Motbok om intellektuella kvinnor

Crister Enander, I motstånd växer tanken, Från Klara Johanson till Simone de Beauvoir, Heidruns

Sent skall syndaren vakna! Just när Crister Enander skrev en bok om stora författare, blev det isande uppenbart för honom, att han nästan enbart valt ut män och gubbar.
Detta hände ändå en uttalad feminist! En demokrat. Han måste genast skriva en motbok och erkänna beroendet av intellektuella kvinnor, inspiratörer, utmanare. Det blev 400 sidors entusiastisk gottgörelse med titeln I motstånd växer tanken, Från Klara Johansson till Simone de Beauvoir.
Helst skulle jag vilja skriva en 400 sidors recension, för det finns så många trådar, utbrott och hyllningar, och personliga, rentav privata inslag om tonår, om missbruk på nära håll och generösa vittnesbörd om författarvardagen.
Hans minnen av kvinnor är vilda och breda, från tonårens skarpt resonerande hemliga unga Ella till modiga och frihetskrävande författare som Agneta Klingspor och Sun Axelsson, och till Joyce Carol Oates och Denise Mina med blick för samhällets ruskigare baksidor.
Den gamla feministen Märtha tog en kulturhungrig 14-årig Crister till sitt läsfrämjarhjärta. Underligt nog får vi inte hennes efternamn förrän maken Hallander nämns en bit in i texten. Det är kanske inte hon som är ämnet, utan hans upplevelse av deras möten. I en studentkorridor i Lund tog en Elisabeth vid med att göra Crister till en kritisk läsare. Hon skrev sen en avhandling om Tekla Knös och är numera professor, så varför mörka hennes efternamn när det är så lätt att googla på Elisabeth+Knös eller Woolf?
Nära kvinnorna förblev han genom åren en man under påverkan. Han följde deras lästips och blev en mycket beläst kritiker, eller kanske mest läsfrämjare, eftersom han som kritiker hellre beskriver och adjektivrikt hyllar författarna (utom när Lars Norén eller Stig Larsson får en snabb spark).
I boken är upphöjandet själva avsikten, han presenterar med värme de bästa, oumbärliga: Sonja Åkesson, Susanna Alakoski och Bodil Malmsten, som har en sådan närhet i stilen att man får illusionen av en dialog. Hur skulle våra liv sett ut utan deras vittnesbörd och utan unga stjärnskott som Amanda Svensson?
Flera gånger, apropå en författares samhällskritik, talar Enander om det bistra och allt hårdare Mosterlandet. Vad har han för föreställningar om en moster? För mig är den barnlösa mostern en som har tid att ösa kärlek över andras barn.
När jag läste Enander, lyssnade jag i bilen på Marie Hermanssons bok Hembiträdet. Hermansson är en av hans favoriter. Den romanen kallar han en mörk saga med frätande realism, ett sorgekväde över ett villaområde. I hennes diktade världar, skriver han, finns ett själsligt bråddjup, som – sympatiskt nog – saknar varje samröre med pessimism och uppgivenhet. För honom är romanens ärende att visa hur psykiska störningar får människor att begå handlingar som strider mot deras grundkaraktär.
Kanske jag i stället skulle framhålla hur Marie Hermansson visar det gåtfulla i mänskligt beteende. Hon stannar inte vid förundran, utan fortsätter att blanda idyll med hotbild tills blodet skvätter, vilket man ju spänt väntat på. Hur som helst är det kul att se Hermansson och Inger Alfvén jämsides med Virginia Woolf och Karen Blixen i Enanders topplista. Man vill följa honom i spåren, och ge Alfvén och Inger Edelfeldt en ny chans!
Han beskriver det så njutningsfullt: Tända läslampan, sätta sig med en bok medan vinden viner och skymningen faller. Kliva in i en främmande värld under några timmars frihet och bli påverkad. Gå i dialog med Crister Enander och hans favoriter, och inspireras att välja en författare som berättar något annat än det jag redan känner till, en som drar slöjan från något främmande.

Recensionen publicerad i Sundsvalls Tidning 8 mars 2015.

Mamman, systrarna, vännen och sköterskan

Enel Melberg, Det borde varit stjärnor, roman, Heidruns

Författaren och utrikesreportern Ida Bäckmann är dubbelt aktuell denna höst. Sigrid Combüchens biografi bär titeln ”Den umbärliga”. Enel Melberg kallar Ida företagsam i efterordet, med en underton, långt ifrån centerpartistisk. Hur jobbig var Ida? Båda författarna vacklar, värderar, njuter av sin forskning och hittar nya, briljanta, textkritiska synvinklar. De ger vår tids förståelse och syn på relationer, sjukvård och litteratur.
I romanen ”Det borde varit stjärnor” är Ida Bäckmann en av fem kvinnor kring Gustaf Fröding. De var livsuppehållare mer än inspirationskällor, skriver Melberg. En mamma, två systrar, en vän och en sjuksköterska försvarar sina perspektiv inför släkten och eftervärlden. Hellre än att beskriva Gustaf, kommenterar de varandras agerande i olika maktspel.
Inte bara Ida utan alla framstår som företagsamma. Biskopsdottern Emilia skrev dikter och skötte egendomen medan maken festade. Matilda köpte en mjölkgård för farsarvet, drev både den och en lanthandel. Cecilia läste sagor och lekte med lillebror ”Gösta” och var hans stöd när mamman gått bort. Hon umgicks med hans kolleger, som på Heidenstams bröllop på Blå Jungfrun.
Ida Bäckmann och Signe Trotzig tampades med Cecilias systermakt. Ida och Cecilia var vänner tills Cecilia slog igen dörren med en smäll. Ida smällde tillbaks med en bok om Gustaf 1913. Den gjorde skandal.
Signe tjänade den lynniga skalden till hans död 1911, dag och natt i fem år. Fröding ville ge henne en god, årlig pension, men släkten fick honom att ändra sig och ge henne en mindre klumpsumma. Men rättigheterna till den sista diktsamlingen lät han henne behålla, där ändrade han sig inte.
Melberg använder sig av en allvetande berättare som kan läsa tankar. Omväxlande med denna berättare får mamma Emilia även tala själv, som på dödsbädden till den frånvarande sonen. I Matildas kapitel tillkommer pratminus framför repliker, vilket underlättar läsningen. Signes avsnitt är ömsom monolog: ”Du vet själv, min Gud, att jag gjorde det i ödmjukhet”, och ömsom berättarens tilltal: ”Ditt sjuksköterskekall innebär att du avstår från allt sådant och inte tänker på att bilda egen familj.” Det kunde räckt med fem synvinklar, en i varje avsnitt, eller en enda blick, berättarens. 
Herr Fröding själv, det geniale kronvraket, är ett spännande svart hål, både i romanen och i Combüchens biografi. Kanske är det dags för ett nytt helhetsgrepp på Fröding snart?

Recensionen publicerades i Hälsingland Tidningar 14 november 2015