Läcker ljusgrön vår

Anna Hallberg, Ljusgrönt och aska, dikter, Albert Bonniers Förlag

”Ljusgrönt och aska” är en formidabel bok. Anna Hallberg är klar, lekfull och prövande, både i bemärkelsen besvärlig och i det att hon prövar sig fram.
Också hennes dikt är klar, lekfull och prövande - på varje uppslag löper dessa förhållningssätt i tre våningar. Man kan gå en våning i taget vid första läsningen, och sen läsa sidor uppifrån och ned. Den översta våningen är till innehållet ljusgrön. Ett läggspel i tunna versaler, ord som SÅPVATTEN, OLIV, FOTBOLLSPLAN, SMARAGD. En läcker, böljande scenografi som överskrift.
Det andra spåret är akustiskt och ligger mitt på sidan. En performance med ljudet aska:  ”as -ka!  Halsöppet : Stegra : Vokalakustik / sorlet av lek / Islossning Lövsprickning / tinglande läte  Knacka / försiktigt ordet  aska ”.
Här är Hallberg tillbaka i en tradition där smaka och vara med är det roliga, inte att låsas av budskap. Men det går inte att hålla fast vid ljudleken särskilt länge. Avsikter och tankar letar sig fram, ”Ordet en Dörr”. Sopbilar tränger sig på och stänket på badrumsspegeln. Andningen i vedklabbarna. Och så fort en tanke är med, följer medvetandet om döden. Det känns som om poeten både vill och inte vill stapla ord, och hellre välja t ex ”tioåringens trettiofyra fräknar”. Men det är ju också ord.
Längst ned löper en diktsvit i fetstil. Hallberg utgår från en bild av en blodig, glad mun. Det handlar inte om ett barn, inte om sexuellt våld. Men är det ”våldets rus / maktens och motståndets”, frågar sig diktens röst. Hon låter bilden förbli gåtfull.
Hon undrar: ”är det lyckans formel / det att vi inte vet”. Ett jubel kan växa som ett träd ur en blodigt svårt läge. Någon som reser sig kan hitta sin ”samurajkraft”, medan andra förfasar sig.
Oväntat byter hon pronomen och blir personlig: ”min mun är en sol / strålande över gångbroarna”. Det blir lycka, cirkuslycka och islossning. Nu bygger vi ett träd av vad som helst, som ett lyckoprojekt, om än startat med ett blodigt Bryt upp!
Anna Hallberg får mig att skärpa blicken och plötsligt ser jag att sidorna, när boken är uppslagen, ringas in av omslagets ljusgröna linnetyg, färgat som späda björklöven. Vilken vårdikt det är, med aska som gödning:  ”ska upp nu : Ut / till kronans yttersta Sånger : klingande / från grenknotorna : a”.
Recensionen publicerades i Arbetarbladet 4 april och i Hälsinglands Tidningar 20 april.
 

Öva sig på att dö

Maria Vedin, Måne över hyreshus, dikter, Bokförlaget Edda

På fliken till Maria Vedins tionde diktsamling finns en läsanvisning. Sådant är vi inte bortskämda med. Det största bekymret med modern poesi är annars ofta: Hur skall detta läsas?
Hur skall vi förstå de ovanliga sammankopplingarna av ord och modernismens uppbrutna syntax? Lätt går vi vilse i att gissa vad poeten har menat, när vi snarare borde göra en egen dikt i av gåvan.
Nu står det på fliken, att Maria Vedin än en gång utforskar gränslandet mellan liv och död, och nu handlar det om diktjaget självt.
Måne över hyreshus är en tankeoperation om att gå bort, som det heter. Att både bokstavligt och bildligt lämna ”hyreshuset” och de levande. Att med döden bryta sönder tid och rum, ”jag är på väg mot jordens medelpunkt”. Kanske kan hennes tankeexperiment tjäna livet bättre än flyktmetoder såsom låtsad odödlighet.
Ett återkommande, dekorativt inslag i boken är en tecknad slinga, mjukt böljande med en lodrät tyngre del och en horisontell luftigare. En linje från jord till luft, från rot till blomma. Eller i motsatt riktning, när döden är nära.
Slingan är en växtornamentik som hämtad från 1800-talet och konstnären William Morris tapeter och böcker, med ett formspråk som senare blev jugend i allt från byggnader till broderier. Morris i sin tur inspirerades av prerafaeliterna som i poesi och måleri vände sig från det moderna till medeltidens dekorativa och idéburna konst. Andlighet och naturromantik var deras väg i protest mot industrialismen. Att välja hantverk i stället för masstillverkning känns aktuellt även idag, även om vår tids vanligaste dagdröm inte går längre tillbaka än till 50-talets formspråk och 70-talets gröna våg.
Maria Vedin låter näckrosor slingra sig och flyta även i texten. Med sina böljande stjälkar var de älskade av prerafaeliter och jugendkonstnärer. Vemod var en stämning som odlades, vemod som  i månsken och skogstjärnens mörka vatten. Maria Vedin skriver: ”ett enda dimackord skiljer mig från de andra världarna / näckrosbladen häftar vid vattenytan / vid mitt ansikte / och vid min själ i sjön”.
Månen speglas även i vattenpölarna på gården mellan hyreshusens ”stränder” . Näckroskänslan och naturmystiken hittar Maria Vedin också i den moderna staden, till exempel i hennes Jokkmokk eller poetiskt friare: ”i norra norrlands inland”.
Där i mörkret mellan husen står den tänkt döda och önskar att själen ändå skall består, när kroppen är krossad, ”jag vill ha en drömlös vintersömn.” Mot diktsamlingens slut har paniken från de inledande dikterna lagt sig, ”allt ordnar sig / alltsammans är en övning / i att skärpa sina sinnen nära döden”.
I sitt litterära konsthantverk knyter Maria Vedin samman människans livslopp med årscykeln på våra breddgrader. Hon följer en klassisk tradition, men gör det med modern teknik.

Recensionen publicerades i Hälsinglands tidningar 21 januari 2014

Anglosaxisk otrohet

Från de inställda rymningarnas tid blev dramatikern och författaren Gunila Ambjörnssons sista roman från Gidlunds förlag. Hon dog i november 75 år gammal. Boken överraskar på många sätt, men först med en både fantasieggande och realistisk miljö.
En roman om ett slott med trettio rum och vallgrav, en krets av författare som leker spöklekar och kurragömma - och inte i en äldre anglosaxisk roman utan skrivet av en nutida dramatiker! Den pikanta storyn om otrohet och skrivande bygger på dokument efter författarna Edith Nesbit, George Bernhard Shaw (mannen bakom My fair lady) och science fictionromanens fader H. G. Wells.
Den medelålders, gifte Wells uppvaktade och lät sig uppvaktas av den unga dottern i huset Rosamunda, vars far Hubert Bland i sin tur jagade Rosamundas väninna. Shaw var, efter en relation med Edith Nesbit, en återkommande gäst på slottet. Många i kretsen var tidigt organiserade socialister. Deras sinne för såväl utopier som handfasta samhällsförändringar balanserades av ett privat hemlighetsmakeri.
När Edith och Hubert gifte sig, sent i hennes första graviditet, bodde Hubert kvar hemma hos mamma. Även sedan paret flyttat ihop, var han några dagar i veckan hos mamma. Där lockade främst en tjänsteflicka med två barn som var Huberts. Senare fick flera utomäktenskapliga barn plats på slottet.
Härvan finns beskriven i brev, dagböcker och biografier, och Gunila Ambjörnsson ställer i sitt förord en retorisk fråga om vad intrigerna under åren 1884-1908 kan säga oss idag. Mycket har hänt på hundra år, vad gäller kärlek, politik och feminism, skriver hon, och fortsätter: Men hur mycket, egentligen?
Det har roat mig kolossalt att läsa Ambjörnssons tolkning av ett familjeliv som balanserar mellan idyll och sammanbrott, mellan tjut bakom låsta dörrar, vädjanden och afternoon tea. Genom att hoppa fram och tillbaka i tiden har Ambjörnsson format ett psykologiskt drama där de flesta inte alls är sådana filurer som man först lurats att tro.
Tidsresor var ju Nesbits specialitet. I många av hennes sextio böcker går barn genom speglar och tunnlar till en annan värld. Det blev en konstnärlig färdväg även för Ambjörnsson, som inspirerad av Nesbits Huset Ardens gåta skrev teveserien Huset Silfvercronas gåta. Flera av hennes antologier är också tidsresor, som Folkhemsprinsessorna och Pappa - en kärlekshistoria.
Den nya romanens titel lyder: Från de inställda rymningarnas tid. Många i Nesbits böcker rymmer. Här i boken förekommer det ofta att en kvinna föreslår en man att de skall rymma, och då svalnar han. Nej, nej, det räcker med att smyga litet till vardags!
Morgonen efter alla fester har fru Bland blivit E. Nesbit igen och arbetar dagligen på sin berömmelse och storfamiljens försörjning. Hon ville bli känd för sin poesi och vuxenromanerna, men det blev barnböckerna som gjorde henne stor och älskad. Kanske blev det på samma sätt för Gunila Ambjörnsson som skrev och regisserade serien Ville, Valle och Viktor.
Recensionen har publicerats i Hälsinglands Tidningar 18 december 2013.

Kerstin Thorvall

Här är allas vår Kerstin på ett foto som inte ville hoppa in vid recensionen nedanför!

Boken till dig

Beata Arnborg, Kerstin Thorvall, Uppror i skärt och svart. Biografi, Atlantis.

Tänk att det fanns en tid då bibliotek vägrade att köpa in Kerstin Thorvalls böcker! De pekades 1977 ut som pekoral, skräp som folk minsann fick köpa själva.
Kvällsposten i Malmö kallade det CENSUR. Historien är anmärkningsvärd. Hade hon varit mindre känd hade en utfrysning förstås inte upprört pressen lika mycket. Thorvall hade ju en stor läsekrets långt före det stora kritikergenombrottet 1993 med När man skjuter arbetare..., romanen om moderns liv.
Thorvalls levnadstecknare Beata Arnborg minns hur hon i ungdomens Ljusdal läste Boken till dig. Kerstin höll mig i handen när kroppen förändrade livsvillkoren, skriver Arnborg, hon gav mig mod. Men också mode! Som modetecknare kunde hon lära tonårsflickor stil såväl som hantering av romanser: ”Det blev lättare och roligare att bli vuxen med Kerstin Thorvall”.
Kerstin själv hade svårt för att bli vuxen, något som upprepats så länge att det liknar en sanning. Vad kallar man det när någon kastar en tallrik med mat i väggen och rymmer? Barnsligt? Egoistiskt? Hänsynslöst? Nej, hon bar på ett fadersarv av bipolär sjukdom och odlade samtidigt en sund vägran att leva väluppfostrat och lagom.
Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande har i höst fått läsare att nervöst ropa: Gör det inte! Gå inte dit! till kvinnan. Så vill man ropa även till Kerstin Thorvall, säkert även som levnadstecknare. Skydda barnen!
Några av barnen har svarat offentligt som vuxna (t ex Hans Falk, Uppväxt, 2012). De ser henne som frisk, en mamma som borde ha kunnat skärpa sig och bli litet mera normal.
Beata Arnborg är finkänslig om än inte okritisk gentemot sin huvudperson och hennes närmaste. Sakligt och konstnärligt mejslar hon fram sin skulptur av en människa under press.
Hon registrerar ångesten som är kopplad både till skapandet och till familjens historia. Modern Thora kontrollerade, med faderns psykoser och tvångsföreställningar i minnet, sin unga dotter. Skulle Kerstin bli lika våldsam, hänsynslös och sexuellt gränslös som han?
Thora steriliserades efter dotterns födelse för att inte föra vidare makens sjukdom. På 20-talet var förbjudet för sinnesjuka att ingå äktenskap. Faderns släkt inte bara lurade den stillsamma småskollärarinnan att gifta sig med den charmerande nio år äldre Åke, de kan ha varit delaktiga i ett lagbrott. Natten före bröllopet löpte han amok och släppte ut byns alla kor ur lagårdarna. Bröllopsnatten efter en middag med alkohol kom ett nytt utbrott av galenskap. Bruden våldtogs och skadades. Brudgummen tvångsvårdades i flera månader.
Alla minns Thorvalls utfall mot modern i Det mest förbjudna (1976). Vågorna gick höga kring vad man får skriva om sin mor. I Beata Arnborgs Uppror i skärt och svart får vi också läsa om hur mamma Thora oförtröttligt ställde upp för dotter och barnbarn med inlärd anspråkslöshet. Hon inledde alltid sina telefonsamtal med: Det är bara jag.

Kerstin Thorvall (och kanske även Arnborg) har som jag ser det misstolkat Thoras vana att stående passa upp vid familjens matbord. Det har inte med martyrskap att göra, det är bara praktiskt. När de andra lämnat rummet får personalen en god stunds matro.
Kerstin Thorvall slog sig också loss för att hon kunde. Med stöd av makar och mamma och älskare blev den ständiga rebellen Kerstin Thorvall  i alla fall familjeförsörjare, en insiktsfull författare av barn- och vuxenböcker, kåsör med sinne för kvinnolivets alla sidor, tecknare med den geniala linjen som specialitet, och debattören som hela tiden hittade nya orättvisor.  Det sista hon rasade mot var åldringsvården och synen på äldre.
På bokens framsida brukar författarens namn stå. Här står det: En biografi av Beata Arnborg. Man kan se det som en kvalitetsstämpel hon skaffat sig genom böckerna om Vivi Täckholm och journalisten Bang, biografier i särklass, skrivna med förståelse och kärlek men utan knäfall. Trots sina pionjärinsatser förmedlar hon tanken att hennes verk är en version, den första. Andra må föra textanalyserna och historieskrivningen vidare i detaljer och så hålla samtalet om dessa intressanta och folkkära yrkeskvinnor vid liv.

Recensionen publicerades i Sundsvalls Tidning 1 december 2013

Barndom i förorten. Flått kött.

Katarina Frostenson, Tre vägar, Wahlström & Widstrand

Att hålla såret öppet är Katarina Frostensons mission, det är alltmer uppenbart. Att påminna om ondskan som finns i vår historia och i var och en av oss.
Hon skriver om massmord och upphängda kroppar, om alltifrån den grekiska faunen Marsyas till Messias och koncentrationsläger. Hon påminner! Även svensk dådkraft berörs. Titians 1500-talsmålning av faunen Marsyas som blir levande flådd finns i Kromeritz, i Tjeckien, en stad som svenskarna förstört.
Kring faunen myllrar det, folk hjälper till, tittar på eller drar nytta av grymheten, en hund slickar upp blodet. Iris Murdoch har kallat denna bild för den största i västerlandet. Nu är det nya massmedia som tjänar på våldet och vi bevittnar det dagligen i våra hem, äcklat och lustfyllt beroende på programtitel.
Jag tittar tillbaka på mina tidigare recensioner av Frostensons senaste diktsamlingar. Samma ämnen, nya former! Hela tiden Marsyas. Nu retar sig en tjeckisk servitris på låtsaspilgrimer:
”Varför är det alltid oerfaret folk som söker trakterna av prövningar och smärta. Som gottar sig med plågor. Tröstar sig i sköna sår. När såret är vårt, vi som varit i krig och vandrat på stigar och harvat på fälten och åkrarna här. Verkligen - min far blev uppäten av hundar. Det är ett sår som ska stå öppet.”
Det nya med boken Tre vägar är essäformen. Katarina Frostenson vandrar på tre olika sätt och genom andra poeters verk och världar. Första vägen är i barndomens Hägersten, där en skylt med en av hennes texter taggats av klottrare. Nu är det enklare än någonsin att nå in i Frostensons författarskap. Följ med henne, äntligen finns ord för alla!
Hon ser en ledstång spretande som Louise Bourgois jättespindel. Järnet - barndomens iskalla järn som flådde tungan. ”För att platsen gör något med en; för att den ger ett sår.”
Den andra vägen går längs en sandstrand i Halland, med öppenhet, lång sikt. Lekplats, gömställe, strandfynd, skräp. Ett barn ritar med en pinne.
Ett eget minne kommer för mig: En fyraåring på vift från hemmet, på besök hos mormor. I ställer för att bada doppar han en pinne i sjön och skriver med vatten på sten. Han kan några bokstäver, ljudar och förkortar: M - man ska, I - inte gå, F - för, L - långt bort från sin, M - mamma.
Katarina Frostenson tar ofta upp ord till tröst, rullar dem njutningsfullt i munnen för att se om de hjälper. Även otäcka ord: Hu. Uhu!
Sista vägen är konstvandringen till faunen. Denna stadens poet kan beskriva vitklöverns mjuka fäll, ”glädjens enkla ljud. Susande grönvita fält med stänk av gammelrosa, aubergineblått och svindelvitt. Jag lägger mig ner i er.”
Hon reser i tanken, boken tar henne till dans och sång. Vid en väg, på en sten. Du är med mig alla dagar. Med är döda föräldrar, Gennadij Ajgi med sina tjuvasjiska fält och Ann Jäderlunds äng. Det är mer än någonsin ett äventyr att följa med Katarina Frostenson ut.
Känn på boken i bokhandeln, följ med fingret omslagets tre vägar, utlagda med ord av bokkonstnären Nina Ulmaja.
Recensionen är publicerad 10 oktober i Arbetarbladet och kortare i Hälsinglands tidningar 16/10.

Skriva eller plocka bär?

Britt-Marie Eklund, Lek med skärvor, dikter, Black Island Books


Alla är ense om att Britt-Marie Eklund (1927-2011) är en poet som tål att jämföras med de bästa från Karin Boye och framåt.
När nu författarskapet lyckligen väcks till liv igen av luleåbaserade Black Island Books, prövar jag att göra en annan berättelse än den som brukar börja vid Ljusnäs vid de tre tjärnarna, på bondgården dit Britt-Marie som var född Ekman flyttade när hon gifte sig. Jag prövar en berättelse, inte om den frustrerade hemmafrun i svärföräldrarnas hus, utan mer om litteratören och poeten.
Erik Jonsson skriver i nyutgåvans efterord att Britt-Marie Eklund var den som drog upp linjerna för Norrländska författarsällskapet.
Enligt Gunnar Balgård (i essäsamlingen Norrifrån, 1998) finns Eklund med på en gruppbild från Medlefors redan 1954. Det enda han säger om hennes insatser är tyvärr att hon, i diskussion om sällskapets tidskrift, sade sig solidarisk med vilket som helst beslut, som de manliga styrelsekollegorna kunde komma fram till.
Hennes eget skrivande kom igång när hon gick på Medlefors folkhögskola, berättar Lennart Frick för mig i ett telefonsamtal. Lars Englund tog henne till LT:s förlag och redigerade hennes enda bok Lek med skärvor (1955).
Två år senare tog Frick in henne i redaktionen för tidskriften Ultima. Då var han tonåring fortfarande och hon närmare trettio. När decenniet skulle summeras gjorde han en artikelserie för Västerbottens-Kuriren och en av artiklarna (26/1 1959) ägnades Britt-Marie Eklund.
I nyutgåvan finns ett foto där tre kavajmän tittar ned på nyblivna debutanten Britt-Marie Eklund. Med sin urringade klänning påminner hon om Rut Hillarp, som en skribent kallade den vittra organisationens intelligenspinuppa. Då hade ändå Hillarp givit ut fyra böcker!
Aftonbladets Allan Fagerström, än idag beundrad för sin giftiga penna, kallade ministern och professorn Karin Kock för kammarens pinuppa och skrev att feminismen var en neuros, grundlagd i barndomen. Britt-Marie Eklund måste ha känt motståndet mot kvinnor i offentligheten, inte bara motståndet i familjen (som det heter när mannen får skulden), men det var trots allt som gift hon både utbildade sig och debuterade.
Hon var med i Broderskapsrörelsen och inledde ett år deras kongress i Skellefteå. Nu är namnet Socialdemokrater för tro och solidaritet, och de välkomnar alla trosriktningar, inte bara kristna. Här fanns en gemenskap för dem som var för radikala för församlingen och för religiösa för arbetarkommunen, och Britt-Marie Eklund passade in med sin radikala socialism.
Erik Jonsson har rätt i att dikterna vittnar om skygghet och tveksamhet inför skapandet och om hinder i vardagen. Han menar att det norrländska stjärnskottet Sara Lidman pekar ut mot världen, medan Eklunds diktsamling skildrar ett ofullfordat livs- och författarprojekt.
Om vi skulle vända på det där och betrakta projekten som fullbordade i stället! Många, inklusive Sara Lidman, uppmuntrade och rentav tjatade på Britt-Marie Eklund om en ny debut i bokform - manus låg nästan tryckfärdigt hos Lennart Fricks Fripress 1986. Men i efterhand har han anammat som sin livshållning, att man faktiskt väljer det man egentligen vill.
Hon ville inte. Lennart Frick tvingades skicka tillbaka bunten. Han skrev i följebrevet att hennes lyriska talang var för uppenbar för att läggas i träda: ”Glöm inte bara att talang är en gåva som bör brukas”.
Hon valde att bruka sin talang som biblioteksassistent, bland annat i Märsta under tjugo år, även på bokbuss och med kommunens taltidning. En inte ovanlig karriär för poeter. Hon valde att framträda och publicera enstaka texter och dikter. År 1972 fanns hon med i en antologi från Västerbotten med bland andra Torgny Lindgren och P-O Enquist.
Kanske var egentligen drivkraften större att baka, och plocka hjortron i barndomens Norsjö, dit hon återvände med sin make efter pensioneringen. Kanske är det inte en sorglig historia?
Dikterna då? Flera dikter, som Peo Rask valt utöver debutbokens, framhåller rörelsen som det viktiga. ”Mellan åren ett svalg. Mellan dikt och liv ett svalg. Mellan själ och själ ett svalg. Där svalt jag. Pinad tänjer jag mig.”
Ur det manus som inte blev en bok, har han plockat en dikt om trycket från skaklarna. Några rader definierar dikten som ”spända senor och ylande vind, klang vid beröring.”
Det är en mycket fysisk poesi: ”Mörk mal min växtvärk / i ben och brosk och muskler”. Eller: ”Är du ett lod / må du falla.” För Eklund har tänjningen egenvärde, oavsett resultat: ”en hand som ej vill få / men ändå sträckes - som vore rörelsen en gåva.” Det är ett livsval, suveränt formulerat.
Artikeln publicerades i Västerbottens-Kuriren 29/8 och i Hälsinglands tidningar 3/9.