Missa inte cirkus-teater-dans med proffs på besök hemma i Hälsingland

FÖRST FÖDS MAN JU
Text: Line Knutzon
Regi: Eva Modin
Koreograf: Sophia Färlin-Månsson
Scenograf: Caroline Bonaldi
Musik: Samuel LoopTok Andersson
Medverkande: Sophia Färlin-Månsson, Douglas Magnusson, Martin Zetterlund, Louise Turner, Eva von Hofsten och Bennie Bartels.

Jongleringsbollar är kanske lättare att hantera än balansen mellan kärlek och frihet! Axel i Line Knutzons pjäs "Först förd man ju" leker med bollar och käglor i stället för att vara ihop med Nymse, som första tiden var så gulligt krullig och sen efter en tid blev så irriterande krullig, hela hon. Vännen Tjutberg griper in och det blir förvecklingar. Det finns också två systrar som i skräckslagen längtan tagit utvägen/invägen att isolera sig, för säkerhets skull, och aldrig gå ut ur lägenheten. Ett bord med tre ben är symbolen för deras haltande livskänsla.
Föreställningen ges nu några dagar på Delsbo Forngård, i Stocka på torsdag och den sista föreställningen på Hudiksvalls teater fredag den 29 juli. Hemvändarensemblen kallar sig den unga gruppen av professonella skådespelare, dansare och cirkusartister med anknytning till bygden.
Holländaren Bennie Bartels, med tangostudio i London och år av globalt arbete i kända danskompanier, har köpt en stuga i Bobygden. Koreografen Sophia Färlin-Månsson låter dottern vara hos hos mormor och morfar på bondgården i Delsbo under föreställningen. Akrobaten Martin Zetterlund hälsar på i Forsa, jonglören Douglas Magnusson... jag vet inte men han talar ju tydligt hälsingemål!
Alla har med sina skilda yrkeserfarenheter gjort något helt nytt med Knutzons text. Den söta flickan med sitt övertydligt gulliga namn Nymse, i Sophia Färlin-Månssons gestalt, hanterar sina resväskor som i en fars, så man förstår att en relation är hennes resmål och hennes bagage är då verkligen besvärligt att komma med.
Men när hon glider runt i en öm tango med Viktor, Bennie Bartels, blir den annars stillsamma Axel som galen och tar fram stora kniven, trots att det var han själv som hade gjort slut med Nymse. Någon får förklara för honom att han faktiskt inte älskar, bara inte kan släppa taget. Litet väl enkelt säger någon annan att förändring inte är farligt, man går ihop och isär och det gör inget, det är bara att gå vidare.
Innan Viktor får chans att dansa med Nymse slår han knut på sig själv i lägenheten. Det är väl Feldenkreismetoden, gissar jag, som Bartels ju också är proffs på, en slags övningar där man skall utforska sig själv med mjuka rörelser, för att finna sin egen stabilitet, sina gränser och sina möjligheter. Tjutberg, Martin Zetterlund, tycks ha kommit igenom det stadiet för länge sen, charmigare och varmare kompis har man sällan sett flyga genom luften i glada saltomortaler.
All denna rörelse, från modern dans till cirkusnummer och bollkonst är väl integrerad i föreställningen genom ett gediget samarbete mellan koreografen och regissören Eva Modin, som inte är hemvändare men fantastiskt produktiv scenkonstnär med stort och mångårigt inflytande på teaterlivet i Norra Hälsingland. Producenten Åsa M Eriksson skall också nämnas, det var hon som gjorde TV-dokumentären om dragspelaren Klint-Olle Jonsson.
Trots alla knäppskallar och knytt är Först föds man ju en feel-good-föreställning. De rädda systrarna spelade av Louise Turner och Eva von Hofsten, instängda som systrarna i Lorcas Bernardas hus, har goda chanser att få vara med och bolla och dansa. En komedi är det, faktiskt. Det trodde jag inte om Line Knutzon.
Anne Brügge

