Ta sig an det svåraste. Det som drabbar barn.

Eva Ström, Utskuret ur ett större träd, dikter, Albert Bonniers förlag

När Eva Ströms diktsamling mot slutet landar i Utøyamassakern, blir det i konsekvens med hennes tidigare diktning. Så ofta har hon skrivit om födelse och död, om barn och förbrytelser mot barn. Självklart måste hon ta sig an detta svåra. Hon börjar dock diktsviten Sommardagboken med en annan katastrof, en färjeolycka på Volga där minst 30 barn omkom. När radion meddelar detta den 11 juli har hon just betraktat gulmåran, den mörka grönskan och ett rådjur som betar bland krolliljorna. Hon värjer sig, vill inte veta några detaljer, utan går genom skogen till badplatsen och doppar fötterna i det kylande vattnet.
Den 14 juli frågar sig poeten om hon har rätt till ett språk för sådant hon aldrig upplevt själv, ”kan jag vara en förebedjerska / utan Gud?”
Så kommer då den 22 juli, Utøya och en ”bisarr skam över att ingenting går att förstå”, hatet, förklädnaden, den ljushårige norrmannen. Året är alltså 2011. Några rader ur Erik Beckmans diktning gör sig påminda, Ström citerar: ”det är en rosenö, en sparvö och en hjärteö, och den ligger där den ligger mitt i döden.” Ett rejält sjok ur just den dikten valde Eva Ström att återge i Sydsvenskan 2007, när en Beckmansamling utkommit. Hon skrev att Beckmans livsnärvaro bygger på närheten till döden, och det är gemensamt för dem båda.
Gömmer sig ondskan i varje människa? ”Nej. Inte på detta gränslösa sätt”, svarar Eva Ström sig själv den 24 juli.
Samma sommar följer poeten, som ju också är läkare till sin andra profession, en graviditet på nära håll. Den fjärde augusti kommer barnet och förvandlar kvinnan till mor. Det går inte heller att förstå, ”livmysteriet, inkarnationen”.
Samlingens titel är Utskuret ur ett större träd. Långt före mötet med Utøya i boken får vi med en somalisk kvinnas blick se oss själva, vi bleka västerlänningar: ”Är de sjuka, dessa vita människor, är de redan döda / med sina lergrå ansikten och vita spökhänder?”
Denna kvinna har med sin guldbruna hy ett ”ansikte utskuret i något mörknande träslag, ur ett större träd”. Denna kvinna har Eva Ström valt till bokens framsida, tillsammans med ett lysande vitt knä, från Caravaggios porträtt av Narcissus som älskade sin spegelbild så att han drunknade.
Efter läsningen av dikterna om Utøya går jag tillbaka till dikten Ett knä. Den blir ytterligare ett tecken på vit naivitet. ”Bara en blank hud spänd över en böjlig led / inte ett bankande hjärta, inte en hjärna fylld med drömmar”.
Det större trädet Eva Ström talar om får vara människans afrikanska anor. Där vi började. Det mörka är inte exotiserande, det vita är inte skamligt, men perspektivet är större än när man ser sig själv i spegeln.
Recensionen publicerades i Arbetarbladet 18 mars 2013.