Jörgen Gassilewski
Pärla barbie klistermärke / Vi hade vi inte. Kommer inte att. Skulle komma att. Kunde inte tro att. Visste inte att.
Poesi, Albert Bonniers förlag
Kollegieblock är formatet, A4 blad med spiralbindning. Man viker enkelt blocket så att den sida man läser ligger överst. Det är en diktsamling med vardagsbra funktion, om läsaren behöver ta en paus. Man kan ställa den uppslagen på en hylla eller ett notställ och läsa litet i förbifarten.
Jörgen Gassilewski börjar den här gången hos barnen och deras plastpärlor, dockor och bamseklistermärken. Var och en av de stora sidorna har en överskrift från barnkammaren. ”Men hallå det är ju min barbie”, kan man få höra där. Ofta berättar barn vad som händer i låtsasleken, och då brukar berättelsen vara i förfluten form: Vi hade inte...”
Bokens långa titel innehåller en mängd negeringar på temat visste-inte och kunde-inte, som försök att lyfta en skuld. Den löpande texten däremot klipper ord ur en modern vardag, före och efter en katastrof. Reklamfraser, instruktioner, utsikter.
Jag uppfattar det här blocket som en nedteckning av uppfordrande, kollegiala varningssignaler. De flesta har ju inte förstått hur allvarligt t ex miljöhotet är. Vi har kört på ansvarslöst och slösaktigt, som om vi byggt samhällen på lek, inte på allvar.
Poetens egna barn Greta och Bruno har spelat in filmer av sina möbleringar och lekar och byggen av städer, en dokumentation som inspirerat pappan.
Hans egna diktsamlingar har också ofta varit visuella byggen av text, vilket kan vara naturligt för en utbildad bildkonstnär. Datortekniken har ökat hans möjligheter att leka med formen. Nu ramlar geometriska figurer runt på boksidorna. De saknar konturlinjer och får sin tredimensionella form genom att sidorna är klädda med text, som skriven på en tetrapak eller Rubiks krävande kub.
Man får upplysningen att dessa ”platonska kroppar” kommit in i boken med sonen Aron Gassilewskis som teknisk support. Det låter som filosofi och teknik i glad blandning. Textfragmenten på dessa kroppar lämnar jag därhän. Det är tror jag textens rörlighet och slumpmässiga fallande som har större betydelse.
Ordet textil återkommer så många gånger att man börjar tänka på text i stället för på väv. ”Den textila rymden är dubbel”, står det och ”Den fysiska kärleken är en textil kub. Hon och han. Han och hon. Hon och han. Han och hon. Det är en bonad. Ett broderi.”
I texten bygger barn och vuxna världar, på låtsas och på riktigt. Kanske kan poesi som Jörgen Gassilewskis bidra till en större medvetenhet om följderna av våra samhällsbyggen, som har så mycket med text och ordanvändning och ritningar att göra.
Recensionen är publicerad i Arbetarbladet 24/2 och Hälsinglands Tidningar 29/3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar