Glömma, hata - eller försöka berätta

Rose Lagercrantz, Om man ännu finns, En familjekrönika, Atlantis

Ett rekviem för en svunnen familj kallar Rose Lagercrantz sin bok, medan hon skriver den. Titeln blev: Om man ännu finns. Hur då finns? Jo, så länge man existerar kan man berätta, om det går. Adeline försökte men förmådde inte säga det värsta.
Att Rose Lagercrantz släktingar härstammar alla från överlevare eller har själva av ofattbar slump och stora strapatser undkommit gaskamrarna. Genom boken går deras suckande refräng: Finns jag fortfarande?
En av dem är Scharlotta. Vid sorteringen i Auschwitz valde doktor Mengele ut hennes mamma att dö och skickade döttrarna åt andra hållet. En av dem slet sig för att följa med mamma, men han hindrade henne. I sjuttio år grubblade sen Scharlotta på om avsikten var att rädda henne, men antar nu att det var lydnad Mengele krävde.
Författarens egen mamma Ella trodde att hon fick leva för att hon var ljushårig, ung och stark, medan hennes systrar mördades med sina små söner. Den näst äldsta, Helen, kunde ha klarat sig om hon hade släppt sin pojkes hand vid sorteringen.
Varje av bokens kapitel har ett namn som överskrift, men Adelines öde finns med överallt. För Lagercrantz hängivna läsare är namnet känt sedan 1992, då boken byggd på Adelines berättelser utkom. Men det viktigaste förmådde sig Adeline inte att säga. I stället blev Rose förfärat vittne till Adelines sanslösa vredesutbrott i hemmet i Paris. Så varför hamnade Adeline ständigt i förnedrande relationer med män?
När Rose till slut står med svaret, inser hon att hon vetat allt redan som barn i förorten Midsommarkransen, då hon hade mardrömmar om en liten naken och gråtande flicka. Nu kallar hon detta dunkla upplevelser av drömkaraktär.
Egentligen ville Lagercrantz skriva bara om sitt eget liv, men så insåg hon att släktens historier är hennes, och att hennes historia är deras. Hon menar att den skrivandes högsta uppgift är att fylla de svarta hål som ständigt uppstår i historien, hålen av glömska.
Detta gäller även oss som inte har judisk bakgrund och inte umgås med släktingar i Sydafrika, Kanada eller Ungern. Bokens människors historia är Sveriges, Sveriges 1900-talshistoria är Europas. Man kan som många av Rose Lagercrantz anhöriga välja glömska eller hat, men ett alternativ är att försöka berätta.
Missa inte att ta loss det fyndiga skyddsomslaget och vika upp affischen med släktfotografier! Får inte denna pärla Auguststatyett, vilket den är väl värd, så kanske ett pris till Sebastian Wadsted för bästa formgivning kan bli aktuellt.
Anne Brügge

Blooms val: Don DeLillo

Världens största litteraturkritiker är Harold Bloom, Yale-professorn som gjort en lista på västerlandets viktigaste böcker. Självklart har listan fått mycket skäll.
Om Bloom får välja High Four bland amerikanska nu verksamma romanförfattare, och det får han ju alltid, så hör Don DeLillo dit. Lika självklart är de tre övriga män: Pynchon, Roth och McCarthy, liksom Bloom födda på trettiotalet.
De senaste åren har sex av Don DeLillos böcker översatts till svenska, så den som blir förtjust i den nya novellsamlingen, i lättflytande översättning av Rebecca Alsberg, kan lätt fördjupa bekantskapen.
Inte så litet publikfriande har novellen Ängeln Esmeralda från 1994 fått bli bokens titel i bokförlaget Atlantis svenska utgåva, liksom i USA där samlingen utkom förra året. Endast två noveller är nyskrivna. Samlingen är ojämn, men några pärlor gör att jag är glad att jag ombads att läsa boken och tog jobbet.
 I änglahistorien visar Don DeLillo realistiska scener från New Yorks slum. Unga graffitimålare sprejar en ängel för varje barn som dör. Dödsorsaken skriver de i pratbubblor. Två nunnor blir våra ledsagare där i South Bronx. Till sist toppar DeLillo med en övernaturlig händelse. Skall nunnorna skall följa pöbeln och ta det som ett budskap från Gud? Han valde att genom hela novellen låta de två nunnor vara exempel på två attityder.
Andra exempel på attityder finns i Hammare och skära (2010). Här hälsar vi på i ett fängelse för ekonomiska brottslingar. De odlar sin känsla av originalitet från tiden med dyra vanor. Jerold (som för att odla sin särskildhet stavar sitt namn annorlunda) får höra av frun att döttrarna gör ett barnprogram om ekonomi. Snart tittar alla fångarna. Barnen blir allt säkrare och talar allvarligt om börsras och framtiden. Det blir till slut både komik och poesi. Bara Jerold förstår att det är deras mor som skriver manus och regisserar. Novellen växer och blir större än en exempelsamling, mer oroväckande otydlig.
Något liknande händer med berättarens blick i Löparen (1988). Ett barn kidnappas i en park. Löparen och andra vittnen försöker tolka situationen. En vårdnadstvist? En dåres infall? En planerad attack? Fallet känns aktuellt. Men DeLillos fokus ligger inte på sanningen, utan på den svajande relationen mellan vittnena. Löparen är en klassisk novell genom sin koncentration, sitt psykologiska finlir och det överraskande slutet. De sju sidorna är precis vad man kan tjuvläsa i affären, och sen kanske bestämma sig för att handla.

Artikeln är i snarlik utformning publicerad i Arbetarbladet 17 juli 2012