Akademien har gjort det förut, valt en internationellt känd och redan folkkär, manlig författare. Att de vågade ta en svensk hade jag inte väntat mig.
Det bästa med Tomas Tranströmer är hans förtroliga tilltal. Han har rensat bort mycket krafs och behållit de enklaste orden. Man får känna sig inbjuden och piggnar till av en oväntad bildvinkel. Som när han jämför skottkärran som rullar på ett enda hjul med människan som fastnat i en envis tankebana: ”Själv färdades jag på mitt snurrande psyke”.
Poesin som genre tar nobelpriset. Nu kommer ännu fler att våga öppna en diktsamling.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar