Dälden söder om Ludvika

     Jonas Gren, Dälden, där de blommar, poesi, 10tal Bok

     Nu har det vänt. Vinterns mörkaste dagar är över. Här passar Jonas Grens diktsamling in. Vi följer genast på första sidan med honom ut på en frusen äng söder om Ludvika. 

   Där är det smältfläckar i det vita, krokus och snödroppar är på väg. Solen gömmer sig men ”ljuset slår upp från däldens vita ensamhet.”

    Däld är en liten dal, en långsträckt fördjupning av jordytan. Varför välja detta ord, i dag nästan utdött, för att beskriva en vanlig smutsig slänt i Hörkens dalgång?

    Första svaret är de mulliga klanger som uppstår i munnen: ängen, dälden, världen, elden, Hörken, mörka, ”däldens plats i rymden”. Jonas Gren bollar med de nästan rimmande orden. Med inrim ringer han in det nya året.

    Andra svaret är att ta plats i en kedja av dikter och diktare. Hans första två rader ”och jag går / i den frusna ängen ut” ligger nästan skrattretande nära Ann Jäderlunds boktitel ”Snart går jag i sommaren ut”. Hennes ord följer rytmen i Vi går över daggstänkta berg. Hans rytm krackelerar, som isigt gräs när det bryts. När något är nästan likt, blir olikheten intressant.

      Kedjan påbörjade 1600-talets Stiernhielm med ängar och fuktiga dälder. Thorild på 1700-talet talade om mödornas dälder, en bild av jordelivet. 2000-talets Fredrik Nyberg har både ved och äng som favoriter: ”Ängen e en handflata som vilar i en annan, lite större, handflata.”

     Lägger vi ihop detta med vattnet i Hörken som blir Arbogaån och hamnar i Mälaren, får vi ett vårvintrigt ekosystem av existens och jordsmuts och ett jag ”som ingår i världen som elden i veden.” Jonas Gren har kallats ekopoet men säger hellre planetlyriker, en som oroar sig, varnar och värnar. 

     På alla bokens sidor finns fläckar som av jord, svarta stänk och spår av fjolårets växtlighet. Det är läckert på omslaget och skräpigt omkring dikterna. Lukas Möllerstens formgivning är kongenial med Jonas Grens jordnära tankar om avtryck och att ”gyckla hjärnan / som ett kryddmått jord / i mikroskåpet”.

     Mikroskop stavas det ju, men här kommer rymden nära köket. Skräpet blir mörk materia ”i stjärnhoparnas gryt”. De vita sidorna omges tvärtom innanför pärmen av svarta sidor, vitprickiga som vintergatan, som en grusig stjärnhimmel, logiskt och poetiskt. 

     Jonas Gren tittar ner i Norra Hörkens svarta vatten ”en strömstaremorgon / när nyheterna förvandlas till sot / och ingen / slipper undan”. Världen verkar uppochner, morkullan gnirkar i djupet. Även daggkåpans droppe ”visar trädgården ställd på huvudet”. 

     Grens varningar tröstar lite. Sommar reser sig ”på tå ur mullens mörker” och skickar fram kabbelekor. Det är inget skäl att slappna av, visst inte! Elden följs av brandnävor, men kanske sker det efter människans tid, i ”dälden där de blommar”. Dessa bokens sista ord är också de första, bokens titel. Så blir även boken ett känsligt ekosystem, format på en nivå där var och en kan känna sig välkommen och förundras.

     Bokens motto är en lek med vår begravningsrit: ”ur pinnmon kommen / till pinnmon åter.” 

     Kära, kära skog, tänker jag. Grunden för allt. Kära, kära kattuggla i de revir jag känner!    Måtte du inte bli bara ”en radioröst ur skogen”, som poeten befarar, utan hålla dig vid liv. 

