När Astrid Lindgren fick de tyska bokhandlarnas fredspris 1978, skrev hon ett tacktalet om aga i barnuppfostran. Prisnämnden läste manus och meddelade att det räckte med ett helt kort tack. Då avstår jag från priset, svarade författaren. De backade, hon höll sitt tal och det blev debatt i Tyskland om den svarta pedagogiken. Året efter kom den svenska lagen mot aga, efter att Astrid Lindgren, Gunnel Linde och flera barnboksförfattare drivit på.
Margareta Strömstedt har utöver eget författarskap och TV-producentskap skrivit den 400-sidiga ”Astrid Lindgren: En levnadsteckning”. Vännen får igen uppmärksamhet i boken ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte, Möten minnen dagboksblad”.
En ny påminnelse om allas vår Astrids politiska engagemang kan behövas. Redan 1950 i ungdomsboken Kati i Amerika protesterade Lindgren mot rasdiskriminering, efter att själv ha fått sin syn på USA omskakad vid en resa i sydstaterna.
Även Sverigedemokraterna oroade henne, hur de med numera lena röster och finklädda låtsas vara seriösa. Sverige skulle stanna utan invandrarnas arbetskraft, skriv hur mycket det skulle kosta att inte ta emot dem, manade Astrid Lindgren. Strömstedt fyller på: Släpp ingen Tengil eller Katla över bron!
Den som citeras i boktiteln är Aksel Sandemose, på 60-talet känd för sin bryskhet när en redaktör ville ha manus i rimlig tid. Strömstedt kom med ärende från Expressen och fick rådet att klä sig i urringad klänning och söka honom på Teatercaféen i Oslo. Han blev förstås ytterst välvillig! Men det var efter en lunch i Stockholm några år senare han sa orden, antagligen menade som en komplimang.
Den unga Margareta verkar ha bevarat stunden som ett gott minne. Hör anekdoten hör till hennes okomplicerade minnen, som de från möten med Tove Jansson? Eller pekar boktiteln mot kapitlet om sexuella övergrepp?
Den fina chefen för Svensk Filmindustri lät sig inte hindras av att frun satt i stolen bredvid i biosalongen. En hög EG-tjänsteman i Berlin, en krum liten man, tvingade till sig sexuella tjänster trots att Strömstedts make satt i limousinens framsäte.
Varför gjorde han detta? Därför att han kunde, skriver Strömstedt som efter mer än femtio år överraskas av sitt raseri. Varför protesterade hon inte högt och skandaliserade männen? ”Shame on me?” frågar hon sig och oss som upplevt detsamma.
Ändå attackerar hon kvinnan som sa att män är djur. Fundamentalister har aldrig rätt, menar hon, och det är ju bara vissa män som i patriarkatet har våldet i sin makt. Hon sorterar män i Jungs två kategorier. De som bejakar både sin manliga och sin kvinnliga sida skulle aldrig använda sexuellt övervåld.
Jungs syn på mjuka, passiva sidor som kvinnliga och hårda, aktiva som manliga är förlegade. Samtidigt som jag frågar mig om jag kanske är fundamentalist, och samtidigt som jag har ett mer distanserat förhållningssätt till Lindgrens skildringar av barn, vill jag säga att Margareta Strömstedts essäistiska författarskap är imponerande feministiskt, ja omistligt. Hon har väninnans varma men skarpa samtalston. Maken, som ofta stängde tystnadens dörr, får ta hennes kritik, han har ju kvar hennes kärlek.
Recensionen publicerades i Arbetarbladet 12 augusti 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar