Mamman, systrarna, vännen och sköterskan

Enel Melberg, Det borde varit stjärnor, roman, Heidruns

Författaren och utrikesreportern Ida Bäckmann är dubbelt aktuell denna höst. Sigrid Combüchens biografi bär titeln ”Den umbärliga”. Enel Melberg kallar Ida företagsam i efterordet, med en underton, långt ifrån centerpartistisk. Hur jobbig var Ida? Båda författarna vacklar, värderar, njuter av sin forskning och hittar nya, briljanta, textkritiska synvinklar. De ger vår tids förståelse och syn på relationer, sjukvård och litteratur.
I romanen ”Det borde varit stjärnor” är Ida Bäckmann en av fem kvinnor kring Gustaf Fröding. De var livsuppehållare mer än inspirationskällor, skriver Melberg. En mamma, två systrar, en vän och en sjuksköterska försvarar sina perspektiv inför släkten och eftervärlden. Hellre än att beskriva Gustaf, kommenterar de varandras agerande i olika maktspel.
Inte bara Ida utan alla framstår som företagsamma. Biskopsdottern Emilia skrev dikter och skötte egendomen medan maken festade. Matilda köpte en mjölkgård för farsarvet, drev både den och en lanthandel. Cecilia läste sagor och lekte med lillebror ”Gösta” och var hans stöd när mamman gått bort. Hon umgicks med hans kolleger, som på Heidenstams bröllop på Blå Jungfrun.
Ida Bäckmann och Signe Trotzig tampades med Cecilias systermakt. Ida och Cecilia var vänner tills Cecilia slog igen dörren med en smäll. Ida smällde tillbaks med en bok om Gustaf 1913. Den gjorde skandal.
Signe tjänade den lynniga skalden till hans död 1911, dag och natt i fem år. Fröding ville ge henne en god, årlig pension, men släkten fick honom att ändra sig och ge henne en mindre klumpsumma. Men rättigheterna till den sista diktsamlingen lät han henne behålla, där ändrade han sig inte.
Melberg använder sig av en allvetande berättare som kan läsa tankar. Omväxlande med denna berättare får mamma Emilia även tala själv, som på dödsbädden till den frånvarande sonen. I Matildas kapitel tillkommer pratminus framför repliker, vilket underlättar läsningen. Signes avsnitt är ömsom monolog: ”Du vet själv, min Gud, att jag gjorde det i ödmjukhet”, och ömsom berättarens tilltal: ”Ditt sjuksköterskekall innebär att du avstår från allt sådant och inte tänker på att bilda egen familj.” Det kunde räckt med fem synvinklar, en i varje avsnitt, eller en enda blick, berättarens. 
Herr Fröding själv, det geniale kronvraket, är ett spännande svart hål, både i romanen och i Combüchens biografi. Kanske är det dags för ett nytt helhetsgrepp på Fröding snart?

Recensionen publicerades i Hälsingland Tidningar 14 november 2015

Men jag lämnar aldrig min fru

Lena Andersson, Utan personligt ansvar, roman, Natur & Kultur

Hugo Rask är väl efter Gösta Berling vår mest kände romanfigur, kärleksfullt jagad av Ester i romanen Egenmäktigt förfarande, som fick Augustpriset förra året.
Inför utgivningen av Esters vidare bravader har Roy Andersson på förfrågan erkänt att han är Hugo Rask. En kör av skribenter har sen anklagat honom för att förminska konsten. Konst är ju alltid mer och något annat än sina förebilder!
Här har jag en avvikande åsikt. Tänk om flera kunde erkänna att de är Hugo Rask, har lekt med elden och spelat dubbelspel. Jag säger: Roy, du är en bra förebild. Nu när del två i sviten kommit ut, blir det tillfälle för fler pajsare att säga till pressen:
- Jag är Olof Sten. Jag har gärna extra personal att dela både djupa tankar och läger med, men jag lämnar aldrig min fru!
Handlar inte dessa böcker mindre om kärlek och mer om sexuell drift, eventuellt förklädd till djupare gemenskap? Lena Andersson kan beskriva kåtslag, den starkt riktade energin, övertygelsen om att en ömsesidig samhörighet måste ha uppstått. Hon låter Ester ta för sig och njuta utan de tio budorden.
För att vara en bok om drift, är sexscenerna väldigt försummade. Det är jakten och flykten som analyseras, inte den efterlängtade värmen och mötet.
Ester är 42 när hon faller för Olofs blick och melodiska röst. Efter en kort ordväxling på teatern åker hon hem med längtan härjande i celler, nerver och blodbanor och skickar sitt senaste dikthäfte. Uttolkningen av hans beteende blir hennes närmaste livsuppgift. Även i denna bok får Ester hjälp av en klarsynt väninnekör. Som när Olof skrivit i ett sms att han bara ville vara hennes vän, och Ester uppmärksamt ser en undertext av längtan och drömmar.
Vera är en bra lyssnare. Berättaren kallar Vera för Esters glasfiberull. Ester lindar in sig i det mjuka, varma lyssnandet, men rätt vad det är skär det sig.
Stora skiften, som skilsmässa, kommer av små förskjutningar i befintliga mönster, tänkte Ester. ”Var det inte så det hade gått till vid exempelvis Sovjetunionens fall?” Fatima föreslår Ester att fundera mer på sitt eget liv än på Olofs. ”Hon försökte men fann att hon inte var så intresserad av sitt eget liv.” Men faktum är att både bokens och Esters fokus ligger på hennes åtrå. Ingen läsare kan bli intresserad av Olof Stens svajiga personlighet.
Så fort Ester drar sig tillbaka, jagar Olof henne. Kan hon skjutsa honom till Småland? Krogrunda? En vårpromenad i Nacka? Där ser Ester hur snöhögarna och solstrålarna strider. Solen skulle vinna. ”Alla visste det utom snön. Fastän dömd att utplånas kämpade den till sista flingan, glacerade sig till skare som skydd, så vass att den kunde skära upp människohud. Men inget hjälpte mot solen.” Han måste alltså låta hennes kärlek vinna.
Det Lena Andersson säger om sexmissbruk och mänskliga behov finns redan både i lättviktig och prisbelönt litteratur. Skillnaden är detaljerna, hur hon låter ett annars klarsynt intellekt steg för steg grumlas av åtrå. I ett Sverige som sägs vara jämlikt låter hon Ester vara naiv och hoppfull.  
Vad Ester Nilsson behöver, säger Lena Anderssons berättare, är den enklaste och därför mest svåråtkomliga insikten, att alla inte tar livet på samma allvar.
Så se upp, gott folk! Varning utfärdas även för otrogna och deras godtrogna partners. Intrigens upplösning är skickligt orkestrerad.

Recensionen publicerad i Hälsinglands Tidningar 6 november 2014
Fotograf: Cato Lein

Familjehemligheter

Birgitta Boucht, Förklädd och naken, Självporträtt, själsfränder, skrift. Schildts & Söderström

Släktens hemligheter påverkar barnen, är Birgitta Boucht i Helsingfors övertygad om. De vågar inte ens som vuxna ställa obekväma frågor om familjens historia. Inspirerad av den essäisten Susan Griffin lyfter hon nu på locket.
Varför var mamman så frånvarande, både fysiskt och psykiskt, och vem var Gösta, namnet i ett brev i mammans nattduksbord? Varför åkte mamman ofta ensam till Sverige och varför stannade storasyster Kerstin kvar i Sverige hos en moster efter kriget?
Birgitta var en rädd flicka, och förstod inte varför mamman jämt var så arg på henne. Som 60-åring fick hon höra att de bäddade åt treåringen i badkaret och låste badrumsdörren, när de gick på fest. ”Om bomberna faller kan man ändå ingenting göra”, var mammans ord till en väninna.
Som vuxen fick Birgitta veta att morfadern var alkoholist och att mamman som barn hjälpte honom hem från krogen. Sen grälade mamman på sin egen make. Efter spritdränkta kalas skämdes lilla Birgitta på bussen, både för pappa som var full och för mamma som var rasande.
I självbiografin Förklädd och naken är familjehistorien bara ett spår. Boucht ser också tillbaka på författarskap, journalistik och fredsaktivism. Även i Sverige läste unga 1975 hennes och Carita Nyströms debutbok ”Denna värld är vår. Handbok i systerskap”. Sen kom flera faktaböcker, romaner och diktsamlingar. En bok jag älskar är Med ålderns rätt, där 21 gamla har skrivit om åldrandet, en del nöjda, andra förbittrade, aktiva eller instängda. Boucht och Tomas Mikael Bäck samlade texterna.
Hon var pionjär på LL-området (lättlästa böcker för vuxna med lässvårigheter) och promoverades 2008 till hedersdoktor.
I minnesboken porträtteras själsfränder som Hagar Olsson, litteraturprofessorn Micere Mugo, Nina Burton, filosofen Arne Naess m fl, och förstås Edith Södergran, som Boucht gjort en bilderbok om - ur kattperspektiv!
Även om Boucht skriver om depressioner, har hon en bärande entusiasm som jag ibland har litet svårt för, kanske för att jag känner igen mig. Det vill jag därför särskilt tacka för. Att försvara ett aktivistliv kan behövas idag.
Kort berör hon den förödande alkoholkulturen och konstaterar att det skrivits fränt om kapitalstarka familjer, men ingen har dragit spritlinjen mellan Saarikoski, Kihlman, Tikkanen m. fl. Själv skilde hon sig från sin alkoholist, också för att skydda döttrarna från första äktenskapet. Fyllan i kulturkretsar kan vara ämne för nästa modiga bok.
Recensionen publicerad i de fyra Hälsingetidningarna 29 april 2014
Författarfoto: Charlotta Boucht

Nytt PR-jippo för Sveriges närmaste diktatur

Kommer svenska ishockeyförbundets Christer Englund i maj att stå leende inför kameror vid sidan av diktatorn Aljaksandr Lukasjenka, som internationella ishockeyförbundets ordförande gjorde nyligen?
Nu kräver den belarusiska regimen att världens journalister inte rapporterar om annat än tävlingar. Är det möjligt för svenskarna att undvika att bli en del av diktaturens PR-jippo, att undvika att medverka i statsstyrda medier?
Sveriges författarförbund gästades i mars av författare från Belarus och jag var med dem då PEN-klubben överlämnade Tucholskypriset till en nu frisläppt politisk fånge. Det blev en vecka med nya perspektiv, en vecka då Belarus grannland Ukraina stod i fokus. Vid min sida på fotot här står Valery Kalinovsky, journalist på Radio Free Europe/Radio Liberty.

Svenska handelsskepp och erövrare färdats på Östersjön som i sekler var vår huvudled. Sedan vändes blickarna, framtiden och äventyret låg västerut.
Det skulle till en kärnkraftsolycka för att få det korta avståndet till Ukraina att bli begripligt. Tjernobyl påverkade energipolitiken och vardagen, särskilt där de radioaktiva regnmolnen släppte sitt gift. 
I år har Ukarina kommit ännu närmare och blivit ett argument i svensk försvarspolitik. Våra ögon har öppnats för den misskötta kornboden, vi följer dagligen nyheter om landet.
Mellan oss och Ukraina ligger Belarus eller Vitryssland, en diktatur där oppositionella avstängs från högre studier, ett land där föreningar förbjuds ta emot bidrag från andra länder. Ett land där författare uppmanas att lämna det fria författarförbundet, om de vill ha kvar jobben. Vår ambassadör Stefan Eriksson utvisades, då han visat intresse för demokratifrågor bland annat genom att lära sig belarusiska.
Innan jag genom författarutbytet i år lärde känna människor från regionen, var Belarus och Vitryssland bara ett rätt skrämmande ord för mig. Men nu har jag lärt mig Fjodor Dostojevskij var född belarusier, liksom Adam Mickiewicz, Polens nationalskald. När han föddes 1798 låg hans by i Ryssland, och nu ligger den i Belarus. Den resande författaren Ryszard Kapucinski föddes i Pinsk, en polsk stad som nu är belarusisk.
Den mest kända nutida belarusiska författaren är Svetlana Aleksievitj, i höstas nämnd som kandidat till Nobelpriset. Hon föddes i Ukraina och bor i Belarus huvudstad Minsk, men skriver på ryska. En del kollegor frågar sig: Ser hon sig som belarusisk eller är landet för litet för henne?
Våra ögon har öppnats, skrev jag. Mina ögon skulle det stå. Det är jag som äntligen fått klart för mig att polska, belarusiska, ukrainska och ryska är besläktade språk, och att polska universitet därför kan ta hand om relegerade studenter från Minsk.
Många andra svenskar har länge blickat mot sydost. Maria Söderberg från Arjeplog har sedan 2002 hållit igång projektet Litteraturresan, där svenska och belarusiska författare samarbetar. Katarina Frostenson har varit med, Ida Börjel, Arne Johnsson, Azar Mahloujian, Ulf Stark, Majgull Axelsson och många fler.
Maria har redigerat en antologi texter från Belarus: ”Språket som svalan bor i dess hjärta”. Omslaget visar Vera Burlak som läser en dikt 2007. Intill står Uladzimir Njakljajeu och hjälper till med att bära hennes lilla son. Uladzimir blev 2010 oppositionens presidentkandidat. På valdagen i december slogs han ned av maskerade män. Från intensivvården  fördes bort naken av belarusiska KGB. År 2011 utsågs han av svenska PEN till Tucholskypriset, som varje år ges till en författare i fängelse eller exil, men prisutdelningen fick vänta.
När nu Sveriges författarförbund gästades av fem författare från Belarus, följde de i sina mobiltelefoner hela tiden utvecklingen i Ukraina. Skulle även även deras land påverkas?
Oplanerat sammanföll deras veckolånga besök med PEN-klubbens efterlängtade Tucholskyafton på Kulturhuset, med frisläppte Uladzimir Njakljajeu som huvudperson och Tomas Tranströmer i publiken. Vi fick höra texter från fängelsetiden, ur boken ”Brev till Volha och friheten”.
Kärleken räddade honom, skrev han till sin fru. ”Jag förvånas över att du, som är så liten, fyller mig med allt detta stora, vilket antingen betyder att du är större än jag såg dig från början, eller så är jag mindre än jag trodde. Låt oss anse (allt är ju möjligt) att både det ena och det andra stämmer, och att vi länge-länge kommer att lära känna varandra”.
Han berättade också om de första dagarna i häktet. På juldagen fann han i toaletten en smutsig tidningsbit och lyckas läsa orden. Ofattbart, de var till honom! En tryckt hälsning från en rysk poet: ”Håll ut, Volodja! Din broder Jevgenij Jevtusjenko”.
Adam Zagajewski som fick priset når det var nytt 1985 deltog också. Därmed är vi tillbaka i Ukraina, för Zagajewski är född i Lviv, som då var en polsk stad. Nu nämns den som Ukrainas centrum för reaktionära högern. Svoboda är Lvivs största parti.
Jag köpte Zagajewskis sjätte bok på svenska, ”Antenner i regn”. Där beskriver han vad diktning är. Jag klipper ut: Chiffrerat telegram, långvarig vaka, tårar efter mor, löpning, ”ett fartyg som sjunker och sänder en signal / och upphör att sjunka”.
I förordet skriver poeten Marie Lundquist om Zagajewskis respekt för de vardagligaste tingen, saltkaret, vindtygsjackan, såväl som helighetens reliker. Gatunamn i Krakow använder han som dikttitlar. Marie Lundquist: ”Här lossas de omsorgsfullt från sin fastspikade plats på husväggen och lyfter, virvlar upp genom luften, över de stängda gränserna, genom tidens vanmakt och förbi dödens kalla hand.”
Min enda invändning är att bokens tänkare är män. Kvinnor är skönheter, prostituerade eller gummor som pratar om krämpor. Jo, han nämner Simone Weil och en ”inte längre ung kvinna” som läser en bok på tåget.
Och så dikten ”Kathleen Ferrier”, som inte är en kropp utan en röst på en skiva. ”Rösten hos en ung kvinna / som oskuldsfullt sjunger Händelariorna.” Där skymtar en möjlighet till en bättre mänsklighet, skriver han, men när skivan är slut ”återvänder du till din vanliga misstro - som om sången hade lovat för mycket”.

Lästips: Adam Zagajewski, Antellen i regn, Urval och översättning av Anders Bodegård, Norstedts
Uladzimir Njakljaleu, Brev till Volha och friheten, Översättning Janina Orlov och Stefan Eriksson, Midsommar förlag
Språket som svalan bor i dess hjärta, Litteraturresan Belarus, Midsommar förlag

Belarusiska författare på Observatoriekullen vid Stockholms stadsbibliotek: 
Natalja Hardzijenka, Alena Kazlova, Palina Stsepanenka, Valery Kalinovsky och Siarhei Chareuski.
Artikeln publicerades i Hälsinglands tidningar 15 april 2014

Läcker ljusgrön vår

Anna Hallberg, Ljusgrönt och aska, dikter, Albert Bonniers Förlag

”Ljusgrönt och aska” är en formidabel bok. Anna Hallberg är klar, lekfull och prövande, både i bemärkelsen besvärlig och i det att hon prövar sig fram.
Också hennes dikt är klar, lekfull och prövande - på varje uppslag löper dessa förhållningssätt i tre våningar. Man kan gå en våning i taget vid första läsningen, och sen läsa sidor uppifrån och ned. Den översta våningen är till innehållet ljusgrön. Ett läggspel i tunna versaler, ord som SÅPVATTEN, OLIV, FOTBOLLSPLAN, SMARAGD. En läcker, böljande scenografi som överskrift.
Det andra spåret är akustiskt och ligger mitt på sidan. En performance med ljudet aska:  ”as -ka!  Halsöppet : Stegra : Vokalakustik / sorlet av lek / Islossning Lövsprickning / tinglande läte  Knacka / försiktigt ordet  aska ”.
Här är Hallberg tillbaka i en tradition där smaka och vara med är det roliga, inte att låsas av budskap. Men det går inte att hålla fast vid ljudleken särskilt länge. Avsikter och tankar letar sig fram, ”Ordet en Dörr”. Sopbilar tränger sig på och stänket på badrumsspegeln. Andningen i vedklabbarna. Och så fort en tanke är med, följer medvetandet om döden. Det känns som om poeten både vill och inte vill stapla ord, och hellre välja t ex ”tioåringens trettiofyra fräknar”. Men det är ju också ord.
Längst ned löper en diktsvit i fetstil. Hallberg utgår från en bild av en blodig, glad mun. Det handlar inte om ett barn, inte om sexuellt våld. Men är det ”våldets rus / maktens och motståndets”, frågar sig diktens röst. Hon låter bilden förbli gåtfull.
Hon undrar: ”är det lyckans formel / det att vi inte vet”. Ett jubel kan växa som ett träd ur en blodigt svårt läge. Någon som reser sig kan hitta sin ”samurajkraft”, medan andra förfasar sig.
Oväntat byter hon pronomen och blir personlig: ”min mun är en sol / strålande över gångbroarna”. Det blir lycka, cirkuslycka och islossning. Nu bygger vi ett träd av vad som helst, som ett lyckoprojekt, om än startat med ett blodigt Bryt upp!
Anna Hallberg får mig att skärpa blicken och plötsligt ser jag att sidorna, när boken är uppslagen, ringas in av omslagets ljusgröna linnetyg, färgat som späda björklöven. Vilken vårdikt det är, med aska som gödning:  ”ska upp nu : Ut / till kronans yttersta Sånger : klingande / från grenknotorna : a”.
Recensionen publicerades i Arbetarbladet 4 april och i Hälsinglands Tidningar 20 april.
 

Öva sig på att dö

Maria Vedin, Måne över hyreshus, dikter, Bokförlaget Edda

På fliken till Maria Vedins tionde diktsamling finns en läsanvisning. Sådant är vi inte bortskämda med. Det största bekymret med modern poesi är annars ofta: Hur skall detta läsas?
Hur skall vi förstå de ovanliga sammankopplingarna av ord och modernismens uppbrutna syntax? Lätt går vi vilse i att gissa vad poeten har menat, när vi snarare borde göra en egen dikt i av gåvan.
Nu står det på fliken, att Maria Vedin än en gång utforskar gränslandet mellan liv och död, och nu handlar det om diktjaget självt.
Måne över hyreshus är en tankeoperation om att gå bort, som det heter. Att både bokstavligt och bildligt lämna ”hyreshuset” och de levande. Att med döden bryta sönder tid och rum, ”jag är på väg mot jordens medelpunkt”. Kanske kan hennes tankeexperiment tjäna livet bättre än flyktmetoder såsom låtsad odödlighet.
Ett återkommande, dekorativt inslag i boken är en tecknad slinga, mjukt böljande med en lodrät tyngre del och en horisontell luftigare. En linje från jord till luft, från rot till blomma. Eller i motsatt riktning, när döden är nära.
Slingan är en växtornamentik som hämtad från 1800-talet och konstnären William Morris tapeter och böcker, med ett formspråk som senare blev jugend i allt från byggnader till broderier. Morris i sin tur inspirerades av prerafaeliterna som i poesi och måleri vände sig från det moderna till medeltidens dekorativa och idéburna konst. Andlighet och naturromantik var deras väg i protest mot industrialismen. Att välja hantverk i stället för masstillverkning känns aktuellt även idag, även om vår tids vanligaste dagdröm inte går längre tillbaka än till 50-talets formspråk och 70-talets gröna våg.
Maria Vedin låter näckrosor slingra sig och flyta även i texten. Med sina böljande stjälkar var de älskade av prerafaeliter och jugendkonstnärer. Vemod var en stämning som odlades, vemod som  i månsken och skogstjärnens mörka vatten. Maria Vedin skriver: ”ett enda dimackord skiljer mig från de andra världarna / näckrosbladen häftar vid vattenytan / vid mitt ansikte / och vid min själ i sjön”.
Månen speglas även i vattenpölarna på gården mellan hyreshusens ”stränder” . Näckroskänslan och naturmystiken hittar Maria Vedin också i den moderna staden, till exempel i hennes Jokkmokk eller poetiskt friare: ”i norra norrlands inland”.
Där i mörkret mellan husen står den tänkt döda och önskar att själen ändå skall består, när kroppen är krossad, ”jag vill ha en drömlös vintersömn.” Mot diktsamlingens slut har paniken från de inledande dikterna lagt sig, ”allt ordnar sig / alltsammans är en övning / i att skärpa sina sinnen nära döden”.
I sitt litterära konsthantverk knyter Maria Vedin samman människans livslopp med årscykeln på våra breddgrader. Hon följer en klassisk tradition, men gör det med modern teknik.

Recensionen publicerades i Hälsinglands tidningar 21 januari 2014