   Publicerad i Arbetarbladet 14 januari 2019

Kärleksromanen Gränsen (1918) i min nyutgåva

Gränsen utspelas på Harö i Stockholms skärgård vid 1900-talets början. Den blivande lärarinnan Agnes och lotseleven Mårten finner varandra i segling, höskörd och dans på logen. Han lär henne spela valser och sjömansvisor på dragspel. Hon badar med hans moderlösa småsyskon och syr kläder åt dem.
Karin Eks roman bygger på hennes egna dagböcker med minnen från skoltiden i Anna Sandströms lärarinneseminarium och från somrarna på öar och vatten kring Sandhamn. När Karin var 19 år dog hennes mor. Året efter skrev hon: Nu kanske jag har levt halva mitt liv. Precis så blev det, både mor och dotter dog vid 41 års ålder. Att vara moderlös på sommarstället gav också en stor frihet. Pappa var mest på sin läkarpraktik på Östermalm och på kurhuset Eira, där han som föreståndare och överläkare hade ansvar för prostituerade kvinnor med könssjukdomar.
Han ansåg att dessa kvinnor var offer för sin bristande karaktär. Karin själv och hennes alter ego Agnes ville göra allting rätt och i rätt ordning. Hon hade också lärt sig, både hemma och i Djursholms kapell där Natanael Beskow predikade, att alla människor har lika värde. En fiskarson och lotselev med ädelt sinne, varför skulle han inte duga för en läkardotter? Hon valde honom och valde bort, blev ihop med honom och slog upp i en vågrörelse som mest handlar om vem hon själv är och hennes förvirring kring vad som är riktig kärlek.
Veckan efter Karins fars död skrev hon till en väninna: "Döden är aldrig så förfärande som de stora själskriserna, de erotiska och de religiösa".

Nyutgåvan av Gränsen har jag givit ut på eget förlag för att läsare av min nyutgivna biografi om Karin Ek enkelt skall kunna få tag på något av Karins egen hand. Vid sin död 1926 var hon välkänd och uppskattad framför allt som poet, men i romanen finns många nycklar till hennes diktning. Där finns ungdomskärleken som varade hela livet, men också kärleken till staden Stockholm och till havet. Där finns naturen som "modersfamn och viloställe". När Karin Lindblad gifte sig och fick namnet Ek flyttade hon till Göteborg och födde fem barn, men hon längtade alltid hem till Stockholm och östra skärgården.
Romanen har ett efterspel också. När den tryckts träffades Karin och förebilden till bokens Mårten, Axel Sjöblom, igen och Karins äktenskap kom i gungning. Mer om det i romanens efterord och i biografin Karin Ek, Med kinden mot gråberget, utgiven hos Bokförlaget h:ström. Gränsen är utgiven av Valborg förlag.
Den privatägda skulpturen i brons är gjord av svenskamerikanen David Edström och visades för första gången offentligt vid bokreleasen på Thielska galleriet 3 november 2016, då även barnbarnet Niklas Ek läste dikter av Karin Ek.

Mellan vingspetsarna

Mats Söderlund, Årorna i Flocktjärn, dikter, Albert Bonniers förlag

Mats Söderlunds diktsamling ”Årorna i Flocktjärn” mäter nästan en meter mellan vingspetsarna. Formatet har blivit en snackis, precis som när poeten Johan Jönsson breder ut poesi över 1500 sidor. I båda fallen är det förresten Albert Bonniers förlag som låtit poesin ta rejäl plats.

Men det finns en skillnad. Medan Johan Jönsson gör en flödande antologi över tillvarons olika aspekter, alltifrån kroppsdelars aktiviteter till trist brödjobb och fantasier, så beskriver Mats Söderlund en upphöjd position. Han varnar som en Kassandra.

Inledningen är storhetsvansinnig: Ett fyrkantigt textblock av utsagor som ”Jag är en av de mest framstående poeterna i det här landet” och ”Jag sjunger de dödas sånger, reser dem upp ur havet, med min röst tvingar de sig in i beslutsfattarnas mardrömmar.” Här är en som slår näven i bordet, eller åran i tjärnen.

Detta jag är också ringarna som bildas när åran doppas, är silverdroppar i spindelnätet och träskor på trappan. Detta jag har ett foster i sin livmoder. Allt tyder på att ”jag” är poesin och orden som måste sägas. När världen tycks ha lämnat all anständighet, då måste någon säga ifrån, helst någon som kan koppla ihop storstaden med storspoven. Tala som de vilda änglarna med ”lindrande versfötter” och ”såriga vingar”.

Om bokens storlek först verkar nästan stötande, så viker snart det intrycket. Mats Söderlund samlar spretigt som Johan Jönsson, men sovrar och plockar, en tjäderklocka här, ett bromsljud från tunnelbanan där, mobbare i korridoren i Skellefteå och vädjande kinesiska författarkollegor på Rhodos. Texterna kunde ha rymts i ett normalt litet häfte, men nu ropar formatet högt och då kan innehållet skruva ned volymen till eftertänksamhet.

Söderlund var i flera år ordförande för Sveriges Författarförbund och vittnar i en vredespoesi om uttråkade styrelseledamöter, om att få ”kultursyfilis av alla myndighetskontakter”, om riksdagsledamöter som alltid var för trötta för kultur och bara satte ihop kulturpolitiska program ”i fyra fem obegripliga punkter”. Allt gjort av författare skulle vara gratis. ”Varje gång en sanning närmade sig roten av det onda / varje liten öppning / Varuträsk / skulle den snabbt täppas till med vemod och misstro / varför skulle det gå nu / när det aldrig / funnits en poet som inte till sist svultit ihjäl”.

Så hur gick det? Jo, ”vi strök den ena punkten efter den andra och krävde respekt istället för att någon / skulle lyssna på oss”.

Efter aktivisttiden går luften ur den här mannen. ”Banderollerna hänger blöta och sargade mot en vägg.” Men han går då in i dikten och lutar sig sedan ut ur den och ”in i psyket. / Ditt psyke.”

På denna bokens näst sista sida möts alltså den första sidans megalomani och det är inte bara poeten som talar utan själva Poesin: ”Skär upp barndomen och språket /---/ Vi doppar årorna. Jag pekar ut riktningen. Du rätar upp kursen.”

Bokens sista ord ser ut som en föresats men kan lika gärna vara en beställning: ”Pennan på pappret. Årorna i Flocktjärn.” Poeten Mats Söderlund får nu säkert uppleva ett ordentligt genombrott, välförtjänt efter elva böcker.

Recensionen publicerades i Arbetarbladet 9 mars 2016

Marie-Louise blues

Konstnären Carl Fredrik Hills syster är huvudperson i Kerstin Norborgs roman Marie-Louise (Norstedts förlag). Bara brodern fick resa till Stockholm 1871 och utbilda sig till målare, bara han kom till Paris för att måla, medan Marie-Louise stannade kvar i Lund. Ändå hade båda begåvningen och de målade tillsammans i ungdomen, på utflykter med sina stafflier. Men pappan sade blankt nej, när Marie-Louise ville med till Stockholm.
Det är en klassisk historia, upprepad i många familjer, men här beskriven med återhållen upprördhet. Marie-Louise är när hon ser tillbaka sextioåtta år, gift med Peter Klason och har fyra vuxna barn och två barnbarn. De bor i en lägenhet i Stockholm och har sommarvilla, välordnat och bra. Det är nio år sedan Carl dog och minnena väcks då hon får besked om att en vän från förr har dött.
Denne Wilhelm (von Gegerfelt) var Carls målarkollega som mötte Marie-Louise på stationen när hon äntligen kom till Paris, inte för att måla utan för att hämta hem Carl som fått ett sammanbrott och var intagen på sjukhus. Wilhelm blev hennes sällskap och guide under promenader i staden, och han blev hennes sällskap i tankarna resten av livet. Marie-Louise behöll sin dröm om Paris, konstnärskap och närheten till Wilhelm som ett parallellt, hemligt liv. Marie-Louises försök att tolka bleknande minnen drivs av frågor. Som när hon för första gången kommer in i Carls ateljé och får se skummet av vita körsbärsblommor, "blomhavet på en gång stilla och i rörelse", som Kerstin Norborg så fint beskriver hans mest kända motiv. "Finns denna lätthet också utanför bilden?" undrar Marie-Louise.
Hennes egen tyngd, känslan under resten av livet att hon lever i ett trångt rum kan hon inte värja sig emot och barnen reagerar, sonen genom att dra sig undan, dottern genom att närma sig: "Varför är mamma så arg?" Oförmågan växer sig runt hennes kropp, tänker Marie-Louise i Kerstin Norborgs fantasi.
Fantasin stöder sig på bevarade brev, målningar och foton. Dokumenten kan läsas i brottstycken på pärmens insida och skymtar på Lotta Kühlhorns omslag, där ett av körsbärsträden från trädgården i Lund alldeles stilla exploderar.

(Texten inte publicerad i Hälsinglands tidningar, Sundsvalls Tidning eller Dalarnas Tidningar, där annars mina recensioner publicerades före sammanslagningen av Mittmedias kulturredaktioner 2015)

TIllbakablick bland 2014 års böcker

Steve Sem-Sandberg, De utvalda, roman, Albert Bonniers Förlag

Våren 2014 kom jag mig äntligen för med att läsa en bok jag köpte, men inte hade som recencionsuppdrag. Steve Sem-Sandbergs stora roman om ett polskt ghetto, ”De fattiga i Lódz”, utgiven 2009, tänkte jag sedan på nästan varje dag i ett halvår. Jag funderade på uppluckringen av regler för mänsklig samvaro. Jag tänkte med fasa på vad människor utsattes för, allt ifrån dagligt maktmissbruk och mobbning till spontana avrättningar och välorganiserade massmord. Ondska är ett enkelt ord för en process av ändrade vanor.
Vidare undrade jag hur Steve Sem-Sandberg orkat fördjupa sig i historien och formulera en berättelse med så många äckliga detaljer? Och förresten, vad är jag själv för en människa som fortsätter läsa i stället för att slänga boken ifrån mig? Jag vet ju i princip hur det gick till, men skall jag också leva mig in i det?
Samma frågor dök upp inför hans nya roman ”De utvalda” som handlar om en stor klinik i Wien, där barn 1940 - 1945 togs in för att användas som forskningsmaterial. En del var gravt missbildade, en del bara påstått mentalt handikappade och där fanns även barn som stämplats som ouppfostrade. Alla fotograferades och mättes och resultaten skickades till Berlin för åtgärd: Behandling eller ytterligare experiment?
Föräldrar lurades att tro att deras spädbarn skulle få utmärkt vård, och när misstankar spreds portades mödrar som ville ha tillbaks sina barn. Innanför murarna drogades barnen eller utsattes för grymma straff för att bli hanterliga och slutligen drogades de ihjäl. Föräldrarna fick besked om att barnet drabbats av en hastig sjukdom eller dött av svaghet.
År 1997 hittades i en källare likdelar från närmare 800 barn, alla från Spiegelgrund. Läkaren Heinrich Gross kallade detta sin personliga anatomiska samling (”den förmodligen största och rikaste samlingen i sitt slag”) när han långt efter kriget publicerade vetenskapliga artiklar. Han fortsatte som chefsöverläkare, sjukhusdirektör och fram till 1978 skrev han tusentals rättspsykiatriska utlåtanden.
Medan andra läkare och sköterskor straffats, klarade sig doktor Gross undan genom att neka, slingra sig och låtsas sjuk. I rätten visades intyg om allt från diabetes till lomhördhet och demens. Han dog nittioett år gammal 2005 utan dom.
Det är lättare för mig som recensent att bjuda på dessa upplysningar än att ge detaljer ur den stora berättelsen om brutaliteterna. Ändå består merparten av boken av barnens öden, empatiskt och respektfullt skildrade. 
Romanens Adrian Ziegler hette i verkligheten Friedrich Zawrel. Han har i intervjuböcker, föredrag och i personligt samtal med Steve Sem-Sandberg berättat om sin uppväxt på anstalten. Det finns journaler och i övrigt en stor dokumentation, men genom att välja romanformen når Sem-Sandberg en större europeisk publik som en sentida väckarklocka. Vi vet ju att sortering av människor efter utseende och religion och sexuell läggning ännu pågår i världen.
Därför blir mitt svar på de inledande frågorna förstås att det är viktigt att ta del av förbrytelserna. Det känns som en plikt mot offren att inte blunda. Enskilda och stater får inte glömma. Steve Sem-Sandberg utfört minnesarbetet med stort allvar och en beundransvärd värme. Han får även läsaren att snudda vid en förståelse av den mentalt avstängda översköterskan. Han ger henne ett ursprung och en livssituation som varken förklarar eller förlåter, men ändå gör en inbördeskrigets spelpjäs till människa. Ansvaret är fördelat på många, men de överlevande kommer inte undan sina minnen, de är präglade för hela livet.

Artikeln, här lätt redigerad, publicerades i sin ursprungliga form i Arbetarbladet 30/9 2014.

Läppar känsliga som Don Juans

Leif Jordansson, ... och konsten att lyssna, Ellerströms

Det är ovanligt med en boktitel som börjar med tre prickar, som ... och konsten att lyssna. Prickarna visar något utelämnat, en okänd början. Javisst, allt lyssnande börjar med tystnad. Om den som lyssnar inte är tyst, fungerar det inte.
Leif Jordanson är ljudspecialist, han spelar och komponerar och har skrivit en rolig tankebok med mycket korta bitar om att lyssna. Han hittar musik överallt. Varje plats, varje tidpunkt och årstid har sin ljudbild. Soundscape. Till och med friktionen av utslitna vindrutetorkare framställer något. Några av bitarna är bara en uppräkning av ljuden som gör en plats levande.
Jag tänker på Claes Juranders lilla bok om hur man ritar hästar. Det är samma slags kluriga gå-till-botten-tankar, med skillnaden att Jurander hela tiden ifrågasatte sin egen praktik: Blir det jag gör bättre, blir det konst?
Leif Jordansson är t ex rätt säker på att det är bäst att blanda amatörer med proffs, eller att spela ett instrument han inte riktigt behärskar. Då lyssnar han bättre. Låt aldrig din kunskap eller erfarenhet stå i vägen, manar han.
Han tänker på att bleckblås blivit arbetarnas instrument. Med händer stela och kraftiga av hårt arbete kan de ha svårt med finmotoriken, men läpparna kan vara lika känsliga som hos Don Juan.
Jordanson kallar sig varken kompositör eller tonsättare. Många ser dessa ord som tyngda av gamla värderingar. Han väljer låneordet komponist, men beklagar att det inte inkluderar konstnärer som arbetar med performance eller i en konsthall.

Recensionen publicerad i Hälsinglands Tidningar 27 januari 2015

Att orka med avstånd, döden på livets sida

Carolina Thorell, Jungfrukällorna, dikter, Albert Bonniers förlag

Sandvikens kvinnors skiftande öden var Carolina Thorell med om att plocka fram till antologin Livfjädrar med Anna Jörgensdotter och Helene Rådberg för några år sedan. Efter denna historieskrivning har hon nu återvänt till poesin. Kommit hem, fast på ett annat sätt, återvänt till de personliga källorna.
”Jungfrukällorna”, hennes femte diktsamling, är tillägnad fadern och konstnären Eigil Thorell som dog 2010, men vid sidan av honom nämns även dottern Olivia som faktiskt figurerat tidigare i diktningen: Barnet som reser sig och kommer att frigöra sig från mamman. Född 1997 bör denna Olivia nu vara så gott som utflugen.
Kvar står länken i mitten, modern som skriver. I riktning mot det uteblivna, som hon uttrycker det redan på första sidan. Hon står kvar med poesin som hjälp (efter att också ha varit redaktör för en konstbok om fadern). Att skriva poesi är att avstå från makt, föreslår hon, men det kan verkligen diskuteras, nog är det makt att fästa sin familj på pappret!
Däremot vill jag absolut hålla med om att poesin visar att döden står på livets sida, som sammanbindare av timligt och evigt, av det som tar slut och det som alltid kommer att finns kvar.
Efter den första sidans programförklaringar möter vi mytens Orfeus och Eurydike. Han lyckades med sin musik hämta sin älskade ur dödsriket, men inte kunde låta bli att vända sig om. Och se, det var förbjudet! Så han förlorade henne. Thorells par grälar på väg upp, trots begäret de delar. De har olika syn på sången och vardagen och andetagens rytm, olika syn på hur man påverkar varandra och utbytbarheten.
Förmågan att gå i tillit är ett tema Carolina Thorell bearbetat i åratal. Att våga ta egna steg, lita på sammanhanget, orka med avstånd, det är att bli människa, eller till och med bli minnet av en människa.
Den här gången är hennes dikter mer hemlighetsfulla och svårtolkade. Jag måste påminna mig om att poesi ibland skrivs för att dölja något viktigt, som ändå skymtar. Kanske gäller det särskilt när man vänder sig till en namngiven läsare och till en död.
Citat ur facktexter om källor och utflöden står som överskrifter. Som denna mångtydiga, lånade fras: Koncentrerat utflöde står i motsats till diffust utflöde som sker över en yta. Källan är ju en användbar bild som talar om ursprung, törst, rening, grund och kretslopp. Just en jungfrukälla sades vara en reningsplats för den unga, nyss barnsliga kvinnan, som kommit en man nära. Det är ett ganska belastat begrepp. Jag vill istället tänka att dikten är den källan, men min tanke är liksom dikten diffus.
I dikter om flykt och förintelse ställer Thorell det ofattbara mot ett förtvivlat skapande (Messiaens, Gubajdulina, Hill, Barnkonventionen). Ett par barnstrumpor hänger över en stolsrygg, och det syns utbuktningar efter fötterna. Saknad eller spår av en katastrof, jag vet inte.
Det finns flera regndikter och i en återkommande en ramsa med Jesus fem sår: handen handen foten foten sidan. Morgonen kommer i en dikt med regn som liknar tårar. Det regnar läkande över såren, men egentligen är det nog orden som faller, läkande.

Bokens omslag visar ett konstverk av författaren som också är grafiker. Omslagets formgivare är Jan Biberg. Recensionen publicerades i Hälsinglands tidningar 11 februari 2015.