Det rinner blod på tapeten bakom en skrivmaskin på omslaget till Sofi Oksanens roman När duvorna försvann. På framsidan finns ett collage under arbete. En hand med en pincett håller ett öga, klippt ur ett fotografi. På ögats plats under klippet har klister runnit likt en tår över kinden.
Det är ett författararbete som pågår i Mika Perkiökangas kongeniala omslagsbild. Sofi Oksanen har framgångsrikt fördjupat sig i estnisk, egentligen europeisk 1900-talshistoria. Många har läst (eller hört) romanen Utrensning, som också blivit teaterpjäs. Många har uppskattat hennes empatiska pusslande med perspektiv och dramatiska människoöden. Med exakt och poetiskt språk gestaltar hon miljöer där liv och död beror på vilka val man gör. För sin överlevnad byter en del häst, andra håller fast vid sina principer in absurdum. Båda hållningarna kan orsaka blodspillan.
En del bara glider med sitt öde utan att fundera så mycket, utan att ana konsekvenserna. Sofi Oksanen visar att det ändå alltid bubblar tankar bakom och efter varje val. De närmaste relationerna sätts ofta på spel.
Två estniska kusiner och grannar, Roland och Edgar och deras kvinnor är romanens huvudpersoner. Männen är utbildade i Finland för gerillakrig mot ryssen och när de kommer tillbaka 1941 springer de med granater i stövelskaften: ”spärren, sprinten och kasta, spärren, sprinten och kasta”. Roland känner det som att någon annan springer i hans stövlar. De lyckas få stopp på en buss i kolonnen och dödar alla. Det sätter spår men han fortsätter den obekväma kampen för Estlands frihet.
Edgar å sin sida är från början rädd för alla sorters fysiska sammanstötningar. Han utvecklas till en ambitiös medlöpare, en quisling, först i arbete för tyskarna och sedan för ryssarna. Han byter skickligt namn och identitet. Vad han offrar i sin tragiska längtan efter uniformsklädda chefers uppskattning tycks omätbart, inte bara i människoliv räknat.
Edgars ständigt avvisade fru Juudit blir så småningom en älskad kvinna i famnen på en naziofficer. Hans titel är SS-Hauptsturmführer, men hans namn är hjärtligt: Hertz. Hon har dock ett agentuppdrag från Roland och det blir inte lätt för henne att bära motsatta drömmar samtidigt.
Denna många gånger lysande och psykologiskt trovärdiga skildring av krigstidens svek och anpassning tippar ibland över i ren undervisning. Det kan vara omfattande redogörelser för tyska förvaltningen, något orealistiskt placerade i dialogerna, något trögtläst men naturligtvis intressant, som när Evelin funderar över vilka kurser hon skall läsa i den estniska socialistiska sovjetrepubliken.
Omslagets collage är även en bild av Rolands och Edgars materialsamlande. Den förre dokumenterar övergrepp från först en ockupationsmakt och sen den andra, och han aktar sig noga för att nämna namn. Den andras dokumentation går ut på att ange namn i hopp om förmåner. Under 60-talets sovjetiska styre arbetar Edgar som historieförfalskare med särskilt uppdrag att skriva om nazisternas förbrytelser i Estland.För läsaren dröjer det länge innan författarens collage blir begripligt. Det krävs faktiskt att man läser de första sidorna igen. Eller kanske allra helst, läser om hela boken, för att ta in hur det är att leva i ett land där makten byter färg men fortsatt håller sina undersåtar i ett brutalt grepp. Alldeles tydligt handlar romanen i överförd bemärkelse även om Ryssland av idag.
Duvorna försvann när tyskarna kom, de åt gärna stekt duva. Fredsduvans motpol är huggormen, som man inte ser lika lätt. Bara hemstickade dubbla yllestrumpor duger om man skall gå genom gräs. Förnuft, försiktighet, gammaldags hushållning, så ser kanske receptet mot maktmissbruk ut.
Recensionen publicerades i Sundsvalls Tidning 12 maj 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar