Dälden söder om Ludvika

     Jonas Gren, Dälden, där de blommar, poesi, 10tal Bok

     Nu har det vänt. Vinterns mörkaste dagar är över. Här passar Jonas Grens diktsamling in. Vi följer genast på första sidan med honom ut på en frusen äng söder om Ludvika. 

   Där är det smältfläckar i det vita, krokus och snödroppar är på väg. Solen gömmer sig men ”ljuset slår upp från däldens vita ensamhet.”

    Däld är en liten dal, en långsträckt fördjupning av jordytan. Varför välja detta ord, i dag nästan utdött, för att beskriva en vanlig smutsig slänt i Hörkens dalgång?

    Första svaret är de mulliga klanger som uppstår i munnen: ängen, dälden, världen, elden, Hörken, mörka, ”däldens plats i rymden”. Jonas Gren bollar med de nästan rimmande orden. Med inrim ringer han in det nya året.

    Andra svaret är att ta plats i en kedja av dikter och diktare. Hans första två rader ”och jag går / i den frusna ängen ut” ligger nästan skrattretande nära Ann Jäderlunds boktitel ”Snart går jag i sommaren ut”. Hennes ord följer rytmen i Vi går över daggstänkta berg. Hans rytm krackelerar, som isigt gräs när det bryts. När något är nästan likt, blir olikheten intressant.

      Kedjan påbörjade 1600-talets Stiernhielm med ängar och fuktiga dälder. Thorild på 1700-talet talade om mödornas dälder, en bild av jordelivet. 2000-talets Fredrik Nyberg har både ved och äng som favoriter: ”Ängen e en handflata som vilar i en annan, lite större, handflata.”

     Lägger vi ihop detta med vattnet i Hörken som blir Arbogaån och hamnar i Mälaren, får vi ett vårvintrigt ekosystem av existens och jordsmuts och ett jag ”som ingår i världen som elden i veden.” Jonas Gren har kallats ekopoet men säger hellre planetlyriker, en som oroar sig, varnar och värnar. 

     På alla bokens sidor finns fläckar som av jord, svarta stänk och spår av fjolårets växtlighet. Det är läckert på omslaget och skräpigt omkring dikterna. Lukas Möllerstens formgivning är kongenial med Jonas Grens jordnära tankar om avtryck och att ”gyckla hjärnan / som ett kryddmått jord / i mikroskåpet”.

     Mikroskop stavas det ju, men här kommer rymden nära köket. Skräpet blir mörk materia ”i stjärnhoparnas gryt”. De vita sidorna omges tvärtom innanför pärmen av svarta sidor, vitprickiga som vintergatan, som en grusig stjärnhimmel, logiskt och poetiskt. 

     Jonas Gren tittar ner i Norra Hörkens svarta vatten ”en strömstaremorgon / när nyheterna förvandlas till sot / och ingen / slipper undan”. Världen verkar uppochner, morkullan gnirkar i djupet. Även daggkåpans droppe ”visar trädgården ställd på huvudet”. 

     Grens varningar tröstar lite. Sommar reser sig ”på tå ur mullens mörker” och skickar fram kabbelekor. Det är inget skäl att slappna av, visst inte! Elden följs av brandnävor, men kanske sker det efter människans tid, i ”dälden där de blommar”. Dessa bokens sista ord är också de första, bokens titel. Så blir även boken ett känsligt ekosystem, format på en nivå där var och en kan känna sig välkommen och förundras.

     Bokens motto är en lek med vår begravningsrit: ”ur pinnmon kommen / till pinnmon åter.” 

     Kära, kära skog, tänker jag. Grunden för allt. Kära, kära kattuggla i de revir jag känner!    Måtte du inte bli bara ”en radioröst ur skogen”, som poeten befarar, utan hålla dig vid liv. 

   Publicerad i Arbetarbladet 14 januari 2019

Barndom i förorten. Flått kött.

Katarina Frostenson, Tre vägar, Wahlström & Widstrand

Att hålla såret öppet är Katarina Frostensons mission, det är alltmer uppenbart. Att påminna om ondskan som finns i vår historia och i var och en av oss.
Hon skriver om massmord och upphängda kroppar, om alltifrån den grekiska faunen Marsyas till Messias och koncentrationsläger. Hon påminner! Även svensk dådkraft berörs. Titians 1500-talsmålning av faunen Marsyas som blir levande flådd finns i Kromeritz, i Tjeckien, en stad som svenskarna förstört.
Kring faunen myllrar det, folk hjälper till, tittar på eller drar nytta av grymheten, en hund slickar upp blodet. Iris Murdoch har kallat denna bild för den största i västerlandet. Nu är det nya massmedia som tjänar på våldet och vi bevittnar det dagligen i våra hem, äcklat och lustfyllt beroende på programtitel.
Jag tittar tillbaka på mina tidigare recensioner av Frostensons senaste diktsamlingar. Samma ämnen, nya former! Hela tiden Marsyas. Nu retar sig en tjeckisk servitris på låtsaspilgrimer:
”Varför är det alltid oerfaret folk som söker trakterna av prövningar och smärta. Som gottar sig med plågor. Tröstar sig i sköna sår. När såret är vårt, vi som varit i krig och vandrat på stigar och harvat på fälten och åkrarna här. Verkligen - min far blev uppäten av hundar. Det är ett sår som ska stå öppet.”
Det nya med boken Tre vägar är essäformen. Katarina Frostenson vandrar på tre olika sätt och genom andra poeters verk och världar. Första vägen är i barndomens Hägersten, där en skylt med en av hennes texter taggats av klottrare. Nu är det enklare än någonsin att nå in i Frostensons författarskap. Följ med henne, äntligen finns ord för alla!
Hon ser en ledstång spretande som Louise Bourgois jättespindel. Järnet - barndomens iskalla järn som flådde tungan. ”För att platsen gör något med en; för att den ger ett sår.”
Den andra vägen går längs en sandstrand i Halland, med öppenhet, lång sikt. Lekplats, gömställe, strandfynd, skräp. Ett barn ritar med en pinne.
Ett eget minne kommer för mig: En fyraåring på vift från hemmet, på besök hos mormor. I ställer för att bada doppar han en pinne i sjön och skriver med vatten på sten. Han kan några bokstäver, ljudar och förkortar: M - man ska, I - inte gå, F - för, L - långt bort från sin, M - mamma.
Katarina Frostenson tar ofta upp ord till tröst, rullar dem njutningsfullt i munnen för att se om de hjälper. Även otäcka ord: Hu. Uhu!
Sista vägen är konstvandringen till faunen. Denna stadens poet kan beskriva vitklöverns mjuka fäll, ”glädjens enkla ljud. Susande grönvita fält med stänk av gammelrosa, aubergineblått och svindelvitt. Jag lägger mig ner i er.”
Hon reser i tanken, boken tar henne till dans och sång. Vid en väg, på en sten. Du är med mig alla dagar. Med är döda föräldrar, Gennadij Ajgi med sina tjuvasjiska fält och Ann Jäderlunds äng. Det är mer än någonsin ett äventyr att följa med Katarina Frostenson ut.
Känn på boken i bokhandeln, följ med fingret omslagets tre vägar, utlagda med ord av bokkonstnären Nina Ulmaja.
Recensionen är publicerad 10 oktober i Arbetarbladet och kortare i Hälsinglands tidningar 16/10.