Ta sig an det svåraste. Det som drabbar barn.

Eva Ström, Utskuret ur ett större träd, dikter, Albert Bonniers förlag

När Eva Ströms diktsamling mot slutet landar i Utøyamassakern, blir det i konsekvens med hennes tidigare diktning. Så ofta har hon skrivit om födelse och död, om barn och förbrytelser mot barn. Självklart måste hon ta sig an detta svåra. Hon börjar dock diktsviten Sommardagboken med en annan katastrof, en färjeolycka på Volga där minst 30 barn omkom. När radion meddelar detta den 11 juli har hon just betraktat gulmåran, den mörka grönskan och ett rådjur som betar bland krolliljorna. Hon värjer sig, vill inte veta några detaljer, utan går genom skogen till badplatsen och doppar fötterna i det kylande vattnet.
Den 14 juli frågar sig poeten om hon har rätt till ett språk för sådant hon aldrig upplevt själv, ”kan jag vara en förebedjerska / utan Gud?”
Så kommer då den 22 juli, Utøya och en ”bisarr skam över att ingenting går att förstå”, hatet, förklädnaden, den ljushårige norrmannen. Året är alltså 2011. Några rader ur Erik Beckmans diktning gör sig påminda, Ström citerar: ”det är en rosenö, en sparvö och en hjärteö, och den ligger där den ligger mitt i döden.” Ett rejält sjok ur just den dikten valde Eva Ström att återge i Sydsvenskan 2007, när en Beckmansamling utkommit. Hon skrev att Beckmans livsnärvaro bygger på närheten till döden, och det är gemensamt för dem båda.
Gömmer sig ondskan i varje människa? ”Nej. Inte på detta gränslösa sätt”, svarar Eva Ström sig själv den 24 juli.
Samma sommar följer poeten, som ju också är läkare till sin andra profession, en graviditet på nära håll. Den fjärde augusti kommer barnet och förvandlar kvinnan till mor. Det går inte heller att förstå, ”livmysteriet, inkarnationen”.
Samlingens titel är Utskuret ur ett större träd. Långt före mötet med Utøya i boken får vi med en somalisk kvinnas blick se oss själva, vi bleka västerlänningar: ”Är de sjuka, dessa vita människor, är de redan döda / med sina lergrå ansikten och vita spökhänder?”
Denna kvinna har med sin guldbruna hy ett ”ansikte utskuret i något mörknande träslag, ur ett större träd”. Denna kvinna har Eva Ström valt till bokens framsida, tillsammans med ett lysande vitt knä, från Caravaggios porträtt av Narcissus som älskade sin spegelbild så att han drunknade.
Efter läsningen av dikterna om Utøya går jag tillbaka till dikten Ett knä. Den blir ytterligare ett tecken på vit naivitet. ”Bara en blank hud spänd över en böjlig led / inte ett bankande hjärta, inte en hjärna fylld med drömmar”.
Det större trädet Eva Ström talar om får vara människans afrikanska anor. Där vi började. Det mörka är inte exotiserande, det vita är inte skamligt, men perspektivet är större än när man ser sig själv i spegeln.
Recensionen publicerades i Arbetarbladet 18 mars 2013.

100.000 till Björner Torsson

Gerard Bonniers lyrikpris för 2012 års utgivning går till Gotland, till poeten och arkitekten Björner Torsson för boken Hüzün eller Den hopfällbara näsan, utgiven på Albert Bonniers förlag. Här är min recension som publicerades i Hälsinglands Tidningar 3 september 2012:

Kan melankoli vara ett favoritställe för svenskar? Karin Johannissons Melankoliska rum från 2009 topplistades och blev snabbt pocketbok. Nu kommer den muntra melankolikern Björner Torsson med Hüzün eller Den hopfällbara näsan. Hüzün är turkiska för melankoli och visst låter det både hemskare och smakligare. Han stiger också ned i ett svensk ord: Smörjgrop. En svart ström, en pöl, en plats för skurborstar, ormar, använda plåster, utspilld mjölk.
Björner Torsson kan med smuts göra en känsla till ren poesi. Han blandade 1992 blåljus med rader ur en liksång av Lasse Lucidor, i diktsamlingen ”Stadig är ostadigheet” (en hederligt lånad fras, genom att citationstecknen ingår i diktsamlingens titel).

Finurligt inleder Torsson med att det i varje stund måste finnas en rörelse riktad ”mot nå¨got okänt”. Prickarna förklarar han strax som två billyktor en bit bort. Bilen närmar sig, vid ratten sitter en man från en film noir! Hüzün med sina dubbla prickar får då dubbelstarkt sken. Memento mori - Minns att du är dödlig!
Sedan klagar poeten på att det är för mycket elefanter. I skuggan av en hare (2001) inleddes med ett citat om distriktslantmätare Ture Sventon som gömmer sig bakom elefanter. Knappast något djur är så skrymmande, skriver Åke Holmberg, ”man beräknar att en enda fullvuxen elefant kan skymma upp till tre dussin lantmätare.” Detta följs upp av poesi om hur ”Allt döljer sig - för sig själv / Livet i sina veck // ett veckhav.” Det gäller då att leta.
När gotlänningen Björner Torsson nämner den skalperade jorden, tänker man på Ojnareskogen, vid sidan om diktens stapplande gubbe. Hur kan gumman älska honom? ”Svaret här är lika viktigt som Higgs partikel för vår överlevnad”, hävdar poeten.
I avslutande Happy End återkommer mannen i bilen som liemannen, nej liebarnet! I denna underbart målande bok om allt ostadigt finns mer blåljus, det pulserar i ögonen på dem som väntar utanför medan golvet i entrén skuras. Där finns raden ”Man tar ett simtag - sen lägger sig vattnet tillrätta igen.” Det är i väntan på att stiga över tröskeln som vi lever.
Björner Torsson har i alla fall en stadig, mörkt lysande plats i vår svenska dikt.

Bilden med lyktorna råkade jag ha i mitt eget fotoarkiv.

Uppgiften att dränka en fryst fisk

Tua Forsström, En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, dikter, Albert Bonniers förlag

Plötsligt när jag läser Tua Forsströms nya dikter drabbas jag av tanken att poesi är trolleri och magi. Man tager en vanlig hatt och en kanin, fast Forsström tager en hare och en roddbåt och så strör hon snöflingor som ett glitter över dem.
Det är bara vanliga saker och handlingar, men direkt får hon dem att lysa och berätta om det som är viktigast. Hon låter de avlidna, mamma eller pappa, se på oss som lever. Perspektivbytet lenar och lindrar. ”De vänder sina ansikten mot mig, verkar intresserade / Verkar tunna och förfärligt starka / Det är en densitet som jag inte förstår”. Å andra sidan verkar de inte heller förstå, när hon ber dem om hjälp med saker som t ex hotet om arbetslöshet. De ”kanske” bara förundras när de ser att vi skrattar eller gråter olycksaligt. Vi kan ju inte säkert veta vad de tänker.
Den här distanseringen har Tua Forsström experimenterat med tidigare. Impulsen att avundas de döda för deras frihet från begär finns hela tiden i författarskapet. I Snöleopard (1987) talar hon om septembers saklighet och ”svalka som lagt sig över ytorna”. I Marianergraven (1990) finns undangömt liv på elva tusen meters djup. Man glömmer och gömmer undan minnen men i drömmen möter man känslor av saknad.
I den nya samlingen återkommer här och var bilden av någon som ror ut på sjön för att dränka några fiskar. De har tagit plats i frysen, ”inte ens yxan bet på dem”. Nog är det ett hopplöst företag att dränka fryst fisk! Var och en får lura ut vad fiskarna står för. Vilka minnen, vilken barlast, vilken längtan som har tagit för mycket plats i frysen.
Det är många djur i Tua Forsströms böcker. Orm, häst, katt, en varg som kärleksfullt tar människan i famnen, där hon ligger oskyddad under en tunn tältduk. Vår känsla för den smidiga snöleoparden jämför hon med hur motbjudande vi tycker mårdhunden är, som inte försvarar sig utan låtsas död vid fara. Tål vi inte det ömkliga? Det är illavarslande.
Över Tua Forsström snöar priserna, allsköns lyrikpris och Akademiens Bellmanspris och Nordiska rådets. Låt inte det skrämma, det är egentligen bara den lilla flickan, barndomsjaget, som talar från 44 små boksidor. ”Du är ju gammal nu lilla barn” , säger poeten till sig själv innan orden når oss. Det är nu, i ett evigt oktober tid att ta till sig ”mörkret regnet vänligheten”.
Artikeln publicerad i Arbetarbladet 5 mars och i Hälsinglands Tidningar 20 mars.