Här finns inga hinder för rörelser till musik

Här är det skolavslutning på Skanskvarnsskolan och det dansas för fullt på den smala scenen nedanför trappan, med rullstolar och utan! Skolkamrater och föräldrar klappar takten och jublar. Detta är Stockholms enda skola där rörelsehindrade barn i klasserna 1-6 erbjuds undervisning och barnomsorg - och den ligger i Årsta. Nu är det sommarlov, men fritids har öppet även på sommaren. "Skanskvarn i mitt hjärta".

Eldande eller depressivt klasshat?

Johan Jönson, med.bort.in, dikter, Albert Bonniers förlag

Det är en sak att ladda ur sig klasshat i en bok, en annan att göra det som estradör inför en publik som jublar. Jag var inte med på Dramaten, men har gått tillbaka till min läsning av diktsamlingen och märker att det var poetens anspråkslöshet som fångade mig, inte ett aggressivt klasshat. Kanske har det med alla punkterna i boken att göra. Det är ibland punkt. mellan. varje. ord.

Karlarna tar verkligen plats när de skriver om sina liv. Vi tar några siffror om Johan Jönsons böcker direkt, så är det avklarat: Efter arbetsschema innehåller 795 sidor, Livdikt 710 sidor och årets bok med.bort.in slår poesirekord: 1243 sidor.
Den skrämmande, nästan löjliga tjockleken blir snabbt oviktig, för i texten gör sig Johan Jönson inte bred. Tvärtom framstår han som anspråkslös. Så varför inte en poesibok att stanna länge i, likaväl som man gör sig bekväm i Stilla flyter Don eller andra brett upplagda världsbilder? 
Johan Jönsons idé är att belysa livets alla sidor underifrån. Hans livdikt handlar om att vara fattig och arbetslös, ta eller vägra ta ett tillfälligt skitjobb, att ha sex eller drömma om sex med frun, att väcka barnen, att upptäcka att de fasar för hans nästa utbrott, att skämmas för sin vikt och hetsäta på natten. Och så litet politik på det, om länder där fackligt aktiva dödas, om moderatstockholm. Den härskande klassen bedriver klasskamp neråt och utåt, skriver han, en lysande beskrivning.
Goda dagar kan han tro på möjligheten att flytta tillbaka till Medelpad och bli bär- och svampplockare, som släktens överlevnadsansvariga kvinnor. ”Vi måste kunna vänja oss. vid en sån fattigdom. och en sån rikedom.”
Hans kamp utspelas långt från Noréns italienska klädbutiker och han söker inte barndomen som Knausgaard, utan är här och nu och snart död. Titelns med visar sammanhang, ”med Carin. som med ett mirakel.” Hur mycket han än gömmer sig, är han i samhället och i skammen att inte tjäna pengar. Titelns bort visar den obönhörliga riktningen mot döden, och varnar oss för att leva som döda i förtid. I Livdikt beskrev han en kuslig känsla av att livet försvann, framför Postkodmiljonären, i jobbet som vårdare. ”Minut efter minut dras av från framtiden.”
Det vetter mot titelns sista ord in: Att söka sig inåt, mot eftertanke och förståelse. I den riktningen återkommer frasen ”Jag vet inte”. En sympatisk hållning för en predikare, även om den sorgligt nog är grundad i självförakt och psykisk skörhet.
De många punkterna mellan hans ord är som tvekan och andhämtning. Man kan försöka läsa så.

Recensionen publicerades i Arbetarbladet 20/1 2012

En fördjupad bild av Ellen Key

Ronny Ambjörnsson, Ellen Key, En europeisk intellektuell, Albert Bonniers förlag

Han har gjort det åt oss, Ronny Ambjörnsson. Han har noga läst Ellen Keys verk: Böcker, artiklar och föredrag. Det är fantastiskt och rörande att han satsat så stort för att lyfta fram Ellen Keys livsverk. Hon har funnits i hans forskning i många år och nu som professor emeritus bjuder han generöst på sina breda lärdom om Ellen Key (1847-1926) och den europeiska idévärld hon blev en del av.
Det räcker ju inte att hennes flödande produktion finns på forskningsbibliotek och ibland lockar en doktorand att undersöka det ena eller andra. Det räcker inte med turistströmmen till hennes underbara Strand, där arbetarkvinnor och skribenter kan få ro vid Vätterns vågor.
Vad som hittills saknats har varit en nutida, skarp och kritisk översikt över hennes verk och visioner, om barns rätt till fri lek och spännande lärande, om kvinnors makt över sin sexualitet i och utanför äktenskapet, om patriotism och farlig nationalism.
Idag skulle hon debatterat frågan om religiösa inslag under skolavslutningen. Man kan förstå chocken när Ellen Key skrev att kristendomskunskapen var det mest demoraliserande momentet i barnuppfostran! Vilken dubbelmoral att en timme lära ut skapelseberättelsen och nästa timme naturvetenskapliga fakta! Sedan fortsätter dubbelmoralen ute i samhället, fritänkaren viger sig kyrkligt och döper barn, republikaner sjunger kungssången och tar emot ordnar. Diskutera bibeln hemma, aldrig i en skolbänk, tyckte Ellen Key. Själva ordet kristendomskunskap var fel, när det handlade om religiösa åsikter.
Ellen Key var pionjär för barnens rättigheter. Före henne hade knappt någon tänkt tanken, att barn kunde ställa krav på sina föräldrar. Barnarbete ville hon stoppa, men lade också ansvar på barnen att göra sitt bästa. Att sträva efter lycka är den enda plikt en människa har mot sig själv, skriver hon. Drömmen om framtiden är viktig att odla. Hoppet om en god framtid ger lust att leva i nuet!
Det var ju lätt att håna en talför, radikal kvinna som Ellen Key. Hon jagades av akademiledamöter i spalter och böcker. I boken Ellen Keys tredje rike: en studie öfver radikalismen (1902) tyckte Vitalis Norström att Ellen Key odlade en barnkult. Ambjörnsson citerar honom: ”Är barnet till för att blifva människa eller är människan till för att förstå, fostra och lyckliggöra barnet?”
Ibland reste hon utomlands för att slippa jakten, men hon gjorde också långa bejublade föreläsningsturnéer i Europa. Hennes böcker kom på flera språk och ideligen nya upplagor, och hon träffade viktiga personer i tidens idédebatt. Björnstierne Björnson, Georg Brandes, Rainer Maria Rilke och Lou Andreas-Salomé blir hennes vänner, för att inte tala om de inspiratörer hon mötte i böckernas värld: Spinoza, Nietzsche, Spencer, Rousseau, Goethe och Ibsen, de bidrog men hon formade sin egen väg.
Den svenska kvinnorörelsens mer borgerliga portalfigurer kom hon på kant med, både för att hon som särartsfeminist värnade om moderskapet och kvinnans plats i hemmet, men också för hennes radikalitet i fredsfrågan. När hon höll förstamajtal på Gärdet 1894, kritiserade hon överklasskvinnorna för att de glömt arbetarklassens kvinnor.
Ronny Ambjörnsson har gjort en ovärdelig granskning av Keys idévärld, utan att glömma hennes liv. Efter Annelie Jordahls sentimentala roman Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) från 2009 känns Ambjörnssons version av kärlekshistorien med den gifte fyrbarnspappan Urban von Feilitzen mycket respektfull.
Han lyfter också fram en intressant bakgrund till Ellen Keys drivkrafter och ansvarskänsla: Som tonåring var hon med när två kusiner, som hon försökt lära att simma, drunknade.
Jag tar med mig några ord Ambjörnsson hämtar från en ateistisk predikan ur Lifslinjer II. De stora frågorna om livets mening kommer att aldrig att få svar, och däri ligger deras styrka, menar Key. Därför fortsätter vi att söka i oss själva, i stället för att få svaren pressade på oss uppifrån eller utifrån.

Recensionen publicerad i Arbetarbladet 17 juni 2012

Att sätta namn på en alptopp och ändra det

Gunnar Ardelius, Friheten förde oss hit, roman, Norstedts
Anne Agardh, Brink, Den svenske slavkaptenen, Atlantis
Sasha Huber (red), Rentyhorn Agassizhorn, Kiasma

Svensk gruvdrift i Liberia är miljön för Gunnar Ardelius familjedrama ”Friheten förde oss hit”. Romanen är hans första vuxenbok efter tre ungdomsböcker, varav den första nominerades till Augustpriset och gav honom debutantpriset Slangbellan av Sveriges Författarförbunds barn- och ungdomssektion. Bokens långa titel var: ”Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.”
Gunnar Ardelius, född 1981, är sedan maj i år ordförande för Sveriges författarförbund.
Romanen har tre huvudpersoner: Hektor, personalchef på LAMCO vid slutet av 1960-talet, hemmafrun Margaret och sonen Mårten. Hans flickvän Laura i Sverige är albinoljus, en spegelvänd konstruktion jämfört med Ormpojken, en boy i hushållet. Något riktigt namn på honom givs inte.
Familjedrama kallade jag boken. Det är alltså inte främst en bok om svenskt företagande och nykolonialism i Afrika. Jag uppfattar den mera som en historia om två makar som inte har något annat ihop än förflyttningen, och om sonen som lämnar föräldrarna genom att växa upp och bli radikal. När gruvstrejk bryter ut hoppar han med, men i Liberia är det farligare än i Sverige att demonstrera. Landets namn blir en ironisk kommentar till ofrihet på berättelsens alla plan.
Resan till Afrika har författaren hittat i sin egen familj, hans farfar tog med sig familjen på utlandsjobb. Även om romanens figurer mer känns som exempel än som individer, så framstår miljön som äkta och naturen väl beskriven. Ardelius är bra på den vardaglig improvisation som dialoger alltid utgör, samtalen där det som sägs är lika viktigt som det som förtigs. Han bjuder skickligt på detaljer som gester och iakttagelser. Som beskrivningen av en tystnad som liknar den när en köksfläkt stängs av och man först då märker att den stått på länge.
En god debut, kort sagt.
En fackboksdebut med Liberia och svensk kolonialism är amatörforskaren Anne Agardhs ”Brink, Den svenske slavkaptenen”. Kapten är här ett förskönande ord. Abraham Brink från Åmål var seglande slavhandlare, gjorde uppköp, ansvarade för slavarna under resan från Ghana till Västindien och hade del i vinsten. Ett intressant öde och en i sina detaljer okänd del av svensk historia!
Boken är ibland påfrestande att läsa, då släktforskarens entusiasm går väl långt i familjeutredningar, men massans delaktighet i slavhandeln blir därmed tydlig. Agardh citerar också en svensk lärobok, ännu använd på 1940-talet, om ”negrers” lögnaktighet, oduglighet och barnsliga förtjusning i grannlåt.
Läs gärna professor Dick Harrisons recension i Svenska Dagbladet 5/4 2008 av en av Agardhs engelska källor, Marcus Redikers Slavskeppet, En historia om människor (översatt av Lars Ohlsson).

Konstmuseet Kiasma i Helsingfors köpte 2010 in Sasha Hubers installation ”RENTYHORN Agassizhorn”. För att peka på Schweiz bidrag till slaveriet gav Huber nytt namn åt en alptopp som hade namn efter glaciologen Agassiz. Han blev som emigrant i USA inflytelserik rasist och pionjär inom apartheid, en USA-Hitler långt före Hitler.
År 2007 firades i många länder hans 200-årsdag, vilket fick Huber att reagera och starta kampanjen ”De-mounting Louis Agassiz”. Där har hon att göra, för han har 37 berg och gator namngivna efter sig bara i USA. På månen finns Kap Agassiz och på Mars Agassiz Krater.
Sasha Huber hyrde helt enkelt en helikoper och for upp till alptoppen i hennes hemland och satte upp skylten Rentyhorn. Installationen visar resan och även ett foto av slaven Renty, en av modellerna i Agassiz bildsamling av underlägsna människor.
En fascinerande antologi om projektet har Sasha Huber utgivit till Rentys ära hos Kiasma 2010. Huber är född 1975 och bor numera i Helsingfors.

Det tar cirka tre månader

Stefan Gurt, Så dödar vi en människa, W&W

Trots att jag visste att boken skulle sluta med pappans död på hemmet, läste jag i andlös spänning. Boken liksom läste sig själv, för mig, jag ville ha mer av Stefan Gurts avslöjanden. Men ville jag egentligen veta så mycket om makt och vanmakt i hans barndomsfamilj och i hans föräldrars relation till varandra? Jo, det ville jag.
Titeln lyder Så dödar vi en människa. Lätt gjort, vi stänger in henne på ett äldreboende! Det tar cirka tre månader bara, så är vi av med henne. Berövad all värdighet och positivt livsinnehåll väljer många att påskynda döden, skriver Stefan Gurt efter samtal med en läkare som arbetat inom äldrevården. Självsvält är vanligast, man samlar tabletter till en slutlig dos eller hoppar från balkongen. Läkare bidrar med tung medicinering som gör att de gamla inte orkar äta.
Men Gurts analys handlar lika mycket om anhörigas syn på åldrande och sjukdom. Han är själv sonen som vittnar om sina fyllda dagar: Jobbresor, köksrenovering, aktiviteter med barnen. Det kunde gå månader mellan besöken, och ändå bodde de i samma stad. ”Hur kunde jag ha varit så blind och upptagen att jag inte förstod vidden av hans ensamhet?”
Stefan Gurts kinesiska svärmor förfasade sig, när hon såg hur det gick till i Sverige. Hon hade varit med om japanska ockupation, inbördeskrig och Maos kampanjer, sov fortfarande bara några timmar per natt av rädsla för bombräder och säkerhetspolis, hon väntade i åratal på att maken som var dömd till döden skulle avrättas (han frigavs senare). Allt detta och mer hade hon sett, men ett svenskt servicehus var för henne höjden av omänsklighet. Hon fick till ett kaotiskt gräl om detta på Stefans mormors serviceboende, kvinnorna grät och han blev arg. Han förstod inte då att hon faktiskt hade rätt.
Stefan Gurt är förfärande ärlig. Han inleder ett kapitel: ”Min familj var inte en lycklig familj, Jag vet inte exakt i vilken ålder jag förstod det.” Komiskt beskriver han släktbesöken i Kina, ibland är det rena farsen. Porträttet av svärmor: Tjock, gapig och gränslös, sittande på botten nära stranden med en badring under de tunga brösten. Det stöter mig först att han tre gånger kallar svägerskan för ”Lis harmynta lillasyster”, men hon ägnas sen ett kapitel om handikappet, familjevåld och hur en make förmås att bättra sig.
Spänningen kommer just av Gurts förtroendefullt intima tilltal och vägran att idyllisera i granskningen av familjemönster. Han sätter fingret på hur vi tar avstånd från ursprung och sammanhang. Vart leder undvikandet av släkten, när man väljer vänner, jobb och renoveringar? Rakt till ättestupan.
Min pappa, 99 år, slutade äta i somras när han bröt foten och kom på hemmet. Efter ungefär tre månader rest vi i hast från olika delar av landet för ett sista möte. Men så blev han förälskad i en sköterska. Nu har han börjat motionscykla igen och planerar nästa kalas.

Recensionen publicerad i Sundsvalls Tidning 22/4 och i Arbetarbladet 22/3

Att skriva om mamma. Blir hon arg då?

