Skriva eller plocka bär?

Britt-Marie Eklund, Lek med skärvor, dikter, Black Island Books


Alla är ense om att Britt-Marie Eklund (1927-2011) är en poet som tål att jämföras med de bästa från Karin Boye och framåt.
När nu författarskapet lyckligen väcks till liv igen av luleåbaserade Black Island Books, prövar jag att göra en annan berättelse än den som brukar börja vid Ljusnäs vid de tre tjärnarna, på bondgården dit Britt-Marie som var född Ekman flyttade när hon gifte sig. Jag prövar en berättelse, inte om den frustrerade hemmafrun i svärföräldrarnas hus, utan mer om litteratören och poeten.
Erik Jonsson skriver i nyutgåvans efterord att Britt-Marie Eklund var den som drog upp linjerna för Norrländska författarsällskapet.
Enligt Gunnar Balgård (i essäsamlingen Norrifrån, 1998) finns Eklund med på en gruppbild från Medlefors redan 1954. Det enda han säger om hennes insatser är tyvärr att hon, i diskussion om sällskapets tidskrift, sade sig solidarisk med vilket som helst beslut, som de manliga styrelsekollegorna kunde komma fram till.
Hennes eget skrivande kom igång när hon gick på Medlefors folkhögskola, berättar Lennart Frick för mig i ett telefonsamtal. Lars Englund tog henne till LT:s förlag och redigerade hennes enda bok Lek med skärvor (1955).
Två år senare tog Frick in henne i redaktionen för tidskriften Ultima. Då var han tonåring fortfarande och hon närmare trettio. När decenniet skulle summeras gjorde han en artikelserie för Västerbottens-Kuriren och en av artiklarna (26/1 1959) ägnades Britt-Marie Eklund.
I nyutgåvan finns ett foto där tre kavajmän tittar ned på nyblivna debutanten Britt-Marie Eklund. Med sin urringade klänning påminner hon om Rut Hillarp, som en skribent kallade den vittra organisationens intelligenspinuppa. Då hade ändå Hillarp givit ut fyra böcker!
Aftonbladets Allan Fagerström, än idag beundrad för sin giftiga penna, kallade ministern och professorn Karin Kock för kammarens pinuppa och skrev att feminismen var en neuros, grundlagd i barndomen. Britt-Marie Eklund måste ha känt motståndet mot kvinnor i offentligheten, inte bara motståndet i familjen (som det heter när mannen får skulden), men det var trots allt som gift hon både utbildade sig och debuterade.
Hon var med i Broderskapsrörelsen och inledde ett år deras kongress i Skellefteå. Nu är namnet Socialdemokrater för tro och solidaritet, och de välkomnar alla trosriktningar, inte bara kristna. Här fanns en gemenskap för dem som var för radikala för församlingen och för religiösa för arbetarkommunen, och Britt-Marie Eklund passade in med sin radikala socialism.
Erik Jonsson har rätt i att dikterna vittnar om skygghet och tveksamhet inför skapandet och om hinder i vardagen. Han menar att det norrländska stjärnskottet Sara Lidman pekar ut mot världen, medan Eklunds diktsamling skildrar ett ofullfordat livs- och författarprojekt.
Om vi skulle vända på det där och betrakta projekten som fullbordade i stället! Många, inklusive Sara Lidman, uppmuntrade och rentav tjatade på Britt-Marie Eklund om en ny debut i bokform - manus låg nästan tryckfärdigt hos Lennart Fricks Fripress 1986. Men i efterhand har han anammat som sin livshållning, att man faktiskt väljer det man egentligen vill.
Hon ville inte. Lennart Frick tvingades skicka tillbaka bunten. Han skrev i följebrevet att hennes lyriska talang var för uppenbar för att läggas i träda: ”Glöm inte bara att talang är en gåva som bör brukas”.
Hon valde att bruka sin talang som biblioteksassistent, bland annat i Märsta under tjugo år, även på bokbuss och med kommunens taltidning. En inte ovanlig karriär för poeter. Hon valde att framträda och publicera enstaka texter och dikter. År 1972 fanns hon med i en antologi från Västerbotten med bland andra Torgny Lindgren och P-O Enquist.
Kanske var egentligen drivkraften större att baka, och plocka hjortron i barndomens Norsjö, dit hon återvände med sin make efter pensioneringen. Kanske är det inte en sorglig historia?
Dikterna då? Flera dikter, som Peo Rask valt utöver debutbokens, framhåller rörelsen som det viktiga. ”Mellan åren ett svalg. Mellan dikt och liv ett svalg. Mellan själ och själ ett svalg. Där svalt jag. Pinad tänjer jag mig.”
Ur det manus som inte blev en bok, har han plockat en dikt om trycket från skaklarna. Några rader definierar dikten som ”spända senor och ylande vind, klang vid beröring.”
Det är en mycket fysisk poesi: ”Mörk mal min växtvärk / i ben och brosk och muskler”. Eller: ”Är du ett lod / må du falla.” För Eklund har tänjningen egenvärde, oavsett resultat: ”en hand som ej vill få / men ändå sträckes - som vore rörelsen en gåva.” Det är ett livsval, suveränt formulerat.
Artikeln publicerades i Västerbottens-Kuriren 29/8 och i Hälsinglands tidningar 3/9.

Hermes åker till akutintaget

Tuija Nieminen Kristofersson, Scharlakan, dikter, Albert Bonniers Förlag

Finland och Sverige binds samman av en stor befolkning med rottrådar i båda länderna. Sverige fick hjälp av finsk arbetskraft att bygga moderniteten. Många familjer har behållit sitt modersmål som vardagsspråk. Finska språket är Sveriges största officiella minoritetsspråk, i bruk inte bara i finskbygder i norr.
Tuija Nieminen Kristofersson, född 1955, kom som tonåring till Sverige och satsade på socionomutbildning. Som forskare och universitetslärare i Lund och Växjö har hon intresserat sig för finska invandrares liv i Sverige. Särskilt har hon undersökt hur det är att åldras i ett främmande land, med hennes svenska hemort Olofström som exempel.
År 1993, samma år som undersökningen publicerades, debuterade Tuija Nieminen Kristofersson som poet med Hägerns öga, och för samlingen Dikter i D:ets mage (2000) belönades hon av Samfundet De Nio.
I årets samling Scharlakan har hon valt de grekiska gudarnas litet busiga budbärare Hermes som följeslagare. Han är gränsöverskridningarnas gud, de resandes gud som även följde de dödas själar till underjorden. Dessutom är han poesins gud och får mycket att ombesörja i Tuija Nieminen Kristoferssons diktsamling.
Det börjar dramatiskt med en bilkrock där bokens jag räddas, för Hermes kör förbi infarten till dödsriket Hades. Krockkudden löses ut, räddningstjänsten skär upp bilen. Asfalt på livets väg, säger dikten och händelsen komprimeras i en enrading:

kan blunda blöda dödas räddas

Trots alla konkreta bilder från olyckan, är jag beredd att läsa de första dikterna som en symbolisk berättelse om haveri på livets väg: I kärlek, i barndomen, i skrivkramp eller oväntad förlust.
Hur som helst är dessa ord om akutintag, blodets störtlopp, vårdplan och rehabilitering välkomna tillskott i svensk poesi. Uppståndelsens sköra äggskal på marken, en gud som andas genom ventilationssystemet! Ängelns anatomi med vingarnas infästning i bröstkorgen! I sjuksalen vidgas tanken ”med överlevnadens omstörtande häpnad”.
En större svit dikter leder poeten över gränsen till det gamla hemlandet där barndomens dofter av kärrviol och diesel kommer emot henne, och förmödrarnas historia. Dikterna är bildfyllda berättelser. Hötjugan är en stämgaffel. Boktitelns scharlakan finns både i barnsjukdomar, i kriget mellan röda och vita, i hjärtats pumpstation och i cancerns röda krater, på begravningen.
Livet snurrar rikt, även i den dövas öronsnäcka är en hemlig sång och i stjärnornas roterande mjölkskum över lagårdshimlen.
Tuija Nieminen Kristofersson delar flödande frikostigt med sig av mor och mormors minnen och vi får klättra med henne uppför dna-spiraltrappan mot samma öde, underjorden, bara inte riktigt än.

Recensionen är publicerad i Arbetarbladet 14 augusti 2013.

Förfärande förförare

Margareta Strömstedt, Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte, Möten minnen dagboksblad, Albert Bonniers förlag

När Astrid Lindgren fick de tyska bokhandlarnas fredspris 1978, skrev hon ett tacktalet om aga i barnuppfostran. Prisnämnden läste manus och meddelade att det räckte med ett helt kort tack. Då avstår jag från priset, svarade författaren.
De backade, hon höll sitt tal och det blev debatt i Tyskland om den svarta pedagogiken. Året efter kom den svenska lagen mot aga, efter att Astrid Lindgren, Gunnel Linde och flera barnboksförfattare drivit på.
Margareta Strömstedt har utöver eget författarskap och TV-producentskap skrivit den 400-sidiga ”Astrid Lindgren: En levnadsteckning”. Vännen får igen uppmärksamhet i boken ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte, Möten minnen dagboksblad”.
En ny påminnelse om allas vår Astrids politiska engagemang kan behövas. Redan 1950 i ungdomsboken Kati i Amerika protesterade Lindgren mot rasdiskriminering, efter att själv ha fått sin syn på USA omskakad vid en resa i sydstaterna.
Även Sverigedemokraterna oroade henne, hur de med numera lena röster och finklädda låtsas vara seriösa. Sverige skulle stanna utan invandrarnas arbetskraft, skriv hur mycket det skulle kosta att inte ta emot dem, manade Astrid Lindgren. Strömstedt fyller på: Släpp ingen Tengil eller Katla över bron!
Den som citeras i boktiteln är Aksel Sandemose, på 60-talet känd för sin bryskhet när en redaktör ville ha manus i rimlig tid. Strömstedt kom med ärende från Expressen och fick rådet att klä sig i urringad klänning och söka honom på Teatercaféen i Oslo. Han blev förstås ytterst välvillig! Men det var efter en lunch i Stockholm några år senare han sa orden, antagligen menade som en komplimang.
Den unga Margareta verkar ha bevarat stunden som ett gott minne. Hör anekdoten hör till hennes okomplicerade minnen, som de från möten med Tove Jansson? Eller pekar boktiteln mot kapitlet om sexuella övergrepp?
Den fina chefen för Svensk Filmindustri lät sig inte hindras av att frun satt i stolen bredvid i biosalongen. En hög EG-tjänsteman i Berlin, en krum liten man, tvingade till sig sexuella tjänster trots att Strömstedts make satt i limousinens framsäte.
Varför gjorde han detta? Därför att han kunde, skriver Strömstedt som efter mer än femtio år överraskas av sitt raseri. Varför protesterade hon inte högt och skandaliserade männen? ”Shame on me?” frågar hon sig och oss som upplevt detsamma.
Ändå attackerar hon kvinnan som sa att män är djur. Fundamentalister har aldrig rätt, menar hon, och det är ju bara vissa män som i patriarkatet har våldet i sin makt. Hon sorterar män i Jungs två kategorier. De som bejakar både sin manliga och sin kvinnliga sida skulle aldrig använda sexuellt övervåld.
Jungs syn på mjuka, passiva sidor som kvinnliga och hårda, aktiva som manliga är förlegade. Samtidigt som jag frågar mig om jag kanske är fundamentalist, och samtidigt som jag har ett mer distanserat förhållningssätt till Lindgrens skildringar av barn, vill jag säga att Margareta Strömstedts essäistiska författarskap är imponerande feministiskt, ja omistligt. Hon har väninnans varma men skarpa samtalston. Maken, som ofta stängde tystnadens dörr, får ta hennes kritik, han har ju kvar hennes kärlek.

Recensionen publicerades i Arbetarbladet 12 augusti 2013

Lyrisk rapport från socialkontoret

Jeny Rengman, Huset, dikter, Pequod Press

Som på beställning, och med föredömlig snabbhet, kommer en bok om förortspojkarna som behöver samhällets omedelbara uppmärksamhet.
Medan alla frågar sig varför privatbilar bränns och unga män kastar sten på människor, har debuterande poeten Jeny Rengman koncentrerat sig på socialkontoren. Titeln Huset anger en plats för byråkrati, uppskjutarbeteende och usel kommunikation. Det handlar om ett fiktivt kommunhus, där e-post sänds mellan rummen.
Om en medarbetare händelsevis får träffa chefen, är det bara för att ta emot en reprimand. Tågordningen är viktig. Man får varken kontakta en överchef eller en mellanchef, om underchefen bromsar ett akut familjeärende.
Det är fullt av schabloner och nidbilder av passiva, inkompetenta ledare och förtvivlade, överbelastade underhuggare. Rengman gör kallblodigt och syrligt en lista över alla sorters möten i kommunhuset, och därtill listor med tjusiga målbilder såsom prestigelöshet, klientsäkerhet, helhetstänkande. Hon sammanfattar med en fras där varje ord centrerats på sidan:

                                          barnens
                                           behov
                                               i
                                          centrum

Den förkortade formen BBIC avslutar första avdelningen. Efter en tom sida, som gjord för eftertanke, får klienten Gabriel Ancro ett ilsket utbrott av besvikelse över socjävlarna. Det kommer kött på benen i skildringen av myndigheternas passivitet.
Efter ett år av artiga påminnelser till chefen skriver socialseketeraren: ”Familjen Ismael är beviljad stödinsats sen snart ett år tillbaka. Familjen befinner sig i en kris som hela tiden förvärras. Jag ber här på familjens vädjan att de får stödet så fort som möjligt.” Så fort som möjligt - det är ord som hon upprepat hela året, utan effekt.
Det är svårt att tro att det går till så här klantigt och stelbent, men Jeny Rengman är utbildad socionom och har säkert sett flera Hus. Boken är kanske ett farväl till yrket. Men om den är inträdet till författaryrket, det är tveksamt. Det behövs mer än schabloner och listor för att beskriva verkligheten så att det biter. Varför inte en visselblåsare till fackbok?

Recensionen publicerades i Hälsinglands fyra tidningar onsdag 12 juni 2013

Vuxna flyr från ansvar

Merethe Lindström, Saknade, Svante Weyler bokförlag

Som vinnare av Nordiska rådets litteraturpris 2012 har norska Merethe Lindström nu blivit stor även i Sverige. Den prisbelönta Dager i stillhetens historie handlade om ett äldre par med minnen som de inte ville kännas vid. Den översattes snabbt och fick här titeln Dagar i tystnadens historia.
Den norska titel säger mer. Stillheten är vad man vill uppnå med att inte säga för mycket. Tystnaden är medlet, stillheten målbilden. I en roman är den attityden alltid användbar - om inte rentav en schablon. Det som göms i snö, kommer fram i tö.
Efter genombrottet har en annan av hennes många böcker översatts, i ett gott arbete av Urban Andersson. Nu skiljer sig boktitlarna ännu mer från varandra. Originaltiteln Barnejegeren sätter fokus på mannen som förmodligen förstört åtminstone ett barns liv.
Den svenska titeln är Saknade. Då har man lagt fokus på offren. I romanen är flera barn saknade. Skolkuratorn Ida är med om att en av hennes problemelever försvinner under en fjällvandring med klassen. Många engageras i sökandet. Ida har också en egen saknad dotter som är missbrukare och pendlar mellan att försvinna och återvända.
Idas uppgift är ju att hjälpa utsatta barn och hon misslyckas både hemma och på jobbet. De tysta barnen håller på sina hemligheter, oftast för att skydda föräldrarna men också av skamkänslor och i övertygelse om att det inte finns någon hjälp att hämta.
Naturligtvis tvivlar Ida på sin professionella förmåga och snuddar några gånger vid tanken att hon alltid varit för feg för att på allvar möta elevernas och den egna dotterns erfarenheter. Hon fick också stöd för sin passivitet i en kurs för föräldrar till missbrukare. "Sätt ett kommatecken, tänk att det går över, se detta som en del av processen", sade man. Ida gjorde så, höll mun och väntade på att eländet skulle gå över (som hon själv kom att uttrycka det efteråt). 
När en tyst elev satt framför henne, och de hade skrivbordet emellan sig, sade hon att de inte måste prata. Hon följde med in i tystnaden, och trodde att hon visade respekt genom att inte tränga sig på.
Det blir till slut hennes egen dotter som tar bladet från munnen med chockerande ord som leder Ida till minnet av det första försvinnandet, då dottern var liten och barnjägaren kom i hennes väg. Redan då väckte händelsen starka misstankar, men ändå avhöll sig Ida från att på allvar fråga dottern varför hennes kläder var våta av snö. Inte heller andra vuxna i olika yrkesroller gick till botten med vad som hänt.
Med empati och behärskad vrede visar Merethe Lindström hur vuxna flyr från ansvar, både i familjer och i yrkeslivet. Hon visar i korta scener hur barn genom provokationer faktiskt lämnar utrymme för ärlighet, medan de vuxna tvärtom stänger dörrarna för riktiga samtal. Det är en mycket skickligt formulerad kritik som vi alla måste ta till oss.

Recensionen publicerades i Sundsvalls Tidning 19 maj 2013

Estlands historia, Rysslands, Europas

Sofi Oksanen, När duvorna försvann, roman, översättning Janina Orlov, Albert Bonniers förlag

Det rinner blod på tapeten bakom en skrivmaskin på omslaget till Sofi Oksanens roman När duvorna försvann. På framsidan finns ett collage under arbete. En hand med en pincett håller ett öga, klippt ur ett fotografi. På ögats plats under klippet har klister runnit likt en tår över kinden.
Det är ett författararbete som pågår i Mika Perkiökangas kongeniala omslagsbild. Sofi Oksanen har framgångsrikt fördjupat sig i estnisk, egentligen europeisk 1900-talshistoria. Många har läst (eller hört) romanen Utrensning, som också blivit teaterpjäs. Många har uppskattat hennes empatiska pusslande med perspektiv och dramatiska människoöden. Med exakt och poetiskt språk gestaltar hon miljöer där liv och död beror på vilka val man gör. För sin överlevnad byter en del häst, andra håller fast vid sina principer in absurdum. Båda hållningarna kan orsaka blodspillan.
En del bara glider med sitt öde utan att fundera så mycket, utan att ana konsekvenserna. Sofi Oksanen visar att det ändå alltid bubblar tankar bakom och efter varje val. De närmaste relationerna sätts ofta på spel.
Två estniska kusiner och grannar, Roland och Edgar och deras kvinnor är romanens huvudpersoner. Männen är utbildade i Finland för gerillakrig mot ryssen och när de kommer tillbaka 1941 springer de med granater i stövelskaften: ”spärren, sprinten och kasta, spärren, sprinten och kasta”. Roland känner det som att någon annan springer i hans stövlar. De lyckas få stopp på en buss i kolonnen och dödar alla. Det sätter spår men han fortsätter den obekväma kampen för Estlands frihet.
Edgar å sin sida är från början rädd för alla sorters fysiska sammanstötningar. Han utvecklas till en ambitiös medlöpare, en quisling, först i arbete för tyskarna och sedan för ryssarna. Han byter skickligt namn och identitet. Vad han offrar i sin tragiska längtan efter uniformsklädda chefers uppskattning tycks omätbart, inte bara i människoliv räknat.
Edgars ständigt avvisade fru Juudit blir så småningom en älskad kvinna i famnen på en naziofficer. Hans titel är SS-Hauptsturmführer, men hans namn är hjärtligt: Hertz. Hon har dock ett agentuppdrag från Roland och det blir inte lätt för henne att bära motsatta drömmar samtidigt.
Denna många gånger lysande och psykologiskt trovärdiga skildring av krigstidens svek och anpassning tippar ibland över i ren undervisning. Det kan vara omfattande redogörelser för tyska förvaltningen, något orealistiskt placerade i dialogerna, något trögtläst men naturligtvis intressant, som när Evelin funderar över vilka kurser hon skall läsa i den estniska socialistiska sovjetrepubliken. 
Omslagets collage är även en bild av Rolands och Edgars materialsamlande. Den förre dokumenterar övergrepp från först en ockupationsmakt och sen den andra, och han aktar sig noga för att nämna namn. Den andras dokumentation går ut på att ange namn i hopp om förmåner. Under 60-talets sovjetiska styre arbetar Edgar som historieförfalskare med särskilt uppdrag att skriva om nazisternas förbrytelser i Estland.
För läsaren dröjer det länge innan författarens collage blir begripligt. Det krävs faktiskt att man läser de första sidorna igen. Eller kanske allra helst, läser om hela boken, för att ta in hur det är att leva i ett land där makten byter färg men fortsatt håller sina undersåtar i ett brutalt grepp. Alldeles tydligt handlar romanen i överförd bemärkelse även om Ryssland av idag.
Duvorna försvann när tyskarna kom, de åt gärna stekt duva. Fredsduvans motpol är huggormen, som man inte ser lika lätt. Bara hemstickade dubbla yllestrumpor duger om man skall gå genom gräs. Förnuft, försiktighet, gammaldags hushållning, så ser kanske receptet mot maktmissbruk ut.
Recensionen publicerades i Sundsvalls Tidning 12 maj 2013

Kollektivpoesi om barn

Tove Mörkberg, Barnen, Brombergs förlag

Kanske vårdar inte längre ettagluttarna de tre bokstäverna M, O och R. Men tar pedagogerna fortfarande för givet att mor är rar?
Poesidebutanten Tove Mörkberg, från Umeå men numera skåning, börjar sitt författarliv med att ifrågasätta om skriv- och läsövningar med ordet MOR får barn att tänka på trygghet och tröst.
I den lilla kollektivroman som hennes diktsamling Barnen utgör, stänger Sandra dörren om sig och sin kanin. Hon smeker den och den sträcker ut sig ”som den gör när den är trygg och trött / lutar huvudet mot framtassarna / och ser Sandra djupt i ögonen // vi har samma ögonfärg”.
Detta lilla ord vi gör att perspektivet skiftar. Den allvetande berättaren har betraktat scenen, men kliver in i den och bildar ett poetiskt vi. En kortdikt längre fram förklarar ärendet på två rader:
Jag som i vi
som är barnen
Samma Sandra slår sin lillasyster när mamman håller på med något viktigare (”sköter sitt”). Och sen flätar de varandras hår med sidenband i pastellfärger. Intrycket man får är att barn lever under stor osäkerhet och måste leva med andras obegripliga godtycklighet, hemma och i skolan. Det är bara att bita i sig.

Anna tar tystnaden
med sig till skolan
den släpar efter henne.

Ett syftningsfel, säkert, men i flera dikter framställs skolan faktiskt som en tung och brutal aktör. Skolbyggnaden slår till exempel ett slag i luften, så börjar dagen när det är i minusgrader. Så följer tötider ”men / skolan / är orubblig” och fröken hänvisar flera gånger till skolans regler.
När det är pappavecka ligger Erik under täcket och ringer sin mamma. Men vad kan hon göra, nu när Erik är hos pappa måste hon jobba, ”när det finns tid” säger hon. Vad säger hon därmed om sig själv och Erik?
”Vad gör jag med tiden / tänker Erik.”
Det är inte BRIS som givit ut den här boken, utan Brombergs förlag. Barnens liv är mörkt men inte bara kolsvart. Både barn och vuxna har överlevnadsknep som Tove Mörkberg litet grand tröstar oss med utan att förringa utsattheten.
Mörkberg debuterar, fåordigt och till synes enkelt, men med exakta formuleringar kring det viktigaste av ämnen: Barnen.
Recensionen är publicerad i Arbetarbladet och Hälsinglands Tidningar 7 maj 2013