Att hamna bredvid J-hyllan

Kroppen behövde sträcka ut sig en stund, jag lade mig på golvet bredvid skrivbordet, andades och försökte slappna av. Efter en stund kunde jag inte låta bli bokhyllan. Vilken chans att bara ta ut något vad som helst bland alla olästa böcker! För att läsa och sen kanske klara av att ge vidare. Det kunde väl räknas som avslappning, eller?
Jag råkade ligga bredvid J. Det blev Marianne Jeffmars lilla "En vass obändig längtan" med undertiteln "En norrländsk roman". Efter mängder av böcker har hon givit ut denna 2009 på eget förlag i samarbete med Podium.
Oj, vilken fin bok! En berättelse om två unga som möts i Ångermanland på 1920-talet. Hon är piga, han drömmer om att studera men vem kan låna honom pengar till det? Han har en tung barndom bakom sig och har tidvis stark ångest. Hon förstår att hon måste lära sig hur man hjälper, både för hans skull och för hennes egen, så hon reser ända till Strängnäs för att bli elev på ett sinnessjukhus.
Jeffmar hanterar Brita och Johan med största ömhet, trots att de råkar ut för sorger och trampar fel ibland. Återblickar till barndomen ger vissa förklaringar till hur de utvecklat personlighetsdrag, som t ex Britas förmåga att ta fram vreden när den behövs, och Johans behov av att ha kontroll över sin omgivning. Den obändiga längtan titeln talar om är först och främst kroppens svårhanterliga och många gånger instängda rop.
Nu får boken stå på hyllan för härjedalslitteratur där jag samlar material till en "Röster i Härjedalen", en antologi bara på planeringsstadiet än så länge, i hopp om att En bok för alla skall återfå mer av sitt indragna statsbidrag. Varför Härjedalshyllan? Brita föddes i Tännäs, och hennes första barn blev till i Røros.
Omslagsbild är en akvarell av Thage Nordholm.

Polska som berättarteknik i Rottneros

Selma Lagerlöf måste ha sett polsketeater i Sunne innan hon skrev Gösta Berlings saga! Beviset finns i romanen, där Ulrika Dillner spelar en polska. ”Den spelar hon, så ofta hon har något att anförtro åt det gamla klaveret. Hon spelar den, både då hon vill gråta och då hon vill le.”
Det är en lustig dansmelodi, som spelat sorglösheten ut och hungern in. Hela världen skulle vilja dansa efter den polskan, men Ulrika gråter och låter den glada polskan tolka hennes förtvivlan. ”Det är så mycket att överrösta: jämmerrop av fattiga bönder, förbannelser av utpinade torpare, hånskratt av trotsiga tjänare och först och sist skammen, skammen att vara en ond mans hustru.”
Ulrika är gift med den onde Sintram, som i Susanne Markos och Leif Stinnerboms manus liknar en näringslivshöjdare. Tobias Hjelm spelar en trött man, som på livets höjd ännu har några fräcka kort att spela ut, för att få litet bonus till.
Selma hade säkert sett Djävulens hund i Sunne också, innan hon beskrev den skrämmande besten. Ådne Kolbjørnshus gjorde djävulska hallingsprång, både som svartklädd vovve och som dansare på kvastflickans gravöl. Selma beskrev Ulrikas polskespel som ett gapskratt på en begravning, en dryckessång i en kyrka.
Allt som är Västanå teater, det traditionsenliga nyskapandet i musik, dans, kläder, scenografi och talkörerna som i ett grekiskt ödesdrama, allt kunde bli tomma prestationer, om det inte för Selma Lagerlöfs historier. Det finns ett djup under, budskap om fred och jämlikhet, ansvar och försoning mellan generationer.
Gösta Berling, spelad av Västanås förste älskare Jakob Hultcrantz Hansson, charmerande och fysisk som alltid, maken till flyktig karl har vi inte... jo förresten, det har vi sett, även på scen. Men Gösta är inte Don Juan. Han super och är i egna ögon ömkansvärd och utstött, en avsatt präst. Men när han står patetisk med en snara runt halsen säger en av hans flammor:
- Hjältefasoner!
Gösta omges av ett starkt kvinnokollektiv som han betar av. En efter en står dör med sin ambivalens inför suputen, med sitt motstånd och, när de väl fått smaka på närheten, sin hängivelse. De möter Gösta, men egentligen sig själva!
Selma skulle älskat att se Anna Stjärnhök i Adriana Savins gestalt, inte olik Selmas mörka väninna Sopie Elkan, som tyvärr höll på sig men var en svartsjuk vän. Anna var nära att kvävas av stormande känslor och dold lidelse, står det i romanen. Selma skulle ha älskat Hanna Kulles vackra Marianne Sinclair som utestängd lämnar hemmet, där fadern super gården ifrån sig, precis som Selmas far. Hon skulle ha älskat Camilla Erikssons Elisabet Dohna som mognar och väljer verksamhet och kärlek framför grevinnetitel, inte olikt Valborg Olander som blev Selmas allt (och inte höll på sig). Hon skulle ha älskat Lovisa Lagneryd Eriksson, den ordlösa vita döden som sirligt omfamnar de döende.
Nu är Västanå teaters kvinnor inte längre bara ljuva och söta. Efter att ha stigit fram som Göstas älsklingar, stiger de tillbaka in i kören och stöder i stället för att tävla, stöder med förtroenden och iakttagelser.
Bland alla olyckliga gifta och därför otrogna kvinnor intar förstås Ekebys ägare Majorskan en särställning, då hon tvingas ut på vandrande botgöring. Birgit Carlstén är ett utsökt tillskott i ensemblen, en auktoritet som kunde fått större utrymme i den något långa föreställningen. Mor-dotter-problematiken hamnar vid sidan om i stället för att vara historiens drivkraft. Bland amatörerna får majorskans mor Britt Inger Ekelund en eloge för fin diktion och lugn, bitter styrka.
Leif Stinnerboms myllrande masscener är minnen för livet! I år blir publiken översköljd av en våg av tunt tyg, och kavaljererna jagar fram så vi känner luftdraget. Inger Hallström Stinnerboms kostymer är underverk som i år ägnas en retrospektiv utställning, öppen alla dagar. Vad gäller polsketakten, grundpulsen, så haltas det för mycket här och där i ensemblen. Mer subtil tretakt vore effektivare som berättarmetod.
Må polskan dåna, skrev Selma. Köp skivan som blev årets CD på Folk- och världsmusikgalan i våras: Anno 2010 med Västanåprofilerna Leif och Magnus Stinnerbom (far och son) och Daniel Sandén-Warg och Mats Edén, med roligt skrivet, matigt texthäfte. Och apropå mat, missa inte teaterns middagslåda, underbara prover på lokalt kallskuret och en kryddig, kall soppa.