Antologin Mor, mamma, morsan är en hyllning och ett kärleksbevis. Redaktörerna Roberth Ericsson och Sonja Schwarzenberger uppmanade elva skribenter att skriva personligt om sina mödrar och inte väja för skuggsidorna.
Flera vrider sig obekvämt på skrivbordsstolen. Andra, som Aase Berg, gillar inte hyllningar och löser problemet med att skriva mest om sig själv som mor och dotter. Hon fick en grundtrygghet, menar hon, men valde sen tilläggsmammor i vänkretsen. Själv är hon nöjd om hon, med Winnicotts ord, kan vara en tillräckligt god mor, hellre än att söka perfektion.
Anna Jörgensdotter tvekar, men allra mest Kristian Lundberg. Han kan inte undgå att kränka sin mor, om detta skall skrivas sanningsenligt. Hon drunknade i sitt vansinne och tog med sig barnen in i dårskapen. Varför blev de så instängda? Jo, för att fadern gav sig av och aldrig kom tillbaka.
Flera återkommer till detta, när de beskriver hur utlämnade de varit. Det har faktiskt med faderns passivitet att göra. Argast är Maria Montelius som ändå skriver gnistrande roligt om sin uppväxt i fantasins och lojalitetens värld med Kristina Lugn. Johanna Ekströms uppgörelse med fadern är en fläkt jämfört med detta anfall på män som inte torkar bajs, handlar mat eller tvättar.
Maria Montelius: Den som inte gör allt detta ska inte prata med mig om kärleken till ett barn, om han inte vill få pungkulorna uppsparkade i halsen. Jag är så vitglödgat trött på självbespeglande skönandar som skriver böcker om hur föräldraskapet har förändrat dem, samtidigt som den andra föräldern ser till att barnen leker bakom stängd dörr så att pappa kan skriva den fina, inkännande boken om dem, och sedan slörunka lite framför datorn innan han orkar beblanda sig med sin familj igen.
Anna Jörgensdotter föreställer sig mammans ankomst till Sandviken, i 60-talets mönster och färger. Dottern strövar  filosofiskt genom mammans minnen och granskar sig själv som mamma. Hennes sökande bland principer och situationer är gripande även som historisk forskning.
De flesta inser att det bara kan handla om att hitta skärvor av liv. Jonas Brun lägger bit till bit och tänker på kedjan av kvinnor, invävda och intrasslade i varandra. Det är paradoxalt nog denna son som nämner den köttigaste relationen, att komma ur mammans kropp, smetig, mer groda än människa och ändå älskad. Han och flera andra skriver om moderns drömmar, om ambitioner, lyckosamma eller med förhinder.
Kärlek, kärlek, kärlek strömmar över sidorna och jag tror att både de varmaste och de sorgsnaste kommit in på spår som de vill följa mera hädanefter. Kristian Lundberg har ju länge skrivit självbiografiskt, men här får man en viktig och högst gripande nyckel till hans självförbrännande liv. Det gäller även Agneta Klingspor, som här valt moderns röst och perspektiv, ett intressant experiment.

Recensionen publicerad i Hälsinglands Tidningar 26/5 och Arbetarbladet 23/5.

Poesi med coop-blåvitt omslag

Lina Ekdahl, Diktsamling, W&W

Lek inte med språket, står det med pyttesmå bokstäver, knappt läsbart, längst ned på omslagets innerflik. Om man placerar fliken som ett bokmärke vid en läspaus, hålls en mängd av Lina Ekdahls ordlekar samman av hennes uppmaning. Dikterna får en motröst, en varning: Lek inte!
Röster och motröster finns boken igenom, Man kunde önska att det var ironi, snacket om att den lilla kulturen kostar och suger ut oss, ”suger ut varenda stadsdelsnämnd”, men det är i stort sett hämtat ur verkligheten. Någon har säkert sagt att vi gärna får vara i Folkets hus men det kostar, och kan ni inte betala får ni mötas någon annanstans. Den stora kulturen däremot, den är bra och snygg, den kostar men den betalar sig.
Om Lina Ekdahl i sin förra samling satte ord på ett famlande efter fotfäste i tillvaron, så beskriver hon nu låsta positioner, ett frenetiskt ställningstagande för det normala, svenska. Man får inte säga en äpple, och inte dammsugat.  Allt måste vara lagom här hos oss. För det var ju vi som byggde landet och vi är världsbäst på det mesta. Att vi sen inte tycker om de gamla, är en helt annan sak.
De där rösterna är förstås också tecken på ett vacklande fotfäste. I ett sånt läge behöver man hålla på idealen. Som i dikten En fri människa, där frihet är att födas av en positiv och informerad mor som ”ingår i  samhällets tillväxt / som består av kvalité, service och vetediet.” Bli ett föredöme i ditt bostadsområde, är maningen i en annan dikt. Åter en annan talar om en kugge i den svenska modellen.
Trevligt eller hemskt? Men valen som fick för trångt i fjorden in mot Uddevalla, den kunde inte vända. Den dog.
Mycket i den här boken har varit tryckt tidigare eller framfört på en scen eller ett sommarprogram. En del är nytt men följer samma samhällskritiska och idealkritiska tema. Det funkar utmärkt i portioner men blir för mycket i bokform.
Lina Ekdahl har nog rätt i att värnandet om ett svenskt lagom mer handlar om en blåvit, litet kylig standard än en flammande blågul.

Recensionen publicerad i Arebetarbladet och Hälsinglands Tidningar 3 maj 2012