Glömma, hata - eller försöka berätta

Rose Lagercrantz, Om man ännu finns, En familjekrönika, Atlantis

Ett rekviem för en svunnen familj kallar Rose Lagercrantz sin bok, medan hon skriver den. Titeln blev: Om man ännu finns. Hur då finns? Jo, så länge man existerar kan man berätta, om det går. Adeline försökte men förmådde inte säga det värsta.
Att Rose Lagercrantz släktingar härstammar alla från överlevare eller har själva av ofattbar slump och stora strapatser undkommit gaskamrarna. Genom boken går deras suckande refräng: Finns jag fortfarande?
En av dem är Scharlotta. Vid sorteringen i Auschwitz valde doktor Mengele ut hennes mamma att dö och skickade döttrarna åt andra hållet. En av dem slet sig för att följa med mamma, men han hindrade henne. I sjuttio år grubblade sen Scharlotta på om avsikten var att rädda henne, men antar nu att det var lydnad Mengele krävde.
Författarens egen mamma Ella trodde att hon fick leva för att hon var ljushårig, ung och stark, medan hennes systrar mördades med sina små söner. Den näst äldsta, Helen, kunde ha klarat sig om hon hade släppt sin pojkes hand vid sorteringen.
Varje av bokens kapitel har ett namn som överskrift, men Adelines öde finns med överallt. För Lagercrantz hängivna läsare är namnet känt sedan 1992, då boken byggd på Adelines berättelser utkom. Men det viktigaste förmådde sig Adeline inte att säga. I stället blev Rose förfärat vittne till Adelines sanslösa vredesutbrott i hemmet i Paris. Så varför hamnade Adeline ständigt i förnedrande relationer med män?
När Rose till slut står med svaret, inser hon att hon vetat allt redan som barn i förorten Midsommarkransen, då hon hade mardrömmar om en liten naken och gråtande flicka. Nu kallar hon detta dunkla upplevelser av drömkaraktär.
Egentligen ville Lagercrantz skriva bara om sitt eget liv, men så insåg hon att släktens historier är hennes, och att hennes historia är deras. Hon menar att den skrivandes högsta uppgift är att fylla de svarta hål som ständigt uppstår i historien, hålen av glömska.
Detta gäller även oss som inte har judisk bakgrund och inte umgås med släktingar i Sydafrika, Kanada eller Ungern. Bokens människors historia är Sveriges, Sveriges 1900-talshistoria är Europas. Man kan som många av Rose Lagercrantz anhöriga välja glömska eller hat, men ett alternativ är att försöka berätta.
Missa inte att ta loss det fyndiga skyddsomslaget och vika upp affischen med släktfotografier! Får inte denna pärla Auguststatyett, vilket den är väl värd, så kanske ett pris till Sebastian Wadsted för bästa formgivning kan bli aktuellt.
Anne Brügge

Vad är väl en dans på slottet?

Nina Björk, Lyckliga i alla sina dagar, Om pengars och människors värde, W&W

Nu börjar valrörelsen. Nina Björk drar igång den. Är det inte typiskt att det är en författare som tar på sig att prata politik på allvar?
Politiker undviker oftast visioner och globala frågor. På kongresser diskuterar de i stället hur de skall få flest röster. De utgår ifrån att alla bara röstar för egen vinning, utifrån kortsiktiga plånboksfrågor. Nina Björk kallar detta en urvattnad kvantitativ politik och en marknadslogik, till skillnad från en kvalitativ politik.
Leif Pagrotsky sa 2010: ”Det är vi, inte väljarna, som måste ändra på oss.” Och Mona Sahlin tog i sitt avskedstal övertygat farväl till solidariteten: ”Jag vill aldrig mer uppleva en valrörelse där vi knackar dörr och människor lite uppgivet säger: Ja, jag ska rösta på er - trots att jag bor i villa, jobbar och tjänar bra.” Men om de hanterar förlusten genom att sluta vara socialdemokrater, blir det en förlust för demokratin, menar Björk, ty i förlängningen av den tanken ligger enpartistaten.
Boken Lyckliga i alla sina dagar, Om pengars och människors värde startar i sagornas värld. Mamma Nina funderar på vilka budskap som når hennes barn hemma i vardagsrummet, genom de drömmande, längtande figurerna Askungen, Snövit och Pinocchio. Bakom dem finns Walt Disney själv som kom med trettio dollar, dåliga kläder och pennor och byggde ett gyllene imperium.

Redan på bokens andra sida dyker Karl Marx upp med Kapitalet. Människan, skrev han, har i motsats till djuren förmågan att drömma. Revolt startar alltid med ett missnöje. Men hos Disney, skriver Nina Björk, är revolten endast individuell. Ett annat liv är möjligt, men inte en annan värld. Simba blir ny Lejonkung, folket bugar. I Sverige blir Daniel prins, systemet består.
Den analytiska mamman hittar tidningen Mama, som varken har barnet eller mamman i fokus utan mammors drömmar om en skötväska för 7800 kronor från Louis Vuitton och supercoola solglasögon för nästan två tusen. Och Marx är med oss igen, med klassiska ord om kapitalismens varuanhopning. Nina Björks bok Under det rosa täcket (1996) entusiasmerade nya generationer för feminism. Nu återuppväcker hon marxismen genom att ge många drastiska, tydliga exempel.
Ett bord som snickaren gör åt sig själv är ju ingen vara. Det blir en vara först när det säljs med vinst. Vinst ger tillväxt utan att ha något med våra verkliga behov att göra. Tvärtom förstörs jordens resurser alltmer. Men politikerna säger: Jobben först, skapa jobb! Även entreprenören som vaxar åttaåriga flickors kön bidrar till hjulens rullning.
Vi lär oss att tröttna på varors färg och form eller bara tröttna ändå, när vi får syn på något nyare. Vill du ha nytt kök? Nina Björk kallar det skitdrömmar.
Om alla levde som medelsvensken, skulle det behövas tre jordklot, enligt Världsnaturfonden. Men inte ens miljöpartiet vågar nu står kvar vid sin tredelade solidaritet med miljön, kommande generationer och hela jordens befolkning.
Den politiska lösningen har inte Nina Björk, men varför skulle en väckarklocka ha det? Dock pekar hon på att utopin måste börja i kärlek. Vi som överlevde barndomen är ju levande bevis på att omsorg finns (kärleksfull eller ej). Nu måste vi höra de behövandes rop och välja kärlek i stället för konkurrens. I sista kapitlen landar Nina Björk i Fromms Kärlekens konst. Förtvivlan och pessimism får vika.
Hon är vår tids Elin Wägner. Och min recension blev mest ett referat av sympati, eftersom jag som gammal grönavågare levt rätt långt ifrån den överkonsumtion som Nina Björks urbana väckarklocka varnar för.
Recensionen är publicerad i Arbetarbladet 20 september 2012

Trädens uppgift i storstaden är att vara poesi

Olle Orrje, Dagar vid muren, dikter, Albert Bonniers Förlag

Med staden som fond får träd större betydelse än på landet. Deras uppgift i storstaden är att vara poesi. Det är i staden hängbjörkens löv bildar ett skyhögt vattenfall. Där sveper poppeln grönskan om sig som en mantel, ”öppnar sig och andas”. Där blir pilarnas bladverk silverblänkande fiskstim.
Olle Orrje som så här kärleksfullt beskriver stadens grönska har varit forskare vid Tekniska Högskolan i Stockholm. Längs med den geotekniska karriären har också funnits en jazzigare framfart. Orrje har brukat framträda med trombon på Stampen och andra klubbar, och som bluespianist och sångare. Lägger man därtill Orrjes  författarskap, utökat under flera decennier med tolkningar av fransk och engelsk litteratur (med hustrun Stina Orrje), och så uppdragen som förlagsredaktör, då framstår hans liv på KTH som ett sidospår. Den gemensamma nämnaren bör vara nyfikenhet.
I diktsviten Dagar vid muren fångar Olle Orrrje myllret på ett Södermalm där olika tider blandas, uppväxtens stad och nuet. Berusade fotbollssupportrar, bildörrar som stängs, samtal, glasstrutar. ”Hela denna verklighet är en gåta / och håller mig fast i en kniptång”.
Gåtorna försöker forskaren och poeten fånga och lösa med beräkningar och bokstäver. Meditation hjälper forskare att bli kreativa, läste jag nyss i en stockholmstidning. Olle Orrjes poesi är inbjudande meditativ. Han lär ut vardaglig förundran och konsten att skapa det man ser: ”låter löven falla / rör om i träden”.
Under ett år, från höst till sommar ser han ut genom fönstret, betraktar fåglarna över muren i vädrets och ljusets skiftningar. ”Språket hittar nya vägar ut ur verklighetens bur / för att nudda vid molnen och ruska trädkronorna.”
På vintern ser han strålkastarljuset över rinken och hör ljudet av klubbor. I vårens spröda ljus: ”Min vänner träden. Alla år vi hjälpt varandra / att fånga fåglar i flykten / att sålla bort moln från himlen.” Här vänder sig Olle Orrje till träden, men det handlar mer om vänskap än om träd, eller kanske mest om tidens gång.

Recensionen publicerad i Arbetarbladet 16 september 2012. Mitt foto är från Björns trädgård på Söder.

Seriernas mästare blir drastisk diktare

Nina Hemmingsson, Det var jag som kom hem till dig, dikter, Atlas

En rundlagd tjej tecknad med uppspärrade ögon, ögonfransar som grova spikar och innanför bara vita fält utan pupiller, så ser Nina Hemmingssons naiva och gränslösa seriefigur och hjältinna ut. Hemmingsson rimmar på hämningslös, med inrim.
När hon nu debuterar som poet är det oemotståndligt att citera en av hennes drastiska rutor i Aftonbladet. En kontaktannons formuleras: ”Mina intressen är att odla pelagoner! Och att runka! Och dig!” Sen följer i samma pratbubbla: ”Men gud, det bara kom, helt spontant! Så jävla fint, nästan som en dikt!” En välkammad gosse svarar: ”Ja, nästan.”
Kanske väntade jag mig något bitskt kul á la Sonja Åkesson eller tecknaren Anna Bengtssons Du ska vara spännande och varm, men bara titeln liknar Bengtssons: ”Det var jag som kom hem till dig”. För övrigt mest djupaste allvar, minnen från barndomen blandas med iakttagelser av idag. Drastiskt förstås och med rikt bildspråk, men inte skämtsamt.
Perspektivet inbegriper ett avstånd, både till minnen och till nutida miljön: Systern som bor i norrförort i stället för söderut och frågar när bokens jag skall bli glad och hårlös. En barndomens grannfamilj som är en väl fungerande enhet, skottar snö och orienterar. Eller morbrors begravning då de som talat om hans värdelösa liv plötsligt vill att alla skall ljuga, ”och säga att alla liv har sina lyckliga stunder / och fråga vilka vi är att döma / Det som är en satans mardröm för oss / kanske var en picknick för någon annan”.
Vägen till kvinna i fyrtiårsåldern är ofrånkomligen en kroppens historia, fylld av doftminnen.
Det blir tal om kaffe med släkten, berså och flagga, men hon halar flaggan och eftersom den inte går att slita sönder med tänderna, fryser hon den mitt i en rörelse och slår sönder den ”med en hammare / eller med mig själv / tills flaggan blir ett grönt moln av splitter / som sprids och andas in av alla damer”.
Det är en feministisk demonstration. Blått och gult blir ju grönt när färgerna blandas, och det vore bra mycket bättre! Men fibrerna i flaggans tyg är starka, som hon uttrycker det.
Boken slutar med en bild, som säkert hämtats från Hemmingssons vardag som trebarnsmamma. Den vuxnas hand i ett barns lilla handflata, ”Ett stort snäckskal i ett litet”. Det kolsvarta behöver sägas men när det är sagt finns faktiskt ljuspunkter.

Artikeln publicerad i Dalarnas Tidningar 6 september och Hälsinglands Tidningar 7 september 2012

Det bara råkade bli så. Hoppa av eller?

Ellen Mattsson, Vinterträdet, roman, Albert Bonniers förlag

En roman om Greta Garbo! Så kommer denna bok säkert att kallas, i evighet amen, men det lilla ordet OM stämmer till eftertanke. Visst sticker den gudomliga sin haka i vädret på bokens omslagsbild och visst finns det romaner som handlar om ett enda ämne, men en god roman är alltid mycket rikare än så. I synnerhet om en så eftertänksam och nyfiken berättare som Ellen Mattsson är i farten.
Vad handlar den om då? Någon skrev två kvinnors vänskap, mycket förvånande eftersom unga Vendela och hennes bara något äldre arbetsgivare Greta Garbo inte har några varmare känslor för varandra. De accepterar varandra, med den reservationen att Greta gör om Vendela, så att hon skall kunna fungera som stand in, när beundrarna är för påträngande.
Man kan säga att romanen handlar om en skygg idol som jagas av press och fans, men det är bara en tråd i intrigen. Mattsson stöder sig på garbolitteraturen, men har ändå inte gjort en roman om Greta Garbo.
Något närmare sanningen kommer den som ser Vinterträdet som en bok om vägval. Vem väljer? Mauritz Stiller tog Greta Johansson ur Dramatens scenskola och gjorde henne till filmstjärna. Romanens Vendela plockas upp av Greta Garbo på amerikabåten Kungsholm och blir utan att be om det anställd som sekreterare och väktare.
Ännu närmare sanningen kommer kanske den som ser en bok om människans existensiella ensamhet, om att var och en i grunden är ensamma, även om vi blir älskade eller älskar eller bara uppskattas någorlunda på jobbet.
Vendela och Greta talar mest om praktiska ting, men två andra samtal är höjdpunkter i boken. Butlern Gösta, som ser hur Garbo sparar och stänger in sig, menar att hon slösar bort sitt liv när hon inte njuter av pengarna. Vendela går till försvar. För henne får Greta låta bli att använda sin frihet. Hon kan få leva utan mening om hon vill, det har hon också rätt till.
I det andra samtalet är det Vendelas farbror Herbert, också immigrant i USA, som ifrågasätter Vendelas val eller icke-val. De är båda brutalt ärliga som släktingar kan vara. Samtidigt visar han henne en omsorg som Vendela häpet registrerar, som när han ser till att hennes kjol inte fastnar i bildörren. Ellen Mattsson låter dem båda växa i mötet, från låsta positioner till viss förståelse av den andras perspektiv. Kanske blir det ett litet steg för Vendela mot att förstå sig själv en aning. Minimala förändringar alltså, men dock en riktning.
Herbets och Vendelas dialog kommenteras av Vendela som är bokens berättare. Ellen Mattsson för läsaren skickligt genom dessa olika lager av medvetanden och tidsskikt.
Vendela skriver ett filmmanus om drottning Kristinas abdikation. Temat avhopp är ju något som hela tiden sysselsätter Garbo. Det skulle vara en film med en stenig livsväg men också viloställen för lek. Men hon förstår att det inte går att visa en hel människa, man måste välja vissa bitar och ge dem en glans.
Kristinas liv med två disparata delar måste ändå undersökas i sin helhet för att mönstret skall bli tydligt, tänker Vendela. Då behövs avstånd, ju större avstånd desto bättre framträder mönstret.
Det här är ju författarfunderingar men också tankegångar för den som ser på sitt eget liv, tidigt och sent. Ellen Mattsson är mästare på att granska skärvor och lägga större bilder, hela tiden med fokus på frågor om vad som är viktigast i livet. Frågorna får läsaren ta hand om.
Ellen Mattsson fick Selma Lagerlöfs litteraturpris förra året. Hon hör verkligen till vår tids stora berättare.

