Att bygga en värld och berätta den

Jörgen Gassilewski
Pärla barbie klistermärke / Vi hade vi inte. Kommer inte att. Skulle komma att. Kunde inte tro att. Visste inte att.
Poesi, Albert Bonniers förlag

Kollegieblock är formatet, A4 blad med spiralbindning. Man viker enkelt blocket så att den sida man läser ligger överst. Det är en diktsamling med vardagsbra funktion, om läsaren behöver ta en paus. Man kan ställa den uppslagen på en hylla eller ett notställ och läsa litet i förbifarten.
Jörgen Gassilewski börjar den här gången hos barnen och deras plastpärlor, dockor och bamseklistermärken. Var och en av de stora sidorna har en överskrift från barnkammaren. ”Men hallå det är ju min barbie”, kan man få höra där. Ofta berättar barn vad som händer i låtsasleken, och då brukar berättelsen vara i förfluten form: Vi hade inte...”
Bokens långa titel innehåller en mängd negeringar på temat visste-inte och kunde-inte, som försök att lyfta en skuld. Den löpande texten däremot klipper ord ur en modern vardag, före och efter en katastrof. Reklamfraser, instruktioner, utsikter.
Jag uppfattar det här blocket som en nedteckning av uppfordrande, kollegiala varningssignaler. De flesta har ju inte förstått hur allvarligt t ex miljöhotet är. Vi har kört på ansvarslöst och slösaktigt, som om vi byggt samhällen på lek, inte på allvar.
Poetens egna barn Greta och Bruno har spelat in filmer av sina möbleringar och lekar och byggen av städer, en dokumentation som inspirerat pappan.
Hans egna diktsamlingar har också ofta varit visuella byggen av text, vilket kan vara naturligt för en utbildad bildkonstnär. Datortekniken har ökat hans möjligheter att leka med formen. Nu ramlar geometriska figurer runt på boksidorna. De saknar konturlinjer och får sin tredimensionella form genom att sidorna är klädda med text, som skriven på en tetrapak eller Rubiks krävande kub.
Man får upplysningen att dessa ”platonska kroppar” kommit in i boken med sonen Aron Gassilewskis som teknisk support. Det låter som filosofi och teknik i glad blandning. Textfragmenten på dessa kroppar lämnar jag därhän. Det är tror jag textens rörlighet och slumpmässiga fallande som har större betydelse.
Ordet textil återkommer så många gånger att man börjar tänka på text i stället för på väv. ”Den textila rymden är dubbel”, står det och ”Den fysiska kärleken är en textil kub. Hon och han. Han och hon. Hon och han. Han och hon. Det är en bonad. Ett broderi.”
I texten bygger barn och vuxna världar, på låtsas och på riktigt. Kanske kan poesi som Jörgen Gassilewskis bidra till en större medvetenhet om följderna av våra samhällsbyggen, som har så mycket med text och ordanvändning och ritningar att göra.

Recensionen är publicerad i Arbetarbladet 24/2 och Hälsinglands Tidningar 29/3

Bomben hen i böcker för barn och vuxna

Diskussionen om hen rasar vidare, framför allt i reaktioner kring förlaget Olikas utgivning av barnböcker. Är det så märkvärdigt att vid behov förenkla ett uttryck som "hon eller han" till hen? Finnarna har detta lilla praktiska samlingsord, turkiskan har det. Ingen hane eller hona måste för den skull kallas hen. Tiden får utvisa om den svenska konstruktionen får liv.
Ett intressant experiment för tankar om ordens makt är Åsa Maria Krafts berättelse om kärlek, se min artikel i Arbetarbladet:

http://arbetarbladet.se/kultur/litteratur/1.4378980-hen-kallar-det-sjalvpornografi

Global rørospols via webben

Dansare i Røros och i Chicago njöt i tre timmar av samma dansorkester under natten till lördag, då en webbkamera på Sangerhuset i den norska bergstaden sände bild och musik ut över hela världen genom www.fjelltv.no. Den skandinaviska dansföreningen i Chicago visade evenemanget på storbildsteve i sin danslokal. De hade också egna musiker som i realtid spelade tillsammans med Dalakopas Thore Härdelin, Oline Bakkom, Bent Jacobsen och de andra i bandet.
De dansanta japaner, som brukar flyga till Rättviksdansen på somrarna och till Nordiska mästerskapen i Rørospols i oktober, kunde nu ha eftermiddagsdans hemma hos sig med Dalakopa, och i New York blev det lämpligt nog kvällsdans.
Till nästa februari hoppas man på en storskärm även i det gamla illgröna, norska missionshuset, så att marknadsdansarna kan se vad som händer på dansgolvet i Chicago. Med den senaste tekniken går det alltså att förmedla och dela kultur på ingen tid alls.
Fort har det också gått för Bergsjösonen Fredrik Lindh och Anders Bjernulf att tillsammans med två norska storspelmän göra Bror (Courage02/03), en vacker och dansvänlig dubbel-cd, inspelad i januari hemma hos Anders i Östbjörka, med vedkamin och i fotogenlampans sken.
Skivsläppet skedde i Røros på fredagen, i en timrad koja på fiolspelmannen Magne Eggen Haugoms ägor i utkanten av stan. När hundra personer bänkat sig runt eldpallen, klipptes kön invid renhägnet av och dörren stängdes om de lyckliga. Renskavsgryta serverades och så två fioler i taget, den optimala sättningen för samspel.
Magne och Tron Steffen Westberg spelar oftast i Småviltlaget och i Brekkens spelmanslag. Av de två skivorna innehåller den norska mest nedärvd pols från bygden, och spelsättet är grovt-och-grant, vilket betyder att två spelar samma stämma i olika oktaver. Den svenska skivan har gott om nyskrivet. Sju låtar är Fredriks, två är komponerade av Anders och de spelar Fars vals av den tidigt bortgångne Järvsöspelmannen Jonas Olsson. Svenskarna lägger andrastämman friare, men inte så att melodin dränks utan traditionellt, följsamt.
"Bryggar'n polska efter Anders Henriksson" anger förmedlaren, en järvsöspelman med EU-karriär. Bara de insatta vet att Bryggar'n hette Anders Olsson i Delsbo och att han komponerat den populära låten. Höök Olle hade gott kunnat få några ord till: Andersson (1860-1936) Rättvik. Av den även i Hälsingland välkände Pers Hans Olsson ingår två polskor, och han själv var på plats för att fira premiären i kojan.
Rørospols är en risikosport, sa en rørosing just när jag kastats in mellan ett par glasögon och en näsa. Visst är det riskabelt i värsta trängseln, och det är slitsamt att dansa alla kvällar i en vecka och därtill fyra middagsdanser plus lördagsnatten, men att leva i den norska, sviktiga tretakten timme efter timme är härligt och beroendeframkallande.
Nästa möte i missionshuset är Rørosleken 4-6 maj, då Mari Eggens kvintett har hand om fredagskvällen. Svensk-norska Grenselaget spelar på dansfest med mat lördag kväll. Då anbefalls folkdräkt, men annars dansas i moderna kläder, långt från de yllekjolar och sticketröjor som cirkulerar, då Røros folkdanslag med gäster dansar pols i snön vid den högtidliga öppningen av Røros marknad.
Anne Brügge

32/2011 Trettiotvå poeter tjugohundraelva

I en volym med 350 sidor presenteras trettiotvå nutida poeter. Omslaget är gul/svart - en nytolkning av svenska flaggan?
Formgivaren Nina Ulmaja har gett boken stora flikar att sticka in i poesins flöde eller hålla ihop boken. Bra, för inuti är spretigheten själva poängen. Med flikarna om sig blir boken en kassett. Ställ den med alla namnen utåt i hyllan eller med boktiteln synlig!
Naturligtvis är de flesta av bokens poeter väl värda uppmärksamhet, men de är inte de viktigaste bland dagens aktiva. Man har först valt bort poeterna i Helena Erikssons och Maria Gummessons antologi Femton poeter ur 90-talet (1998).
Här är bara några starka röster som lämnats utanför båda böckerna: Eva Kristina Olsson, Helena Granström, Arne Johnsson, Ingela Strandberg, Eva Sjödin, Johanna Ekström, Jonas Modig, Ingrid Kallenbäck, Agneta Enckell, Helene Rådberg, Helga Krook, Maria Vedin. Det finns ingen samisk poet.
Två betecknas som utlandsfödda. Eva Ribich kom med svensk mamma från USA som liten och har hittills inte presenterats som invandrare, men lyfts nu fram som sådan. Tuija Nieminen Kristoffersson har bott här i 40 år. Redaktörerna ber inte om ursäkt för sin etniska konventionalitet utan påstår att den är samtidspoesins! Det är ganska magstarkt.
De 32 är, medger man, ett gäng kring tidskriften OEI (ett namn byggt av de sångbara bokstäverna i POESI). I krokarna finns även nättidskriften ettlysandenamn.se vars grundare Viktor Johansson är en av de 32, liksom inledaren i deras första utgåva Johannes Heldén.
Smakprov ger ganska litet men många lockas nog att söka Anna Hallbergs Colosseum, Kolosseum och Johannes Anyurus lärda dikt med höghus och neon, ”en poesi / lika väldig / som ett andetag”. En oväntad glädje ger Cia Rinne som skriver och ritar.
De flesta är unga, men en är över sextio och flera närmar sig femtio, vilket gör urvalet ännu underligare.
Två var med på poesifestivalen på Kolsvedjaberget i Ljusdal förra året: Sonett- och tunnelbanediktaren Malte Persson, närmast att betrakta som underbarn, och Leif Holmstrand som i boken även representeras av sin pseudonym Anna-Maria Ytterbom.
Låt oss ta det här urvalet, gjort av Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Anna Nyström och Kajsa Sundin för Albert Bonniers förlag, som en vägvisare bland andra på en stolpe med en mängd skyltar som visar åt olika håll. Låt oss glädjas åt att David Vikgren från Övertorneå-Göteborg kom med. Hans underbara bok Folkmun (2011) slutar med ett rörande tack till en mängd skribenter som skrivit på alltifrån meänkieli till arabiska.

(Publicerad i Hälsinglands Tidningar 4/11 2011)

En kultur- och idrottsminister i DN 7 okt

Varför blir jag så provocerad när Lena Adelsohn Liljeroth blir ombedd att säga några ord om valet av nobelpristagare?
Hon säger att detta är en stor händelse för alla oss som älskar böcker. Jag tänker då: Att skriva och förmedla information om böcker är mitt arbete. Älskar jag böcker? Nej, jag älskar bara en del böcker, inte böcker i allmänhet. Jag läser inte Tranströmer för att jag älskar böcker, utan för att jag undrar om jag kan hitta något jag behöver där. Något väntat eller oväntat. Något som talar till mig. Kanske öppnar ett perspektiv.
Jag hörde en gång en konstfackstudent säga, att hon nog egentligen inte var konstintresserad. Hon höll på med performance och ville med sin konst få igång samtal och stimulera till eftertanke.
Adelsohn Liljeroth säger också att det var särskilt roligt att få ge honom professors namn, alltså en personlig professur, en titel som betydelsefulla personer kan få av staten. Då fick hon en signerad diktsamling av honom och han såg mycket glad ut.
Vad är detta för nivå på en minister?
Så hänvisar hon till den utomlands kända företeelsen svenska deckarundret, och menar att priset är roligt för att "vi nu kan visa på en sådan bredd". Deckarna och så dikter av en nobelpristagare, bildar detta någon slags svensk bredd?
Många frågor här. Inga svar direkt.

Foto från konstutställning i Movikens hamn, Jini Hedbloms bidrag.

Tomas Tranströmer och nobelpriset

Akademien har gjort det förut, valt en internationellt känd och redan folkkär, manlig författare. Att de vågade ta en svensk hade jag inte väntat mig.
Det bästa med Tomas Tranströmer är hans förtroliga tilltal. Han har rensat bort mycket krafs och behållit de enklaste orden. Man får känna sig inbjuden och piggnar till av en oväntad bildvinkel. Som när han jämför skottkärran som rullar på ett enda hjul med människan som fastnat i en envis tankebana: ”Själv färdades jag på mitt snurrande psyke”.
Poesin som genre tar nobelpriset. Nu kommer ännu fler att våga öppna en diktsamling.

Att hamna bredvid J-hyllan

Kroppen behövde sträcka ut sig en stund, jag lade mig på golvet bredvid skrivbordet, andades och försökte slappna av. Efter en stund kunde jag inte låta bli bokhyllan. Vilken chans att bara ta ut något vad som helst bland alla olästa böcker! För att läsa och sen kanske klara av att ge vidare. Det kunde väl räknas som avslappning, eller?
Jag råkade ligga bredvid J. Det blev Marianne Jeffmars lilla "En vass obändig längtan" med undertiteln "En norrländsk roman". Efter mängder av böcker har hon givit ut denna 2009 på eget förlag i samarbete med Podium.
Oj, vilken fin bok! En berättelse om två unga som möts i Ångermanland på 1920-talet. Hon är piga, han drömmer om att studera men vem kan låna honom pengar till det? Han har en tung barndom bakom sig och har tidvis stark ångest. Hon förstår att hon måste lära sig hur man hjälper, både för hans skull och för hennes egen, så hon reser ända till Strängnäs för att bli elev på ett sinnessjukhus.
Jeffmar hanterar Brita och Johan med största ömhet, trots att de råkar ut för sorger och trampar fel ibland. Återblickar till barndomen ger vissa förklaringar till hur de utvecklat personlighetsdrag, som t ex Britas förmåga att ta fram vreden när den behövs, och Johans behov av att ha kontroll över sin omgivning. Den obändiga längtan titeln talar om är först och främst kroppens svårhanterliga och många gånger instängda rop.
Nu får boken stå på hyllan för härjedalslitteratur där jag samlar material till en "Röster i Härjedalen", en antologi bara på planeringsstadiet än så länge, i hopp om att En bok för alla skall återfå mer av sitt indragna statsbidrag. Varför Härjedalshyllan? Brita föddes i Tännäs, och hennes första barn blev till i Røros.
Omslagsbild är en akvarell av Thage Nordholm.