Läcker ljusgrön vår

Anna Hallberg, Ljusgrönt och aska, dikter, Albert Bonniers Förlag

”Ljusgrönt och aska” är en formidabel bok. Anna Hallberg är klar, lekfull och prövande, både i bemärkelsen besvärlig och i det att hon prövar sig fram.
Också hennes dikt är klar, lekfull och prövande - på varje uppslag löper dessa förhållningssätt i tre våningar. Man kan gå en våning i taget vid första läsningen, och sen läsa sidor uppifrån och ned. Den översta våningen är till innehållet ljusgrön. Ett läggspel i tunna versaler, ord som SÅPVATTEN, OLIV, FOTBOLLSPLAN, SMARAGD. En läcker, böljande scenografi som överskrift.
Det andra spåret är akustiskt och ligger mitt på sidan. En performance med ljudet aska:  ”as -ka!  Halsöppet : Stegra : Vokalakustik / sorlet av lek / Islossning Lövsprickning / tinglande läte  Knacka / försiktigt ordet  aska ”.
Här är Hallberg tillbaka i en tradition där smaka och vara med är det roliga, inte att låsas av budskap. Men det går inte att hålla fast vid ljudleken särskilt länge. Avsikter och tankar letar sig fram, ”Ordet en Dörr”. Sopbilar tränger sig på och stänket på badrumsspegeln. Andningen i vedklabbarna. Och så fort en tanke är med, följer medvetandet om döden. Det känns som om poeten både vill och inte vill stapla ord, och hellre välja t ex ”tioåringens trettiofyra fräknar”. Men det är ju också ord.
Längst ned löper en diktsvit i fetstil. Hallberg utgår från en bild av en blodig, glad mun. Det handlar inte om ett barn, inte om sexuellt våld. Men är det ”våldets rus / maktens och motståndets”, frågar sig diktens röst. Hon låter bilden förbli gåtfull.
Hon undrar: ”är det lyckans formel / det att vi inte vet”. Ett jubel kan växa som ett träd ur en blodigt svårt läge. Någon som reser sig kan hitta sin ”samurajkraft”, medan andra förfasar sig.
Oväntat byter hon pronomen och blir personlig: ”min mun är en sol / strålande över gångbroarna”. Det blir lycka, cirkuslycka och islossning. Nu bygger vi ett träd av vad som helst, som ett lyckoprojekt, om än startat med ett blodigt Bryt upp!
Anna Hallberg får mig att skärpa blicken och plötsligt ser jag att sidorna, när boken är uppslagen, ringas in av omslagets ljusgröna linnetyg, färgat som späda björklöven. Vilken vårdikt det är, med aska som gödning:  ”ska upp nu : Ut / till kronans yttersta Sånger : klingande / från grenknotorna : a”.
Recensionen publicerades i Arbetarbladet 4 april och i Hälsinglands Tidningar 20 april.