Estlands historia, Rysslands, Europas

Sofi Oksanen, När duvorna försvann, roman, översättning Janina Orlov, Albert Bonniers förlag

Det rinner blod på tapeten bakom en skrivmaskin på omslaget till Sofi Oksanens roman När duvorna försvann. På framsidan finns ett collage under arbete. En hand med en pincett håller ett öga, klippt ur ett fotografi. På ögats plats under klippet har klister runnit likt en tår över kinden.
Det är ett författararbete som pågår i Mika Perkiökangas kongeniala omslagsbild. Sofi Oksanen har framgångsrikt fördjupat sig i estnisk, egentligen europeisk 1900-talshistoria. Många har läst (eller hört) romanen Utrensning, som också blivit teaterpjäs. Många har uppskattat hennes empatiska pusslande med perspektiv och dramatiska människoöden. Med exakt och poetiskt språk gestaltar hon miljöer där liv och död beror på vilka val man gör. För sin överlevnad byter en del häst, andra håller fast vid sina principer in absurdum. Båda hållningarna kan orsaka blodspillan.
En del bara glider med sitt öde utan att fundera så mycket, utan att ana konsekvenserna. Sofi Oksanen visar att det ändå alltid bubblar tankar bakom och efter varje val. De närmaste relationerna sätts ofta på spel.
Två estniska kusiner och grannar, Roland och Edgar och deras kvinnor är romanens huvudpersoner. Männen är utbildade i Finland för gerillakrig mot ryssen och när de kommer tillbaka 1941 springer de med granater i stövelskaften: ”spärren, sprinten och kasta, spärren, sprinten och kasta”. Roland känner det som att någon annan springer i hans stövlar. De lyckas få stopp på en buss i kolonnen och dödar alla. Det sätter spår men han fortsätter den obekväma kampen för Estlands frihet.
Edgar å sin sida är från början rädd för alla sorters fysiska sammanstötningar. Han utvecklas till en ambitiös medlöpare, en quisling, först i arbete för tyskarna och sedan för ryssarna. Han byter skickligt namn och identitet. Vad han offrar i sin tragiska längtan efter uniformsklädda chefers uppskattning tycks omätbart, inte bara i människoliv räknat.
Edgars ständigt avvisade fru Juudit blir så småningom en älskad kvinna i famnen på en naziofficer. Hans titel är SS-Hauptsturmführer, men hans namn är hjärtligt: Hertz. Hon har dock ett agentuppdrag från Roland och det blir inte lätt för henne att bära motsatta drömmar samtidigt.
Denna många gånger lysande och psykologiskt trovärdiga skildring av krigstidens svek och anpassning tippar ibland över i ren undervisning. Det kan vara omfattande redogörelser för tyska förvaltningen, något orealistiskt placerade i dialogerna, något trögtläst men naturligtvis intressant, som när Evelin funderar över vilka kurser hon skall läsa i den estniska socialistiska sovjetrepubliken. 
Omslagets collage är även en bild av Rolands och Edgars materialsamlande. Den förre dokumenterar övergrepp från först en ockupationsmakt och sen den andra, och han aktar sig noga för att nämna namn. Den andras dokumentation går ut på att ange namn i hopp om förmåner. Under 60-talets sovjetiska styre arbetar Edgar som historieförfalskare med särskilt uppdrag att skriva om nazisternas förbrytelser i Estland.
För läsaren dröjer det länge innan författarens collage blir begripligt. Det krävs faktiskt att man läser de första sidorna igen. Eller kanske allra helst, läser om hela boken, för att ta in hur det är att leva i ett land där makten byter färg men fortsatt håller sina undersåtar i ett brutalt grepp. Alldeles tydligt handlar romanen i överförd bemärkelse även om Ryssland av idag.
Duvorna försvann när tyskarna kom, de åt gärna stekt duva. Fredsduvans motpol är huggormen, som man inte ser lika lätt. Bara hemstickade dubbla yllestrumpor duger om man skall gå genom gräs. Förnuft, försiktighet, gammaldags hushållning, så ser kanske receptet mot maktmissbruk ut.
Recensionen publicerades i Sundsvalls Tidning 12 maj 2013

Från Estland till Sverige i storm

Enel Melberg, Separator, Heidruns förlag

Titeln Separator, det vackra omslagets gamla nyckel på en spik, är detta landsbygdsnostalgi? Nej, i den här romanen sker flera separationer än dem mellan grädde och mjölk.
Vilket inte hindrar att separatorn har en viktig roll. Den estniska ettåringen kom hit 1944, i storm och med 37 personer i en liten båt. Hennes första ord på svenska blev, om vi skall tro romanen, just separator. Med det ordet började resan i svenska språket.
Enel Melberg är numera svensk författare i Norge och Sverige. I Separator återvänder hon till sin uppväxtens arbetarstadsdel i Göteborg. Det var hon som gjorde båtresan och klassresan, men framför allt en resa på ett annat plan: Hon skilde sig från det estniska samhället i Sverige för att söka sig en egen väg.
Mer än en roman är detta en resonerande essä om gemenskap och familjetraditioner och vad som händer om man protesterar. Min utkastadhet, kallar Enel Melberg detta. Hon återberättar gripande estniska folksagor om utanförskap. Själv behövde hon spränga de stränga normerna och ta avstånd från föräldrarnas missämja och gnat, ”nötningarna och tvångströjan av politiska åsikter och snäva nationalistiska intressen”. 
Då hon skilde sig från sin estniska man, blev hon en brottsling. Mor och dotter träffades inte på tretton år. Faderns 75-årsdag blev för den förlorade dottern en möjlighet att återvända.
I romanens andra del söker sig författaren tillbaka till flickans barndom, i mycket lik svenskfödda flickors. De stärkta underkjolarna, skolmaten, den veckade pappersmuggen på tåget, värmen från klipporna vid havet, kroppens mognad! Jag minns allt detta med rörelse men bäst gillade jag ändå första delens beskrivning av vuxenblivandets ”synvända”, nyorienteringen vänsterut mot feminism och antinationalism.
Att det nu finns nya grupper med flyktingar som måste välja grad av anpassning till det svenska ger boken aktualitet. Men tonen, den eftertänksamma granskningen av hur man blir sin egen i en starkt begränsande miljö, gör att jag vill spara boken för flera omläsningar.

Recensionen är publicerad i Hälsinglands Tidningar 20 december 2012