Gösta Berlings saga, efter Selma Lagerlöfs roman
Ett skådespel av Susanne Marko och Leif Stinnerbom
Västanå Teater, Berättarladan i Sunne
Regi: Leif Stinnerbom
Scenografi: Bo Jonzon
Musik: Magnus Stinnerbom
Koreograf: Jimmy Meurling
Kostym: Inger Hallström Stinnerbom
Masker: Torbjörn Alström

Missa inte cirkus-teater-dans med proffs på besök hemma i Hälsingland

FÖRST FÖDS MAN JU
Text: Line Knutzon
Regi: Eva Modin
Koreograf: Sophia Färlin-Månsson
Scenograf: Caroline Bonaldi
Musik: Samuel LoopTok Andersson
Medverkande: Sophia Färlin-Månsson, Douglas Magnusson, Martin Zetterlund, Louise Turner, Eva von Hofsten och Bennie Bartels.

Jongleringsbollar är kanske lättare att hantera än balansen mellan kärlek och frihet! Axel i Line Knutzons pjäs "Först förd man ju" leker med bollar och käglor i stället för att vara ihop med Nymse, som första tiden var så gulligt krullig och sen efter en tid blev så irriterande krullig, hela hon. Vännen Tjutberg griper in och det blir förvecklingar. Det finns också två systrar som i skräckslagen längtan tagit utvägen/invägen att isolera sig, för säkerhets skull, och aldrig gå ut ur lägenheten. Ett bord med tre ben är symbolen för deras haltande livskänsla.
Föreställningen ges nu några dagar på Delsbo Forngård, i Stocka på torsdag och den sista föreställningen på Hudiksvalls teater fredag den 29 juli. Hemvändarensemblen kallar sig den unga gruppen av professonella skådespelare, dansare och cirkusartister med anknytning till bygden.
Holländaren Bennie Bartels, med tangostudio i London och år av globalt arbete i kända danskompanier, har köpt en stuga i Bobygden. Koreografen Sophia Färlin-Månsson låter dottern vara hos hos mormor och morfar på bondgården i Delsbo under föreställningen. Akrobaten Martin Zetterlund hälsar på i Forsa, jonglören Douglas Magnusson... jag vet inte men han talar ju tydligt hälsingemål!
Alla har med sina skilda yrkeserfarenheter gjort något helt nytt med Knutzons text. Den söta flickan med sitt övertydligt gulliga namn Nymse, i Sophia Färlin-Månssons gestalt, hanterar sina resväskor som i en fars, så man förstår att en relation är hennes resmål och hennes bagage är då verkligen besvärligt att komma med.
Men när hon glider runt i en öm tango med Viktor, Bennie Bartels, blir den annars stillsamma Axel som galen och tar fram stora kniven, trots att det var han själv som hade gjort slut med Nymse. Någon får förklara för honom att han faktiskt inte älskar, bara inte kan släppa taget. Litet väl enkelt säger någon annan att förändring inte är farligt, man går ihop och isär och det gör inget, det är bara att gå vidare.
Innan Viktor får chans att dansa med Nymse slår han knut på sig själv i lägenheten. Det är väl Feldenkreismetoden, gissar jag, som Bartels ju också är proffs på, en slags övningar där man skall utforska sig själv med mjuka rörelser, för att finna sin egen stabilitet, sina gränser och sina möjligheter. Tjutberg, Martin Zetterlund, tycks ha kommit igenom det stadiet för länge sen, charmigare och varmare kompis har man sällan sett flyga genom luften i glada saltomortaler.
All denna rörelse, från modern dans till cirkusnummer och bollkonst är väl integrerad i föreställningen genom ett gediget samarbete mellan koreografen och regissören Eva Modin, som inte är hemvändare men fantastiskt produktiv scenkonstnär med stort och mångårigt inflytande på teaterlivet i Norra Hälsingland. Producenten Åsa M Eriksson skall också nämnas, det var hon som gjorde TV-dokumentären om dragspelaren Klint-Olle Jonsson.
Trots alla knäppskallar och knytt är Först föds man ju en feel-good-föreställning. De rädda systrarna spelade av Louise Turner och Eva von Hofsten, instängda som systrarna i Lorcas Bernardas hus, har goda chanser att få vara med och bolla och dansa. En komedi är det, faktiskt. Det trodde jag inte om Line Knutzon.
Anne Brügge

Att stå stilla i stormen

Det finns en andlig motsvarighet till idrottens överträning, och det är risken att vi deltar för mycket i dagens informationsflöde. Författaren Ulf Eriksson tog upp det här i en krönika i Svenska Dagbladet 24 februari. Han har ett underbart praktiskt tips för att söka balans:
"En bra övning är att koncentrera sig på något som det inte är bråttom med och som man inte blir belönad för."
Med Aleksandr Solzjenitsyn gör han det till en fråga om att vårda själen lika tålmodigt som vi vårdar kroppen.
Är det inte en och samma sak? Om man stänger av mobilen på natten, om man läser något som stått och samlat damm i bokhyllan, eller sitter och tittar länge på en helt vanlig blåmes, om man bara stannar en stund och tänker på livet och döden, då är det att vårda kroppen.

Fort kan det gå!

Årets bokrea startar och redan säljs Sigrid Combüchens August-vinnande roman Spill, med tryckår 2010, till reapris.

Ett lustigt dilemma, flera lustiga dilemman

I Svenska dagbladet idag ironiserar kulturredaktionen över Blondinbella - Isabella Löwengrip - och hennes språkbehandling. Hon skall ju starta en papperstidning, och skriver i sin blogg att hon inte kommer att kräva journalistutbildning av sina skribenter. SvD citerar henne ordagrant, med språkfel och korrekturfel, och kommenterar syrligt att det uppenbart går bra utan journalistutbildning.
I samma kulturdel, på utrymmet som kallas Sidan 2, har en redaktör lyft upp tidningens egen modebloggare Sofia Hedström överst till notisplats. Hon citeras också: "Är det den här typen av dilemmor vi kvinnor ställs inför idag?"
Om man kastar sten i glashus, måste det vara på unga kvinnor som skriver om kläder?

Att böja sig fram över kistan

Vi kan få se den igen, i ny miljö! Vi kan få se oss själva i spegeln. Jini Hedbloms glaskista i full storlek, med botten av spegelglas, skall fraktas från Ljusdal till Liljevalchs vårsalong. Få äro utvalda, men Jinis kista har fått juryn på sin sida. Verket visades för första gången på Kolsvedjaberget i somras, under en samlingsutställning med poesi och konst, och nu har den alltså fått en ny visningsplats, som skiljer sig ordentligt från pelarsalen uppe på berget, tallmon med mossa och lingonris.
Inte heller denna gång får man se Snövit, har hon tröttnat på att vänta och bara gått sin väg? Vernissagen äger rum 28 januari, och frågan är om inte själva transporten till Stockholm blir en performance i sig. Jinis granne förfogar över en begagnad likbil.