Läcker ljusgrön vår

Anna Hallberg, Ljusgrönt och aska, dikter, Albert Bonniers Förlag

”Ljusgrönt och aska” är en formidabel bok. Anna Hallberg är klar, lekfull och prövande, både i bemärkelsen besvärlig och i det att hon prövar sig fram.
Också hennes dikt är klar, lekfull och prövande - på varje uppslag löper dessa förhållningssätt i tre våningar. Man kan gå en våning i taget vid första läsningen, och sen läsa sidor uppifrån och ned. Den översta våningen är till innehållet ljusgrön. Ett läggspel i tunna versaler, ord som SÅPVATTEN, OLIV, FOTBOLLSPLAN, SMARAGD. En läcker, böljande scenografi som överskrift.
Det andra spåret är akustiskt och ligger mitt på sidan. En performance med ljudet aska:  ”as -ka!  Halsöppet : Stegra : Vokalakustik / sorlet av lek / Islossning Lövsprickning / tinglande läte  Knacka / försiktigt ordet  aska ”.
Här är Hallberg tillbaka i en tradition där smaka och vara med är det roliga, inte att låsas av budskap. Men det går inte att hålla fast vid ljudleken särskilt länge. Avsikter och tankar letar sig fram, ”Ordet en Dörr”. Sopbilar tränger sig på och stänket på badrumsspegeln. Andningen i vedklabbarna. Och så fort en tanke är med, följer medvetandet om döden. Det känns som om poeten både vill och inte vill stapla ord, och hellre välja t ex ”tioåringens trettiofyra fräknar”. Men det är ju också ord.
Längst ned löper en diktsvit i fetstil. Hallberg utgår från en bild av en blodig, glad mun. Det handlar inte om ett barn, inte om sexuellt våld. Men är det ”våldets rus / maktens och motståndets”, frågar sig diktens röst. Hon låter bilden förbli gåtfull.
Hon undrar: ”är det lyckans formel / det att vi inte vet”. Ett jubel kan växa som ett träd ur en blodigt svårt läge. Någon som reser sig kan hitta sin ”samurajkraft”, medan andra förfasar sig.
Oväntat byter hon pronomen och blir personlig: ”min mun är en sol / strålande över gångbroarna”. Det blir lycka, cirkuslycka och islossning. Nu bygger vi ett träd av vad som helst, som ett lyckoprojekt, om än startat med ett blodigt Bryt upp!
Anna Hallberg får mig att skärpa blicken och plötsligt ser jag att sidorna, när boken är uppslagen, ringas in av omslagets ljusgröna linnetyg, färgat som späda björklöven. Vilken vårdikt det är, med aska som gödning:  ”ska upp nu : Ut / till kronans yttersta Sånger : klingande / från grenknotorna : a”.
Recensionen publicerades i Arbetarbladet 4 april och i Hälsinglands Tidningar 20 april.
 

Seriernas mästare blir drastisk diktare

Nina Hemmingsson, Det var jag som kom hem till dig, dikter, Atlas

En rundlagd tjej tecknad med uppspärrade ögon, ögonfransar som grova spikar och innanför bara vita fält utan pupiller, så ser Nina Hemmingssons naiva och gränslösa seriefigur och hjältinna ut. Hemmingsson rimmar på hämningslös, med inrim.
När hon nu debuterar som poet är det oemotståndligt att citera en av hennes drastiska rutor i Aftonbladet. En kontaktannons formuleras: ”Mina intressen är att odla pelagoner! Och att runka! Och dig!” Sen följer i samma pratbubbla: ”Men gud, det bara kom, helt spontant! Så jävla fint, nästan som en dikt!” En välkammad gosse svarar: ”Ja, nästan.”
Kanske väntade jag mig något bitskt kul á la Sonja Åkesson eller tecknaren Anna Bengtssons Du ska vara spännande och varm, men bara titeln liknar Bengtssons: ”Det var jag som kom hem till dig”. För övrigt mest djupaste allvar, minnen från barndomen blandas med iakttagelser av idag. Drastiskt förstås och med rikt bildspråk, men inte skämtsamt.
Perspektivet inbegriper ett avstånd, både till minnen och till nutida miljön: Systern som bor i norrförort i stället för söderut och frågar när bokens jag skall bli glad och hårlös. En barndomens grannfamilj som är en väl fungerande enhet, skottar snö och orienterar. Eller morbrors begravning då de som talat om hans värdelösa liv plötsligt vill att alla skall ljuga, ”och säga att alla liv har sina lyckliga stunder / och fråga vilka vi är att döma / Det som är en satans mardröm för oss / kanske var en picknick för någon annan”.
Vägen till kvinna i fyrtiårsåldern är ofrånkomligen en kroppens historia, fylld av doftminnen.
Det blir tal om kaffe med släkten, berså och flagga, men hon halar flaggan och eftersom den inte går att slita sönder med tänderna, fryser hon den mitt i en rörelse och slår sönder den ”med en hammare / eller med mig själv / tills flaggan blir ett grönt moln av splitter / som sprids och andas in av alla damer”.
Det är en feministisk demonstration. Blått och gult blir ju grönt när färgerna blandas, och det vore bra mycket bättre! Men fibrerna i flaggans tyg är starka, som hon uttrycker det.
Boken slutar med en bild, som säkert hämtats från Hemmingssons vardag som trebarnsmamma. Den vuxnas hand i ett barns lilla handflata, ”Ett stort snäckskal i ett litet”. Det kolsvarta behöver sägas men när det är sagt finns faktiskt ljuspunkter.

Artikeln publicerad i Dalarnas Tidningar 6 september och Hälsinglands Tidningar 7 september 2012

Eldande eller depressivt klasshat?

Johan Jönson, med.bort.in, dikter, Albert Bonniers förlag

Det är en sak att ladda ur sig klasshat i en bok, en annan att göra det som estradör inför en publik som jublar. Jag var inte med på Dramaten, men har gått tillbaka till min läsning av diktsamlingen och märker att det var poetens anspråkslöshet som fångade mig, inte ett aggressivt klasshat. Kanske har det med alla punkterna i boken att göra. Det är ibland punkt. mellan. varje. ord.

Karlarna tar verkligen plats när de skriver om sina liv. Vi tar några siffror om Johan Jönsons böcker direkt, så är det avklarat: Efter arbetsschema innehåller 795 sidor, Livdikt 710 sidor och årets bok med.bort.in slår poesirekord: 1243 sidor.
Den skrämmande, nästan löjliga tjockleken blir snabbt oviktig, för i texten gör sig Johan Jönson inte bred. Tvärtom framstår han som anspråkslös. Så varför inte en poesibok att stanna länge i, likaväl som man gör sig bekväm i Stilla flyter Don eller andra brett upplagda världsbilder? 
Johan Jönsons idé är att belysa livets alla sidor underifrån. Hans livdikt handlar om att vara fattig och arbetslös, ta eller vägra ta ett tillfälligt skitjobb, att ha sex eller drömma om sex med frun, att väcka barnen, att upptäcka att de fasar för hans nästa utbrott, att skämmas för sin vikt och hetsäta på natten. Och så litet politik på det, om länder där fackligt aktiva dödas, om moderatstockholm. Den härskande klassen bedriver klasskamp neråt och utåt, skriver han, en lysande beskrivning.
Goda dagar kan han tro på möjligheten att flytta tillbaka till Medelpad och bli bär- och svampplockare, som släktens överlevnadsansvariga kvinnor. ”Vi måste kunna vänja oss. vid en sån fattigdom. och en sån rikedom.”
Hans kamp utspelas långt från Noréns italienska klädbutiker och han söker inte barndomen som Knausgaard, utan är här och nu och snart död. Titelns med visar sammanhang, ”med Carin. som med ett mirakel.” Hur mycket han än gömmer sig, är han i samhället och i skammen att inte tjäna pengar. Titelns bort visar den obönhörliga riktningen mot döden, och varnar oss för att leva som döda i förtid. I Livdikt beskrev han en kuslig känsla av att livet försvann, framför Postkodmiljonären, i jobbet som vårdare. ”Minut efter minut dras av från framtiden.”
Det vetter mot titelns sista ord in: Att söka sig inåt, mot eftertanke och förståelse. I den riktningen återkommer frasen ”Jag vet inte”. En sympatisk hållning för en predikare, även om den sorgligt nog är grundad i självförakt och psykisk skörhet.
De många punkterna mellan hans ord är som tvekan och andhämtning. Man kan försöka läsa så.

Recensionen publicerades i Arbetarbladet 20/1 2012

Poesi med coop-blåvitt omslag

Lina Ekdahl, Diktsamling, W&W

Lek inte med språket, står det med pyttesmå bokstäver, knappt läsbart, längst ned på omslagets innerflik. Om man placerar fliken som ett bokmärke vid en läspaus, hålls en mängd av Lina Ekdahls ordlekar samman av hennes uppmaning. Dikterna får en motröst, en varning: Lek inte!
Röster och motröster finns boken igenom, Man kunde önska att det var ironi, snacket om att den lilla kulturen kostar och suger ut oss, ”suger ut varenda stadsdelsnämnd”, men det är i stort sett hämtat ur verkligheten. Någon har säkert sagt att vi gärna får vara i Folkets hus men det kostar, och kan ni inte betala får ni mötas någon annanstans. Den stora kulturen däremot, den är bra och snygg, den kostar men den betalar sig.
Om Lina Ekdahl i sin förra samling satte ord på ett famlande efter fotfäste i tillvaron, så beskriver hon nu låsta positioner, ett frenetiskt ställningstagande för det normala, svenska. Man får inte säga en äpple, och inte dammsugat.  Allt måste vara lagom här hos oss. För det var ju vi som byggde landet och vi är världsbäst på det mesta. Att vi sen inte tycker om de gamla, är en helt annan sak.
De där rösterna är förstås också tecken på ett vacklande fotfäste. I ett sånt läge behöver man hålla på idealen. Som i dikten En fri människa, där frihet är att födas av en positiv och informerad mor som ”ingår i  samhällets tillväxt / som består av kvalité, service och vetediet.” Bli ett föredöme i ditt bostadsområde, är maningen i en annan dikt. Åter en annan talar om en kugge i den svenska modellen.
Trevligt eller hemskt? Men valen som fick för trångt i fjorden in mot Uddevalla, den kunde inte vända. Den dog.
Mycket i den här boken har varit tryckt tidigare eller framfört på en scen eller ett sommarprogram. En del är nytt men följer samma samhällskritiska och idealkritiska tema. Det funkar utmärkt i portioner men blir för mycket i bokform.
Lina Ekdahl har nog rätt i att värnandet om ett svenskt lagom mer handlar om en blåvit, litet kylig standard än en flammande blågul.

Recensionen publicerad i Arebetarbladet och Hälsinglands Tidningar 3 maj 2012

Att bygga en värld och berätta den

Jörgen Gassilewski
Pärla barbie klistermärke / Vi hade vi inte. Kommer inte att. Skulle komma att. Kunde inte tro att. Visste inte att.
Poesi, Albert Bonniers förlag

Kollegieblock är formatet, A4 blad med spiralbindning. Man viker enkelt blocket så att den sida man läser ligger överst. Det är en diktsamling med vardagsbra funktion, om läsaren behöver ta en paus. Man kan ställa den uppslagen på en hylla eller ett notställ och läsa litet i förbifarten.
Jörgen Gassilewski börjar den här gången hos barnen och deras plastpärlor, dockor och bamseklistermärken. Var och en av de stora sidorna har en överskrift från barnkammaren. ”Men hallå det är ju min barbie”, kan man få höra där. Ofta berättar barn vad som händer i låtsasleken, och då brukar berättelsen vara i förfluten form: Vi hade inte...”
Bokens långa titel innehåller en mängd negeringar på temat visste-inte och kunde-inte, som försök att lyfta en skuld. Den löpande texten däremot klipper ord ur en modern vardag, före och efter en katastrof. Reklamfraser, instruktioner, utsikter.
Jag uppfattar det här blocket som en nedteckning av uppfordrande, kollegiala varningssignaler. De flesta har ju inte förstått hur allvarligt t ex miljöhotet är. Vi har kört på ansvarslöst och slösaktigt, som om vi byggt samhällen på lek, inte på allvar.
Poetens egna barn Greta och Bruno har spelat in filmer av sina möbleringar och lekar och byggen av städer, en dokumentation som inspirerat pappan.
Hans egna diktsamlingar har också ofta varit visuella byggen av text, vilket kan vara naturligt för en utbildad bildkonstnär. Datortekniken har ökat hans möjligheter att leka med formen. Nu ramlar geometriska figurer runt på boksidorna. De saknar konturlinjer och får sin tredimensionella form genom att sidorna är klädda med text, som skriven på en tetrapak eller Rubiks krävande kub.
Man får upplysningen att dessa ”platonska kroppar” kommit in i boken med sonen Aron Gassilewskis som teknisk support. Det låter som filosofi och teknik i glad blandning. Textfragmenten på dessa kroppar lämnar jag därhän. Det är tror jag textens rörlighet och slumpmässiga fallande som har större betydelse.
Ordet textil återkommer så många gånger att man börjar tänka på text i stället för på väv. ”Den textila rymden är dubbel”, står det och ”Den fysiska kärleken är en textil kub. Hon och han. Han och hon. Hon och han. Han och hon. Det är en bonad. Ett broderi.”
I texten bygger barn och vuxna världar, på låtsas och på riktigt. Kanske kan poesi som Jörgen Gassilewskis bidra till en större medvetenhet om följderna av våra samhällsbyggen, som har så mycket med text och ordanvändning och ritningar att göra.

Recensionen är publicerad i Arbetarbladet 24/2 och Hälsinglands Tidningar 29/3

32/2011 Trettiotvå poeter tjugohundraelva

I en volym med 350 sidor presenteras trettiotvå nutida poeter. Omslaget är gul/svart - en nytolkning av svenska flaggan?
Formgivaren Nina Ulmaja har gett boken stora flikar att sticka in i poesins flöde eller hålla ihop boken. Bra, för inuti är spretigheten själva poängen. Med flikarna om sig blir boken en kassett. Ställ den med alla namnen utåt i hyllan eller med boktiteln synlig!
Naturligtvis är de flesta av bokens poeter väl värda uppmärksamhet, men de är inte de viktigaste bland dagens aktiva. Man har först valt bort poeterna i Helena Erikssons och Maria Gummessons antologi Femton poeter ur 90-talet (1998).
Här är bara några starka röster som lämnats utanför båda böckerna: Eva Kristina Olsson, Helena Granström, Arne Johnsson, Ingela Strandberg, Eva Sjödin, Johanna Ekström, Jonas Modig, Ingrid Kallenbäck, Agneta Enckell, Helene Rådberg, Helga Krook, Maria Vedin. Det finns ingen samisk poet.
Två betecknas som utlandsfödda. Eva Ribich kom med svensk mamma från USA som liten och har hittills inte presenterats som invandrare, men lyfts nu fram som sådan. Tuija Nieminen Kristoffersson har bott här i 40 år. Redaktörerna ber inte om ursäkt för sin etniska konventionalitet utan påstår att den är samtidspoesins! Det är ganska magstarkt.
De 32 är, medger man, ett gäng kring tidskriften OEI (ett namn byggt av de sångbara bokstäverna i POESI). I krokarna finns även nättidskriften ettlysandenamn.se vars grundare Viktor Johansson är en av de 32, liksom inledaren i deras första utgåva Johannes Heldén.
Smakprov ger ganska litet men många lockas nog att söka Anna Hallbergs Colosseum, Kolosseum och Johannes Anyurus lärda dikt med höghus och neon, ”en poesi / lika väldig / som ett andetag”. En oväntad glädje ger Cia Rinne som skriver och ritar.
De flesta är unga, men en är över sextio och flera närmar sig femtio, vilket gör urvalet ännu underligare.
Två var med på poesifestivalen på Kolsvedjaberget i Ljusdal förra året: Sonett- och tunnelbanediktaren Malte Persson, närmast att betrakta som underbarn, och Leif Holmstrand som i boken även representeras av sin pseudonym Anna-Maria Ytterbom.
Låt oss ta det här urvalet, gjort av Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Anna Nyström och Kajsa Sundin för Albert Bonniers förlag, som en vägvisare bland andra på en stolpe med en mängd skyltar som visar åt olika håll. Låt oss glädjas åt att David Vikgren från Övertorneå-Göteborg kom med. Hans underbara bok Folkmun (2011) slutar med ett rörande tack till en mängd skribenter som skrivit på alltifrån meänkieli till arabiska.

(Publicerad i Hälsinglands Tidningar 4/11 2011)