Att stå stilla i stormen

Det finns en andlig motsvarighet till idrottens överträning, och det är risken att vi deltar för mycket i dagens informationsflöde. Författaren Ulf Eriksson tog upp det här i en krönika i Svenska Dagbladet 24 februari. Han har ett underbart praktiskt tips för att söka balans:
"En bra övning är att koncentrera sig på något som det inte är bråttom med och som man inte blir belönad för."
Med Aleksandr Solzjenitsyn gör han det till en fråga om att vårda själen lika tålmodigt som vi vårdar kroppen.
Är det inte en och samma sak? Om man stänger av mobilen på natten, om man läser något som stått och samlat damm i bokhyllan, eller sitter och tittar länge på en helt vanlig blåmes, om man bara stannar en stund och tänker på livet och döden, då är det att vårda kroppen.

Fort kan det gå!

Årets bokrea startar och redan säljs Sigrid Combüchens August-vinnande roman Spill, med tryckår 2010, till reapris.

Ett lustigt dilemma, flera lustiga dilemman

I Svenska dagbladet idag ironiserar kulturredaktionen över Blondinbella - Isabella Löwengrip - och hennes språkbehandling. Hon skall ju starta en papperstidning, och skriver i sin blogg att hon inte kommer att kräva journalistutbildning av sina skribenter. SvD citerar henne ordagrant, med språkfel och korrekturfel, och kommenterar syrligt att det uppenbart går bra utan journalistutbildning.
I samma kulturdel, på utrymmet som kallas Sidan 2, har en redaktör lyft upp tidningens egen modebloggare Sofia Hedström överst till notisplats. Hon citeras också: "Är det den här typen av dilemmor vi kvinnor ställs inför idag?"
Om man kastar sten i glashus, måste det vara på unga kvinnor som skriver om kläder?

Att böja sig fram över kistan

Vi kan få se den igen, i ny miljö! Vi kan få se oss själva i spegeln. Jini Hedbloms glaskista i full storlek, med botten av spegelglas, skall fraktas från Ljusdal till Liljevalchs vårsalong. Få äro utvalda, men Jinis kista har fått juryn på sin sida. Verket visades för första gången på Kolsvedjaberget i somras, under en samlingsutställning med poesi och konst, och nu har den alltså fått en ny visningsplats, som skiljer sig ordentligt från pelarsalen uppe på berget, tallmon med mossa och lingonris.
Inte heller denna gång får man se Snövit, har hon tröttnat på att vänta och bara gått sin väg? Vernissagen äger rum 28 januari, och frågan är om inte själva transporten till Stockholm blir en performance i sig. Jinis granne förfogar över en begagnad likbil.

Jaaa! Hon fick det!

Som väntat, skrev någon, och Sigrid Combüchen har sannerligen väntat på sin August, och ändå är det säkert många andra som inte väntat sig denna utgången, utan trott på någon av de andra goda författarna på listan. Nu återstår bara att säga grattis. Grattis! Varför inte med ett fett citat ur Spill, på temat odling? Här kommer författaren runt hushörnet med en uppgrävd rosplanta i handen. Grannen känner inte igen henne. "Jag kammar mig när jag skall hälsa på främlingar men ser ut som Pelle Snusk när jag trädgårdsarbetar i hög luftfuktighet", förklarar författaren för läsaren. Efter mötet tänker hon på vad trädgårdsarbete egentligen är för henne:
"Trädgårdsarbetet balanserar leda och koncentration. Det är en smula urtråkigt, samtidigt som verksamheten har ett oavbrutet tillflöde av nyfikenhet på sin egen fortsättning. När man tittar upp ser man vad som skall göras härnäst, göras i morgon, projekteras på tjugo års sikt.
Balansen bildar bakgrund till att tänka på annat av liknande slag."

Får Sigrid Combüchen August på måndag?

