Familjehemligheter

Birgitta Boucht, Förklädd och naken, Självporträtt, själsfränder, skrift. Schildts & Söderström

Släktens hemligheter påverkar barnen, är Birgitta Boucht i Helsingfors övertygad om. De vågar inte ens som vuxna ställa obekväma frågor om familjens historia. Inspirerad av den essäisten Susan Griffin lyfter hon nu på locket.
Varför var mamman så frånvarande, både fysiskt och psykiskt, och vem var Gösta, namnet i ett brev i mammans nattduksbord? Varför åkte mamman ofta ensam till Sverige och varför stannade storasyster Kerstin kvar i Sverige hos en moster efter kriget?
Birgitta var en rädd flicka, och förstod inte varför mamman jämt var så arg på henne. Som 60-åring fick hon höra att de bäddade åt treåringen i badkaret och låste badrumsdörren, när de gick på fest. ”Om bomberna faller kan man ändå ingenting göra”, var mammans ord till en väninna.
Som vuxen fick Birgitta veta att morfadern var alkoholist och att mamman som barn hjälpte honom hem från krogen. Sen grälade mamman på sin egen make. Efter spritdränkta kalas skämdes lilla Birgitta på bussen, både för pappa som var full och för mamma som var rasande.
I självbiografin Förklädd och naken är familjehistorien bara ett spår. Boucht ser också tillbaka på författarskap, journalistik och fredsaktivism. Även i Sverige läste unga 1975 hennes och Carita Nyströms debutbok ”Denna värld är vår. Handbok i systerskap”. Sen kom flera faktaböcker, romaner och diktsamlingar. En bok jag älskar är Med ålderns rätt, där 21 gamla har skrivit om åldrandet, en del nöjda, andra förbittrade, aktiva eller instängda. Boucht och Tomas Mikael Bäck samlade texterna.
Hon var pionjär på LL-området (lättlästa böcker för vuxna med lässvårigheter) och promoverades 2008 till hedersdoktor.
I minnesboken porträtteras själsfränder som Hagar Olsson, litteraturprofessorn Micere Mugo, Nina Burton, filosofen Arne Naess m fl, och förstås Edith Södergran, som Boucht gjort en bilderbok om - ur kattperspektiv!
Även om Boucht skriver om depressioner, har hon en bärande entusiasm som jag ibland har litet svårt för, kanske för att jag känner igen mig. Det vill jag därför särskilt tacka för. Att försvara ett aktivistliv kan behövas idag.
Kort berör hon den förödande alkoholkulturen och konstaterar att det skrivits fränt om kapitalstarka familjer, men ingen har dragit spritlinjen mellan Saarikoski, Kihlman, Tikkanen m. fl. Själv skilde hon sig från sin alkoholist, också för att skydda döttrarna från första äktenskapet. Fyllan i kulturkretsar kan vara ämne för nästa modiga bok.
Recensionen publicerad i de fyra Hälsingetidningarna 29 april 2014
Författarfoto: Charlotta Boucht

Det är i mina händer han lever kvar

Birgitta Boucht, Tusenblad, en kvinna som snubblar, roman, Schildts förlag

Ernest Hemingway skrev om den gamle och havet. Birgitta Boucht, van att i romaner och essäer vrida och vända på resonemang, har skrivit om den gamla och badkaret.

När kvinnan med det märkliga namnet Tusenblad ramlar i badkaret och bryter lårbenshalsen, är det fyra dagar tills flickorna i hemtjänsten kommer. Romanen heter Tusenblad, en kvinna som snubblar.
Precis som Hemingways fiskare kämpar med svärdfisken, slumrar till ibland i båten med reven om handleden, och vandrar i tankarna genom sina minnen, så går Tusenblad i badkaret igenom sitt långa kvinnoliv. Boucht låter henne vid livsavgörande situationer citera mannen i Havanna. Han fick av Hemingway den enklaste av repliker, när bjässen äntligen nappade: ”Jaha, sa han. Jaha.”
Omslagsbilden (av Charlotta Boucht) visar en kvinnas fläckiga, seniga händer, stolt prydda med minst sju stora silverringar. Det är en vacker och talande bild av erfarenhet och sensualitet. Kvinnan i badkaret ser på sina skrynkliga händer. ”Händerna har jag fått av Christian, det var han som lärde mig använda dem. Det är i mina händer han starkast lever kvar.” Han var barndomskärleken, invandrare från Brasilien. Tusenblads mammas historia är ett annat spår i denna roman om passion och svek, uppror och anpassning.

Romanen nominerades i Finland till Runebergspriset 2012. Verk av tre finlandssvenska författare och fem finskspråkiga sållades ut av 200 böcker. Vinnare blev Katja Kettu med ”Kätilö” (Barnmorskan). En stilla önskan: Får vi den översatt till svenska?
Sverige skulle säkert må bra av att få ta del av flera finska böcker. Finska är vårt största minoritetsspråk och talas av runt 300.000 svenskar. Det är nästan lika många som antalet finlandssvenskar i Finland.
Artikeln publicerades i Dalarnas Tidningar och Hälsinglands Tidningar 10 januari 2013