Recensionen publicerad i Hälsinglands Tidningar 21 augusti 2012

Kameran som skydd mot döden

Den vita färgen finns med hela tiden i Marie Norins författarskap och nu har hennes sjunde bok fått titeln ”vit vit”. Det är ingen stor bokstav i titeln, vilket får det att mera se ut som ett ljud än ett namn, som ett fågelljud. Jag ser titelns prickar över två i som ögon som skär igenom omslagets murriga färger.
I en av hennes diktsamlingar finns rymdfararen Gagarin, en man i vitt som går i en vithet utan ände. Hon beskriver honom som ett vitt blad i utkanten av en jättelik gräsplan. I en annan diktsamling finns en polarfarare som ger sig iväg och försvinner i det vita.
Nu tänker jag mig det vita som ett oskrivet papper (ett tomt dokument på datorn, förstås). Där börjar det, i en saknad som skall ersättas med ord. Romanen handlar om en fotograferande pojke på solsemester med mamma. Han zoomar in och han zoomar ut, och får ibland för sig att det inte är på riktigt. Hans bilder kommer att få oväntad tyngd, eftersom mamman förolyckas under en utflykt. Fotot med morsan sovande på sandstranden och på pojkens egna fötter i sanden under vattenlek följs senare av bilder på jeepen som sitter fast i ökensanden.
Det vita finner vi här i kamerans registrering av skarpt ljus i kontrast till skuggor, men också i minnet. Vad finns kvar när hans rum är en kapsel av mörker? Kameran fortsätter han att hålla närmast kroppen.
Romanen vit vit är en lättläst skildring av ensamhet, till skillnad från påhitten och berättarexperimenten i Marie Norins förra bok Djuraffär (2010), två romaner i en liten volym. Djuraffärens ägare hittade i källaren små människoliknande varelser, som han byggde en värld åt och sen försvann i. I den andra romanen håller en konstnär på med en konstruktion som förstörs när han transporterar den. Där finns också några sidor med fröet till den nya romanen: Barnet, mamman och det svidande ljuset som stör skärmen med dataspelet.
Om och om igen handlar det om att skapa sin värld och ta plats i den även om ögonen bländas av ett obarmhärtig ljus, även om orden sviker.

Recensionen har publicerats i Hälsinglands Tidningar 23 augusti 2012

Suring jorden runt

Vi åt surströmming på altanen hemma hos Märta. Några dagar senare var jag hos pappa som är 99. Han hade blivit klar med storstilsboken Här är New York och ville att jag skulle lämna tillbaks den till bibioteket. Jag bläddrade litet i boken.
Medan pappa utan aptit petade i sin lunchfisk, fick jag i mig Torsten Ehrenmarks kåseri om surströmmingsfest i olika storstäder och omgivningens reaktioner. I Paris ryckte portvakten ut för att rädda hyresgästerna mot gasattacken. I London valde Ehrenmarks att förvarna grannarna med ett meddelande om svenska, galna seder. I höghuset i New York och dess ”vertikala ensamhet” kändes det däremot meningslöst att skriva något. Dagen därpå låg en lapp i brevlådan: ”Ni borde skämmas.”

Blomsterpelaren i Friggesund flödar över av Törnrosas kjortel.