Om ett par dagar får vi veta vem som vinner årets August-priser. För femte gången har min favorit Sigrid Combüchen fått en roman nominerad. Just nu kan jag inte tänka mig en mer värdig vinnare, och inte en värre dikeskörning om man även i år undanhåller henne gubben och de 100.000 kronorna.
Medan den nykokta drottningsylten svalnade, läste jag de sista sidorna av Spill, som på omslaget kallas En damroman.
En dameroman kallade Georg Brandes, Danmarks kritiker och förförare nr 1, föraktfullt Fru Marianne, Victoria Benedictssons äktenskapsroman från 1886. De krockade rejält, yrkesmässigt och sexuellt, och Benedictsson som såg sin väg mot karriär och (själv)respekt ofarbar. Hon tog sitt liv.
Med sin ironiska användning av ordet damroman har Sigrid Combüchen samlat ihop spillrorna från denna explosion och fogat samman. Hon ger en flicka arbete på en syateljé, och smyger in metaforer för både skrivande och tillskärning av kvinnlighet. Materialet exempelvis är oerhört känsligt. Tygerna, stoffet. När Hedda inte får ihop småbitarna som skall utgöra livet (!) på en finurligt skuren aftonklänning, får hon nästan andnöd. Men så ser hon att en bit är på avigan. Pusslet kan fullbordas. Tillskärarakademi kallas skolan, och blod blir det när man broderar, för fingerborgen som finns till hands kommer inte till användning (liksom inte heller pessaret). Eleverna får betala för att göra kreationer som sedan bättre bemedlade köper. Firman tar pengarna. Författarens villkor?
I romanen Spill blandas rapporter från författarvardagen med brev från den åldrade Hedwig, och med författarens fria gestaltning av Heddas vuxenblivande. I stadsdelen Professorsstaden i Lund bor författaren (i boken kallad Sigrid Combüchen) och på 30-talet bodde (sägs det) där i närheten Hedwig. Hon kontaktar Sigrid, efter att ha läst om ett familjefoto i en av Sigrids romaner. Hon känner igen fotot, kan det vara Hedwigs familj och har fotot dykt upp på vinden? Har pojken armen i mitella?
Genom den snillrika varvningen av Heddas fiktiva unga liv och Hedwigs faktiskt lika fiktiva kommentarer belyser Combüchen livsberättelsen dubbelt. Hon skapar tiden med detaljer, i allt från underkläder till familjetystnader. Hon forskar via nätet och läser gamla veckotidningar på universitetsbiblioteket.
Hedwig är osentimental men ångrar inte att hon blev hemmafru. Hon hade inga direkta talanger men var händig, skriver hon. ”Vad jag själv har missat har inte varit för de andras skull utan av lättja och kättja.”
Vad var då hennes livs ärende, frågar hon sig i ett brev: Att leva själv i första hand. ”Inte för sin egen skull, men inte heller för andras. --- Man måste leva för sig själv också för de andras skull. Lära sig klara av livet som man fått i gåva.” Hedwig får uttrycka denna förnuftiga livsvisdom, men i berättelsen släpper författaren släpper loss Heddas ambivalens.
Här finns några av de mest sensuella sexskildringar jag har läst. Även några möten tomma på känslor är väl beskrivna. Sex har sin naturliga plats i en berättelse om att hitta sig själv i förhållande till andra. Sigrid Combüchen kan verkligen sätta text på det outsägliga så man baxnar och måste läsa om. Och vika ned ett hörn. Som när Hedda ser Luigi första gången:
”Hur hon med ett enda långt drag tog in saker som samlas hos en individ och är han. Det vanliga och det säregna. Det som harmonierar och det som inte. Sådant som man aldrig ser hos dem man inte är betagen av, och sedan inte hos honom heller, när man lärt känna. Hon var betagen.”
För att försvara sig mot känslan tänker hon på hur hon vid en strand samlat och kastat ifrån sig, långt utåt havet, skulpturer av levande ostron och blåmusslor hopnätade av sjögräs och blåstång. ”Det var ingen bild för vad hon såg nu, utan hennes egen rikedom, försvar mot att vara betagen.”
Man säger Proust och madeleinekakor. Jag säger Sigrid Combüchen och Lenke Rothman, Kristina Sandberg, detaljernas mästare. Småkakor, stygn, chiffong, dofter. Här läser man med lika delar njutning och sorg.
Anne Brügge