Att hålla såret öppet är Katarina Frostensons mission, det är alltmer uppenbart. Att påminna om ondskan som finns i vår historia och i var och en av oss.
Hon skriver om massmord och upphängda kroppar, om alltifrån den grekiska faunen Marsyas till Messias och koncentrationsläger. Hon påminner! Även svensk dådkraft berörs. Titians 1500-talsmålning av faunen Marsyas som blir levande flådd finns i Kromeritz, i Tjeckien, en stad som svenskarna förstört.
Kring faunen myllrar det, folk hjälper till, tittar på eller drar nytta av grymheten, en hund slickar upp blodet. Iris Murdoch har kallat denna bild för den största i västerlandet. Nu är det nya massmedia som tjänar på våldet och vi bevittnar det dagligen i våra hem, äcklat och lustfyllt beroende på programtitel.
Jag tittar tillbaka på mina tidigare recensioner av Frostensons senaste diktsamlingar. Samma ämnen, nya former! Hela tiden Marsyas. Nu retar sig en tjeckisk servitris på låtsaspilgrimer:
”Varför är det alltid oerfaret folk som söker trakterna av prövningar och smärta. Som gottar sig med plågor. Tröstar sig i sköna sår. När såret är vårt, vi som varit i krig och vandrat på stigar och harvat på fälten och åkrarna här. Verkligen - min far blev uppäten av hundar. Det är ett sår som ska stå öppet.”
Det nya med boken Tre vägar är essäformen. Katarina Frostenson vandrar på tre olika sätt och genom andra poeters verk och världar. Första vägen är i barndomens Hägersten, där en skylt med en av hennes texter taggats av klottrare. Nu är det enklare än någonsin att nå in i Frostensons författarskap. Följ med henne, äntligen finns ord för alla!
Hon ser en ledstång spretande som Louise Bourgois jättespindel. Järnet - barndomens iskalla järn som flådde tungan. ”För att platsen gör något med en; för att den ger ett sår.”
Den andra vägen går längs en sandstrand i Halland, med öppenhet, lång sikt. Lekplats, gömställe, strandfynd, skräp. Ett barn ritar med en pinne.
Ett eget minne kommer för mig: En fyraåring på vift från hemmet, på besök hos mormor. I ställer för att bada doppar han en pinne i sjön och skriver med vatten på sten. Han kan några bokstäver, ljudar och förkortar: M - man ska, I - inte gå, F - för, L - långt bort från sin, M - mamma.
Katarina Frostenson tar ofta upp ord till tröst, rullar dem njutningsfullt i munnen för att se om de hjälper. Även otäcka ord: Hu. Uhu!
Sista vägen är konstvandringen till faunen. Denna stadens poet kan beskriva vitklöverns mjuka fäll, ”glädjens enkla ljud. Susande grönvita fält med stänk av gammelrosa, aubergineblått och svindelvitt. Jag lägger mig ner i er.”
Hon reser i tanken, boken tar henne till dans och sång. Vid en väg, på en sten. Du är med mig alla dagar. Med är döda föräldrar, Gennadij Ajgi med sina tjuvasjiska fält och Ann Jäderlunds äng. Det är mer än någonsin ett äventyr att följa med Katarina Frostenson ut.
Känn på boken i bokhandeln, följ med fingret omslagets tre vägar, utlagda med ord av bokkonstnären Nina Ulmaja.
Recensionen är publicerad 10 oktober i Arbetarbladet och kortare i Hälsinglands tidningar 16/10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar