Vuxna flyr från ansvar

Merethe Lindström, Saknade, Svante Weyler bokförlag

Som vinnare av Nordiska rådets litteraturpris 2012 har norska Merethe Lindström nu blivit stor även i Sverige. Den prisbelönta Dager i stillhetens historie handlade om ett äldre par med minnen som de inte ville kännas vid. Den översattes snabbt och fick här titeln Dagar i tystnadens historia.
Den norska titel säger mer. Stillheten är vad man vill uppnå med att inte säga för mycket. Tystnaden är medlet, stillheten målbilden. I en roman är den attityden alltid användbar - om inte rentav en schablon. Det som göms i snö, kommer fram i tö.
Efter genombrottet har en annan av hennes många böcker översatts, i ett gott arbete av Urban Andersson. Nu skiljer sig boktitlarna ännu mer från varandra. Originaltiteln Barnejegeren sätter fokus på mannen som förmodligen förstört åtminstone ett barns liv.
Den svenska titeln är Saknade. Då har man lagt fokus på offren. I romanen är flera barn saknade. Skolkuratorn Ida är med om att en av hennes problemelever försvinner under en fjällvandring med klassen. Många engageras i sökandet. Ida har också en egen saknad dotter som är missbrukare och pendlar mellan att försvinna och återvända.
Idas uppgift är ju att hjälpa utsatta barn och hon misslyckas både hemma och på jobbet. De tysta barnen håller på sina hemligheter, oftast för att skydda föräldrarna men också av skamkänslor och i övertygelse om att det inte finns någon hjälp att hämta.
Naturligtvis tvivlar Ida på sin professionella förmåga och snuddar några gånger vid tanken att hon alltid varit för feg för att på allvar möta elevernas och den egna dotterns erfarenheter. Hon fick också stöd för sin passivitet i en kurs för föräldrar till missbrukare. "Sätt ett kommatecken, tänk att det går över, se detta som en del av processen", sade man. Ida gjorde så, höll mun och väntade på att eländet skulle gå över (som hon själv kom att uttrycka det efteråt). 
När en tyst elev satt framför henne, och de hade skrivbordet emellan sig, sade hon att de inte måste prata. Hon följde med in i tystnaden, och trodde att hon visade respekt genom att inte tränga sig på.
Det blir till slut hennes egen dotter som tar bladet från munnen med chockerande ord som leder Ida till minnet av det första försvinnandet, då dottern var liten och barnjägaren kom i hennes väg. Redan då väckte händelsen starka misstankar, men ändå avhöll sig Ida från att på allvar fråga dottern varför hennes kläder var våta av snö. Inte heller andra vuxna i olika yrkesroller gick till botten med vad som hänt.
Med empati och behärskad vrede visar Merethe Lindström hur vuxna flyr från ansvar, både i familjer och i yrkeslivet. Hon visar i korta scener hur barn genom provokationer faktiskt lämnar utrymme för ärlighet, medan de vuxna tvärtom stänger dörrarna för riktiga samtal. Det är en mycket skickligt formulerad kritik som vi alla måste ta till oss.

Recensionen publicerades i Sundsvalls Tidning 19 maj 2013

Estlands historia, Rysslands, Europas

Sofi Oksanen, När duvorna försvann, roman, översättning Janina Orlov, Albert Bonniers förlag

Det rinner blod på tapeten bakom en skrivmaskin på omslaget till Sofi Oksanens roman När duvorna försvann. På framsidan finns ett collage under arbete. En hand med en pincett håller ett öga, klippt ur ett fotografi. På ögats plats under klippet har klister runnit likt en tår över kinden.
Det är ett författararbete som pågår i Mika Perkiökangas kongeniala omslagsbild. Sofi Oksanen har framgångsrikt fördjupat sig i estnisk, egentligen europeisk 1900-talshistoria. Många har läst (eller hört) romanen Utrensning, som också blivit teaterpjäs. Många har uppskattat hennes empatiska pusslande med perspektiv och dramatiska människoöden. Med exakt och poetiskt språk gestaltar hon miljöer där liv och död beror på vilka val man gör. För sin överlevnad byter en del häst, andra håller fast vid sina principer in absurdum. Båda hållningarna kan orsaka blodspillan.
En del bara glider med sitt öde utan att fundera så mycket, utan att ana konsekvenserna. Sofi Oksanen visar att det ändå alltid bubblar tankar bakom och efter varje val. De närmaste relationerna sätts ofta på spel.
Två estniska kusiner och grannar, Roland och Edgar och deras kvinnor är romanens huvudpersoner. Männen är utbildade i Finland för gerillakrig mot ryssen och när de kommer tillbaka 1941 springer de med granater i stövelskaften: ”spärren, sprinten och kasta, spärren, sprinten och kasta”. Roland känner det som att någon annan springer i hans stövlar. De lyckas få stopp på en buss i kolonnen och dödar alla. Det sätter spår men han fortsätter den obekväma kampen för Estlands frihet.
Edgar å sin sida är från början rädd för alla sorters fysiska sammanstötningar. Han utvecklas till en ambitiös medlöpare, en quisling, först i arbete för tyskarna och sedan för ryssarna. Han byter skickligt namn och identitet. Vad han offrar i sin tragiska längtan efter uniformsklädda chefers uppskattning tycks omätbart, inte bara i människoliv räknat.
Edgars ständigt avvisade fru Juudit blir så småningom en älskad kvinna i famnen på en naziofficer. Hans titel är SS-Hauptsturmführer, men hans namn är hjärtligt: Hertz. Hon har dock ett agentuppdrag från Roland och det blir inte lätt för henne att bära motsatta drömmar samtidigt.
Denna många gånger lysande och psykologiskt trovärdiga skildring av krigstidens svek och anpassning tippar ibland över i ren undervisning. Det kan vara omfattande redogörelser för tyska förvaltningen, något orealistiskt placerade i dialogerna, något trögtläst men naturligtvis intressant, som när Evelin funderar över vilka kurser hon skall läsa i den estniska socialistiska sovjetrepubliken. 
Omslagets collage är även en bild av Rolands och Edgars materialsamlande. Den förre dokumenterar övergrepp från först en ockupationsmakt och sen den andra, och han aktar sig noga för att nämna namn. Den andras dokumentation går ut på att ange namn i hopp om förmåner. Under 60-talets sovjetiska styre arbetar Edgar som historieförfalskare med särskilt uppdrag att skriva om nazisternas förbrytelser i Estland.
För läsaren dröjer det länge innan författarens collage blir begripligt. Det krävs faktiskt att man läser de första sidorna igen. Eller kanske allra helst, läser om hela boken, för att ta in hur det är att leva i ett land där makten byter färg men fortsatt håller sina undersåtar i ett brutalt grepp. Alldeles tydligt handlar romanen i överförd bemärkelse även om Ryssland av idag.
Duvorna försvann när tyskarna kom, de åt gärna stekt duva. Fredsduvans motpol är huggormen, som man inte ser lika lätt. Bara hemstickade dubbla yllestrumpor duger om man skall gå genom gräs. Förnuft, försiktighet, gammaldags hushållning, så ser kanske receptet mot maktmissbruk ut.
Recensionen publicerades i Sundsvalls Tidning 12 maj 2013

Kollektivpoesi om barn

Tove Mörkberg, Barnen, Brombergs förlag

Kanske vårdar inte längre ettagluttarna de tre bokstäverna M, O och R. Men tar pedagogerna fortfarande för givet att mor är rar?
Poesidebutanten Tove Mörkberg, från Umeå men numera skåning, börjar sitt författarliv med att ifrågasätta om skriv- och läsövningar med ordet MOR får barn att tänka på trygghet och tröst.
I den lilla kollektivroman som hennes diktsamling Barnen utgör, stänger Sandra dörren om sig och sin kanin. Hon smeker den och den sträcker ut sig ”som den gör när den är trygg och trött / lutar huvudet mot framtassarna / och ser Sandra djupt i ögonen // vi har samma ögonfärg”.
Detta lilla ord vi gör att perspektivet skiftar. Den allvetande berättaren har betraktat scenen, men kliver in i den och bildar ett poetiskt vi. En kortdikt längre fram förklarar ärendet på två rader:
Jag som i vi
som är barnen
Samma Sandra slår sin lillasyster när mamman håller på med något viktigare (”sköter sitt”). Och sen flätar de varandras hår med sidenband i pastellfärger. Intrycket man får är att barn lever under stor osäkerhet och måste leva med andras obegripliga godtycklighet, hemma och i skolan. Det är bara att bita i sig.

Anna tar tystnaden
med sig till skolan
den släpar efter henne.

Ett syftningsfel, säkert, men i flera dikter framställs skolan faktiskt som en tung och brutal aktör. Skolbyggnaden slår till exempel ett slag i luften, så börjar dagen när det är i minusgrader. Så följer tötider ”men / skolan / är orubblig” och fröken hänvisar flera gånger till skolans regler.
När det är pappavecka ligger Erik under täcket och ringer sin mamma. Men vad kan hon göra, nu när Erik är hos pappa måste hon jobba, ”när det finns tid” säger hon. Vad säger hon därmed om sig själv och Erik?
”Vad gör jag med tiden / tänker Erik.”
Det är inte BRIS som givit ut den här boken, utan Brombergs förlag. Barnens liv är mörkt men inte bara kolsvart. Både barn och vuxna har överlevnadsknep som Tove Mörkberg litet grand tröstar oss med utan att förringa utsattheten.
Mörkberg debuterar, fåordigt och till synes enkelt, men med exakta formuleringar kring det viktigaste av ämnen: Barnen.
Recensionen är publicerad i Arbetarbladet och Hälsinglands Tidningar 7 maj 2013

Ta sig an det svåraste. Det som drabbar barn.

Eva Ström, Utskuret ur ett större träd, dikter, Albert Bonniers förlag

När Eva Ströms diktsamling mot slutet landar i Utøyamassakern, blir det i konsekvens med hennes tidigare diktning. Så ofta har hon skrivit om födelse och död, om barn och förbrytelser mot barn. Självklart måste hon ta sig an detta svåra. Hon börjar dock diktsviten Sommardagboken med en annan katastrof, en färjeolycka på Volga där minst 30 barn omkom. När radion meddelar detta den 11 juli har hon just betraktat gulmåran, den mörka grönskan och ett rådjur som betar bland krolliljorna. Hon värjer sig, vill inte veta några detaljer, utan går genom skogen till badplatsen och doppar fötterna i det kylande vattnet.
Den 14 juli frågar sig poeten om hon har rätt till ett språk för sådant hon aldrig upplevt själv, ”kan jag vara en förebedjerska / utan Gud?”
Så kommer då den 22 juli, Utøya och en ”bisarr skam över att ingenting går att förstå”, hatet, förklädnaden, den ljushårige norrmannen. Året är alltså 2011. Några rader ur Erik Beckmans diktning gör sig påminda, Ström citerar: ”det är en rosenö, en sparvö och en hjärteö, och den ligger där den ligger mitt i döden.” Ett rejält sjok ur just den dikten valde Eva Ström att återge i Sydsvenskan 2007, när en Beckmansamling utkommit. Hon skrev att Beckmans livsnärvaro bygger på närheten till döden, och det är gemensamt för dem båda.
Gömmer sig ondskan i varje människa? ”Nej. Inte på detta gränslösa sätt”, svarar Eva Ström sig själv den 24 juli.
Samma sommar följer poeten, som ju också är läkare till sin andra profession, en graviditet på nära håll. Den fjärde augusti kommer barnet och förvandlar kvinnan till mor. Det går inte heller att förstå, ”livmysteriet, inkarnationen”.
Samlingens titel är Utskuret ur ett större träd. Långt före mötet med Utøya i boken får vi med en somalisk kvinnas blick se oss själva, vi bleka västerlänningar: ”Är de sjuka, dessa vita människor, är de redan döda / med sina lergrå ansikten och vita spökhänder?”
Denna kvinna har med sin guldbruna hy ett ”ansikte utskuret i något mörknande träslag, ur ett större träd”. Denna kvinna har Eva Ström valt till bokens framsida, tillsammans med ett lysande vitt knä, från Caravaggios porträtt av Narcissus som älskade sin spegelbild så att han drunknade.
Efter läsningen av dikterna om Utøya går jag tillbaka till dikten Ett knä. Den blir ytterligare ett tecken på vit naivitet. ”Bara en blank hud spänd över en böjlig led / inte ett bankande hjärta, inte en hjärna fylld med drömmar”.
Det större trädet Eva Ström talar om får vara människans afrikanska anor. Där vi började. Det mörka är inte exotiserande, det vita är inte skamligt, men perspektivet är större än när man ser sig själv i spegeln.
Recensionen publicerades i Arbetarbladet 18 mars 2013.

100.000 till Björner Torsson

Gerard Bonniers lyrikpris för 2012 års utgivning går till Gotland, till poeten och arkitekten Björner Torsson för boken Hüzün eller Den hopfällbara näsan, utgiven på Albert Bonniers förlag. Här är min recension som publicerades i Hälsinglands Tidningar 3 september 2012:

Kan melankoli vara ett favoritställe för svenskar? Karin Johannissons Melankoliska rum från 2009 topplistades och blev snabbt pocketbok. Nu kommer den muntra melankolikern Björner Torsson med Hüzün eller Den hopfällbara näsan. Hüzün är turkiska för melankoli och visst låter det både hemskare och smakligare. Han stiger också ned i ett svensk ord: Smörjgrop. En svart ström, en pöl, en plats för skurborstar, ormar, använda plåster, utspilld mjölk.
Björner Torsson kan med smuts göra en känsla till ren poesi. Han blandade 1992 blåljus med rader ur en liksång av Lasse Lucidor, i diktsamlingen ”Stadig är ostadigheet” (en hederligt lånad fras, genom att citationstecknen ingår i diktsamlingens titel).

Finurligt inleder Torsson med att det i varje stund måste finnas en rörelse riktad ”mot nå¨got okänt”. Prickarna förklarar han strax som två billyktor en bit bort. Bilen närmar sig, vid ratten sitter en man från en film noir! Hüzün med sina dubbla prickar får då dubbelstarkt sken. Memento mori - Minns att du är dödlig!
Sedan klagar poeten på att det är för mycket elefanter. I skuggan av en hare (2001) inleddes med ett citat om distriktslantmätare Ture Sventon som gömmer sig bakom elefanter. Knappast något djur är så skrymmande, skriver Åke Holmberg, ”man beräknar att en enda fullvuxen elefant kan skymma upp till tre dussin lantmätare.” Detta följs upp av poesi om hur ”Allt döljer sig - för sig själv / Livet i sina veck // ett veckhav.” Det gäller då att leta.
När gotlänningen Björner Torsson nämner den skalperade jorden, tänker man på Ojnareskogen, vid sidan om diktens stapplande gubbe. Hur kan gumman älska honom? ”Svaret här är lika viktigt som Higgs partikel för vår överlevnad”, hävdar poeten.
I avslutande Happy End återkommer mannen i bilen som liemannen, nej liebarnet! I denna underbart målande bok om allt ostadigt finns mer blåljus, det pulserar i ögonen på dem som väntar utanför medan golvet i entrén skuras. Där finns raden ”Man tar ett simtag - sen lägger sig vattnet tillrätta igen.” Det är i väntan på att stiga över tröskeln som vi lever.
Björner Torsson har i alla fall en stadig, mörkt lysande plats i vår svenska dikt.

Bilden med lyktorna råkade jag ha i mitt eget fotoarkiv.

Uppgiften att dränka en fryst fisk

Tua Forsström, En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, dikter, Albert Bonniers förlag

Plötsligt när jag läser Tua Forsströms nya dikter drabbas jag av tanken att poesi är trolleri och magi. Man tager en vanlig hatt och en kanin, fast Forsström tager en hare och en roddbåt och så strör hon snöflingor som ett glitter över dem.
Det är bara vanliga saker och handlingar, men direkt får hon dem att lysa och berätta om det som är viktigast. Hon låter de avlidna, mamma eller pappa, se på oss som lever. Perspektivbytet lenar och lindrar. ”De vänder sina ansikten mot mig, verkar intresserade / Verkar tunna och förfärligt starka / Det är en densitet som jag inte förstår”. Å andra sidan verkar de inte heller förstå, när hon ber dem om hjälp med saker som t ex hotet om arbetslöshet. De ”kanske” bara förundras när de ser att vi skrattar eller gråter olycksaligt. Vi kan ju inte säkert veta vad de tänker.
Den här distanseringen har Tua Forsström experimenterat med tidigare. Impulsen att avundas de döda för deras frihet från begär finns hela tiden i författarskapet. I Snöleopard (1987) talar hon om septembers saklighet och ”svalka som lagt sig över ytorna”. I Marianergraven (1990) finns undangömt liv på elva tusen meters djup. Man glömmer och gömmer undan minnen men i drömmen möter man känslor av saknad.
I den nya samlingen återkommer här och var bilden av någon som ror ut på sjön för att dränka några fiskar. De har tagit plats i frysen, ”inte ens yxan bet på dem”. Nog är det ett hopplöst företag att dränka fryst fisk! Var och en får lura ut vad fiskarna står för. Vilka minnen, vilken barlast, vilken längtan som har tagit för mycket plats i frysen.
Det är många djur i Tua Forsströms böcker. Orm, häst, katt, en varg som kärleksfullt tar människan i famnen, där hon ligger oskyddad under en tunn tältduk. Vår känsla för den smidiga snöleoparden jämför hon med hur motbjudande vi tycker mårdhunden är, som inte försvarar sig utan låtsas död vid fara. Tål vi inte det ömkliga? Det är illavarslande.
Över Tua Forsström snöar priserna, allsköns lyrikpris och Akademiens Bellmanspris och Nordiska rådets. Låt inte det skrämma, det är egentligen bara den lilla flickan, barndomsjaget, som talar från 44 små boksidor. ”Du är ju gammal nu lilla barn” , säger poeten till sig själv innan orden når oss. Det är nu, i ett evigt oktober tid att ta till sig ”mörkret regnet vänligheten”.
Artikeln publicerad i Arbetarbladet 5 mars och i Hälsinglands Tidningar 20 mars.

Att bära ett barn, tillsammans

Helena Granström, Hysteros, roman, Natur och kultur

Efter separatutställningen på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm har värmländska Karin Broos drömskt fotorealistiska målningar nästan blivit utslitna schabloner. Synd på så mångtydiga verk! Flickorna i kvällsljus på badbryggan, flytande kvinna, Broos målar stillhet men samtidigt en kanske hotfull melankoli. Är det livets sista sommardag? Döljer hon gråt i havsvattnet eller är det läkning genom vatten?
Helena Granströms roman med den diagnosliknande titeln Hysteros har Broos målning Mörk spegling på omslaget. Det grekiska ordet hystera betyder livmoder. Att hysteri blev en diagnos i antikens Grekland hör ihop med föreställningen att sjuklig panik kom från livmodern. Det var Freud som i modern tid föreslog att även män kan bli hysteriska och att sexualiteten spelar in.
Romanens gravida berättare flyter fritt mellan häftig sexuell lust och djup oro. Vem är hon, vad är hon, en behållare bara? Jag klarar det inte, säger hon till mannen. Men vad händer då? Du klarar det ju, säger han, handfallen inför hennes groteska kropp och läckande bröst. Han tappar lusten.
Bokstavligen handfallna är de båda, Granström beskriver hjälplösa hängande armar, uppvända handflator. Tjatigt att läsa men det är förstås ännu tjatigare att leva i tröstlöshet dag efter dag. De flyr till det salta havet, söker tröst i vågorna och testar om de bär, precis som Karin Broos kvinna gör. Kvinnans regelbundna hukande i gräset är som en fruktbarhetsrit, hon vattnar den frusna marken.
En äldre kvinnas erfarenheter av födande är ett sidotema. Hon har fött barn som fadern konsumerat. Granström leker med den grekiska modergudinnan Rhea och hennes våldsamme make Kronos. Hon räddade Zeus genom att byta ut honom mot en sten som Kronos fick att svälja.
Jag tänker på män som låter landets söner konsumeras i krig, men hittar inget stöd för det politiska sammanhanget i romanen. Jag lägger myten åt sidan och gläder mig åt den extremt fysiska och detaljerade skildringen av en graviditetsdepression. En sådan kan ju efter förlossningen övergå i modersdepression, vilket Helena Granström redan skildrat övertygande i Infans (2010), där föräldrarna turas om att fly från det krävande, hjälplösa barnet.

Artikeln publicerad i Arbetarbladet 14 februari och i Hälsinglands Tidningar 20 februari 2013