår upp från däldens vita ensamhet.”
Däld är en liten dal, en långsträckt fördjupning av jordytan. Varför välja detta ord, i dag nästan utdött, för att beskriva en vanlig smutsig slänt i Hörkens dalgång?
Första svaret är de mulliga klanger som uppstår i munnen: ängen, dälden, världen, elden, Hörken, mörka, ”däldens plats i rymden”. Jonas Gren bollar med de nästan rimmande orden. Med inrim ringer han in det nya året.
Andra svaret är att ta plats i en kedja av dikter och diktare. Hans första två rader ”och jag går / i den frusna ängen ut” ligger nästan skrattretande nära Ann Jäderlunds boktitel ”Snart går jag i sommaren ut”. Hennes ord följer rytmen i Vi går över daggstänkta berg. Hans rytm krackelerar, som isigt gräs när det bryts. När något är nästan likt, blir olikheten intressant.
Kedjan påbörjade 1600-talets Stiernhielm med ängar och fuktiga dälder. Thorild på 1700-talet talade om mödornas dälder, en bild av jordelivet. 2000-talets Fredrik Nyberg har både ved och äng som favoriter: ”Ängen e en handflata som vilar i en annan, lite större, handflata.”
Lägger vi ihop detta med vattnet i Hörken som blir Arbogaån och hamnar i Mälaren, får vi ett vårvintrigt ekosystem av existens och jordsmuts och ett jag ”som ingår i världen som elden i veden.” Jonas Gren har kallats ekopoet men säger hellre planetlyriker, en som oroar sig, varnar och värnar.
På alla bokens sidor finns fläckar som av jord, svarta stänk och spår av fjolårets växtlighet. Det är läckert på omslaget och skräpigt omkring dikterna. Lukas Möllerstens formgivning är kongenial med Jonas Grens jordnära tankar om avtryck och att ”gyckla hjärnan / som ett kryddmått jord / i mikroskåpet”.
Mikroskop stavas det ju, men här kommer rymden nära köket. Skräpet blir mörk materia ”i stjärnhoparnas gryt”. De vita sidorna omges tvärtom innanför pärmen av svarta sidor, vitprickiga som vintergatan, som en grusig stjärnhimmel, logiskt och poetiskt.
Jonas Gren tittar ner i Norra Hörkens svarta vatten ”en strömstaremorgon / när nyheterna förvandlas till sot / och ingen / slipper undan”. Världen verkar uppochner, morkullan gnirkar i djupet. Även daggkåpans droppe ”visar trädgården ställd på huvudet”.
Grens varningar tröstar lite. Sommar reser sig ”på tå ur mullens mörker” och skickar fram kabbelekor. Det är inget skäl att slappna av, visst inte! Elden följs av brandnävor, men kanske sker det efter människans tid, i ”dälden där de blommar”. Dessa bokens sista ord är också de första, bokens titel. Så blir även boken ett känsligt ekosystem, format på en nivå där var och en kan känna sig välkommen och förundras.
Bokens motto är en lek med vår begravningsrit: ”ur pinnmon kommen / till pinnmon åter.”
Kära, kära skog, tänker jag. Grunden för allt. Kära, kära kattuggla i de revir jag känner! Måtte du inte bli bara ”en radioröst ur skogen”, som poeten befarar, utan hålla dig vid liv.
Publicerad i Arbetarbladet 14 januari 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar