Dälden söder om Ludvika

     Jonas Gren, Dälden, där de blommar, poesi, 10tal Bok

     Nu har det vänt. Vinterns mörkaste dagar är över. Här passar Jonas Grens diktsamling in. Vi följer genast på första sidan med honom ut på en frusen äng söder om Ludvika. 

   Där är det smältfläckar i det vita, krokus och snödroppar är på väg. Solen gömmer sig men ”ljuset slår upp från däldens vita ensamhet.”

    Däld är en liten dal, en långsträckt fördjupning av jordytan. Varför välja detta ord, i dag nästan utdött, för att beskriva en vanlig smutsig slänt i Hörkens dalgång?

    Första svaret är de mulliga klanger som uppstår i munnen: ängen, dälden, världen, elden, Hörken, mörka, ”däldens plats i rymden”. Jonas Gren bollar med de nästan rimmande orden. Med inrim ringer han in det nya året.

    Andra svaret är att ta plats i en kedja av dikter och diktare. Hans första två rader ”och jag går / i den frusna ängen ut” ligger nästan skrattretande nära Ann Jäderlunds boktitel ”Snart går jag i sommaren ut”. Hennes ord följer rytmen i Vi går över daggstänkta berg. Hans rytm krackelerar, som isigt gräs när det bryts. När något är nästan likt, blir olikheten intressant.

      Kedjan påbörjade 1600-talets Stiernhielm med ängar och fuktiga dälder. Thorild på 1700-talet talade om mödornas dälder, en bild av jordelivet. 2000-talets Fredrik Nyberg har både ved och äng som favoriter: ”Ängen e en handflata som vilar i en annan, lite större, handflata.”

     Lägger vi ihop detta med vattnet i Hörken som blir Arbogaån och hamnar i Mälaren, får vi ett vårvintrigt ekosystem av existens och jordsmuts och ett jag ”som ingår i världen som elden i veden.” Jonas Gren har kallats ekopoet men säger hellre planetlyriker, en som oroar sig, varnar och värnar. 

     På alla bokens sidor finns fläckar som av jord, svarta stänk och spår av fjolårets växtlighet. Det är läckert på omslaget och skräpigt omkring dikterna. Lukas Möllerstens formgivning är kongenial med Jonas Grens jordnära tankar om avtryck och att ”gyckla hjärnan / som ett kryddmått jord / i mikroskåpet”.

     Mikroskop stavas det ju, men här kommer rymden nära köket. Skräpet blir mörk materia ”i stjärnhoparnas gryt”. De vita sidorna omges tvärtom innanför pärmen av svarta sidor, vitprickiga som vintergatan, som en grusig stjärnhimmel, logiskt och poetiskt. 

     Jonas Gren tittar ner i Norra Hörkens svarta vatten ”en strömstaremorgon / när nyheterna förvandlas till sot / och ingen / slipper undan”. Världen verkar uppochner, morkullan gnirkar i djupet. Även daggkåpans droppe ”visar trädgården ställd på huvudet”. 

     Grens varningar tröstar lite. Sommar reser sig ”på tå ur mullens mörker” och skickar fram kabbelekor. Det är inget skäl att slappna av, visst inte! Elden följs av brandnävor, men kanske sker det efter människans tid, i ”dälden där de blommar”. Dessa bokens sista ord är också de första, bokens titel. Så blir även boken ett känsligt ekosystem, format på en nivå där var och en kan känna sig välkommen och förundras.

     Bokens motto är en lek med vår begravningsrit: ”ur pinnmon kommen / till pinnmon åter.” 

     Kära, kära skog, tänker jag. Grunden för allt. Kära, kära kattuggla i de revir jag känner!    Måtte du inte bli bara ”en radioröst ur skogen”, som poeten befarar, utan hålla dig vid liv. 

   Publicerad i Arbetarbladet 14 januari 2019

Kärleksromanen Gränsen (1918) i min nyutgåva

Gränsen utspelas på Harö i Stockholms skärgård vid 1900-talets början. Den blivande lärarinnan Agnes och lotseleven Mårten finner varandra i segling, höskörd och dans på logen. Han lär henne spela valser och sjömansvisor på dragspel. Hon badar med hans moderlösa småsyskon och syr kläder åt dem.
Karin Eks roman bygger på hennes egna dagböcker med minnen från skoltiden i Anna Sandströms lärarinneseminarium och från somrarna på öar och vatten kring Sandhamn. När Karin var 19 år dog hennes mor. Året efter skrev hon: Nu kanske jag har levt halva mitt liv. Precis så blev det, både mor och dotter dog vid 41 års ålder. Att vara moderlös på sommarstället gav också en stor frihet. Pappa var mest på sin läkarpraktik på Östermalm och på kurhuset Eira, där han som föreståndare och överläkare hade ansvar för prostituerade kvinnor med könssjukdomar.
Han ansåg att dessa kvinnor var offer för sin bristande karaktär. Karin själv och hennes alter ego Agnes ville göra allting rätt och i rätt ordning. Hon hade också lärt sig, både hemma och i Djursholms kapell där Natanael Beskow predikade, att alla människor har lika värde. En fiskarson och lotselev med ädelt sinne, varför skulle han inte duga för en läkardotter? Hon valde honom och valde bort, blev ihop med honom och slog upp i en vågrörelse som mest handlar om vem hon själv är och hennes förvirring kring vad som är riktig kärlek.
Veckan efter Karins fars död skrev hon till en väninna: "Döden är aldrig så förfärande som de stora själskriserna, de erotiska och de religiösa".

Nyutgåvan av Gränsen har jag givit ut på eget förlag för att läsare av min nyutgivna biografi om Karin Ek enkelt skall kunna få tag på något av Karins egen hand. Vid sin död 1926 var hon välkänd och uppskattad framför allt som poet, men i romanen finns många nycklar till hennes diktning. Där finns ungdomskärleken som varade hela livet, men också kärleken till staden Stockholm och till havet. Där finns naturen som "modersfamn och viloställe". När Karin Lindblad gifte sig och fick namnet Ek flyttade hon till Göteborg och födde fem barn, men hon längtade alltid hem till Stockholm och östra skärgården.
Romanen har ett efterspel också. När den tryckts träffades Karin och förebilden till bokens Mårten, Axel Sjöblom, igen och Karins äktenskap kom i gungning. Mer om det i romanens efterord och i biografin Karin Ek, Med kinden mot gråberget, utgiven hos Bokförlaget h:ström. Gränsen är utgiven av Valborg förlag.
Den privatägda skulpturen i brons är gjord av svenskamerikanen David Edström och visades för första gången offentligt vid bokreleasen på Thielska galleriet 3 november 2016, då även barnbarnet Niklas Ek läste dikter av Karin Ek.

Mellan vingspetsarna

Mats Söderlund, Årorna i Flocktjärn, dikter, Albert Bonniers förlag

Mats Söderlunds diktsamling ”Årorna i Flocktjärn” mäter nästan en meter mellan vingspetsarna. Formatet har blivit en snackis, precis som när poeten Johan Jönsson breder ut poesi över 1500 sidor. I båda fallen är det förresten Albert Bonniers förlag som låtit poesin ta rejäl plats.

Men det finns en skillnad. Medan Johan Jönsson gör en flödande antologi över tillvarons olika aspekter, alltifrån kroppsdelars aktiviteter till trist brödjobb och fantasier, så beskriver Mats Söderlund en upphöjd position. Han varnar som en Kassandra.

Inledningen är storhetsvansinnig: Ett fyrkantigt textblock av utsagor som ”Jag är en av de mest framstående poeterna i det här landet” och ”Jag sjunger de dödas sånger, reser dem upp ur havet, med min röst tvingar de sig in i beslutsfattarnas mardrömmar.” Här är en som slår näven i bordet, eller åran i tjärnen.

Detta jag är också ringarna som bildas när åran doppas, är silverdroppar i spindelnätet och träskor på trappan. Detta jag har ett foster i sin livmoder. Allt tyder på att ”jag” är poesin och orden som måste sägas. När världen tycks ha lämnat all anständighet, då måste någon säga ifrån, helst någon som kan koppla ihop storstaden med storspoven. Tala som de vilda änglarna med ”lindrande versfötter” och ”såriga vingar”.

Om bokens storlek först verkar nästan stötande, så viker snart det intrycket. Mats Söderlund samlar spretigt som Johan Jönsson, men sovrar och plockar, en tjäderklocka här, ett bromsljud från tunnelbanan där, mobbare i korridoren i Skellefteå och vädjande kinesiska författarkollegor på Rhodos. Texterna kunde ha rymts i ett normalt litet häfte, men nu ropar formatet högt och då kan innehållet skruva ned volymen till eftertänksamhet.

Söderlund var i flera år ordförande för Sveriges Författarförbund och vittnar i en vredespoesi om uttråkade styrelseledamöter, om att få ”kultursyfilis av alla myndighetskontakter”, om riksdagsledamöter som alltid var för trötta för kultur och bara satte ihop kulturpolitiska program ”i fyra fem obegripliga punkter”. Allt gjort av författare skulle vara gratis. ”Varje gång en sanning närmade sig roten av det onda / varje liten öppning / Varuträsk / skulle den snabbt täppas till med vemod och misstro / varför skulle det gå nu / när det aldrig / funnits en poet som inte till sist svultit ihjäl”.

Så hur gick det? Jo, ”vi strök den ena punkten efter den andra och krävde respekt istället för att någon / skulle lyssna på oss”.

Efter aktivisttiden går luften ur den här mannen. ”Banderollerna hänger blöta och sargade mot en vägg.” Men han går då in i dikten och lutar sig sedan ut ur den och ”in i psyket. / Ditt psyke.”

På denna bokens näst sista sida möts alltså den första sidans megalomani och det är inte bara poeten som talar utan själva Poesin: ”Skär upp barndomen och språket /---/ Vi doppar årorna. Jag pekar ut riktningen. Du rätar upp kursen.”

Bokens sista ord ser ut som en föresats men kan lika gärna vara en beställning: ”Pennan på pappret. Årorna i Flocktjärn.” Poeten Mats Söderlund får nu säkert uppleva ett ordentligt genombrott, välförtjänt efter elva böcker.

Recensionen publicerades i Arbetarbladet 9 mars 2016

Marie-Louise blues

Konstnären Carl Fredrik Hills syster är huvudperson i Kerstin Norborgs roman Marie-Louise (Norstedts förlag). Bara brodern fick resa till Stockholm 1871 och utbilda sig till målare, bara han kom till Paris för att måla, medan Marie-Louise stannade kvar i Lund. Ändå hade båda begåvningen och de målade tillsammans i ungdomen, på utflykter med sina stafflier. Men pappan sade blankt nej, när Marie-Louise ville med till Stockholm.
Det är en klassisk historia, upprepad i många familjer, men här beskriven med återhållen upprördhet. Marie-Louise är när hon ser tillbaka sextioåtta år, gift med Peter Klason och har fyra vuxna barn och två barnbarn. De bor i en lägenhet i Stockholm och har sommarvilla, välordnat och bra. Det är nio år sedan Carl dog och minnena väcks då hon får besked om att en vän från förr har dött.
Denne Wilhelm (von Gegerfelt) var Carls målarkollega som mötte Marie-Louise på stationen när hon äntligen kom till Paris, inte för att måla utan för att hämta hem Carl som fått ett sammanbrott och var intagen på sjukhus. Wilhelm blev hennes sällskap och guide under promenader i staden, och han blev hennes sällskap i tankarna resten av livet. Marie-Louise behöll sin dröm om Paris, konstnärskap och närheten till Wilhelm som ett parallellt, hemligt liv. Marie-Louises försök att tolka bleknande minnen drivs av frågor. Som när hon för första gången kommer in i Carls ateljé och får se skummet av vita körsbärsblommor, "blomhavet på en gång stilla och i rörelse", som Kerstin Norborg så fint beskriver hans mest kända motiv. "Finns denna lätthet också utanför bilden?" undrar Marie-Louise.
Hennes egen tyngd, känslan under resten av livet att hon lever i ett trångt rum kan hon inte värja sig emot och barnen reagerar, sonen genom att dra sig undan, dottern genom att närma sig: "Varför är mamma så arg?" Oförmågan växer sig runt hennes kropp, tänker Marie-Louise i Kerstin Norborgs fantasi.
Fantasin stöder sig på bevarade brev, målningar och foton. Dokumenten kan läsas i brottstycken på pärmens insida och skymtar på Lotta Kühlhorns omslag, där ett av körsbärsträden från trädgården i Lund alldeles stilla exploderar.

(Texten inte publicerad i Hälsinglands tidningar, Sundsvalls Tidning eller Dalarnas Tidningar, där annars mina recensioner publicerades före sammanslagningen av Mittmedias kulturredaktioner 2015)

TIllbakablick bland 2014 års böcker

Steve Sem-Sandberg, De utvalda, roman, Albert Bonniers Förlag

Våren 2014 kom jag mig äntligen för med att läsa en bok jag köpte, men inte hade som recencionsuppdrag. Steve Sem-Sandbergs stora roman om ett polskt ghetto, ”De fattiga i Lódz”, utgiven 2009, tänkte jag sedan på nästan varje dag i ett halvår. Jag funderade på uppluckringen av regler för mänsklig samvaro. Jag tänkte med fasa på vad människor utsattes för, allt ifrån dagligt maktmissbruk och mobbning till spontana avrättningar och välorganiserade massmord. Ondska är ett enkelt ord för en process av ändrade vanor.
Vidare undrade jag hur Steve Sem-Sandberg orkat fördjupa sig i historien och formulera en berättelse med så många äckliga detaljer? Och förresten, vad är jag själv för en människa som fortsätter läsa i stället för att slänga boken ifrån mig? Jag vet ju i princip hur det gick till, men skall jag också leva mig in i det?
Samma frågor dök upp inför hans nya roman ”De utvalda” som handlar om en stor klinik i Wien, där barn 1940 - 1945 togs in för att användas som forskningsmaterial. En del var gravt missbildade, en del bara påstått mentalt handikappade och där fanns även barn som stämplats som ouppfostrade. Alla fotograferades och mättes och resultaten skickades till Berlin för åtgärd: Behandling eller ytterligare experiment?
Föräldrar lurades att tro att deras spädbarn skulle få utmärkt vård, och när misstankar spreds portades mödrar som ville ha tillbaks sina barn. Innanför murarna drogades barnen eller utsattes för grymma straff för att bli hanterliga och slutligen drogades de ihjäl. Föräldrarna fick besked om att barnet drabbats av en hastig sjukdom eller dött av svaghet.
År 1997 hittades i en källare likdelar från närmare 800 barn, alla från Spiegelgrund. Läkaren Heinrich Gross kallade detta sin personliga anatomiska samling (”den förmodligen största och rikaste samlingen i sitt slag”) när han långt efter kriget publicerade vetenskapliga artiklar. Han fortsatte som chefsöverläkare, sjukhusdirektör och fram till 1978 skrev han tusentals rättspsykiatriska utlåtanden.
Medan andra läkare och sköterskor straffats, klarade sig doktor Gross undan genom att neka, slingra sig och låtsas sjuk. I rätten visades intyg om allt från diabetes till lomhördhet och demens. Han dog nittioett år gammal 2005 utan dom.
Det är lättare för mig som recensent att bjuda på dessa upplysningar än att ge detaljer ur den stora berättelsen om brutaliteterna. Ändå består merparten av boken av barnens öden, empatiskt och respektfullt skildrade. 
Romanens Adrian Ziegler hette i verkligheten Friedrich Zawrel. Han har i intervjuböcker, föredrag och i personligt samtal med Steve Sem-Sandberg berättat om sin uppväxt på anstalten. Det finns journaler och i övrigt en stor dokumentation, men genom att välja romanformen når Sem-Sandberg en större europeisk publik som en sentida väckarklocka. Vi vet ju att sortering av människor efter utseende och religion och sexuell läggning ännu pågår i världen.
Därför blir mitt svar på de inledande frågorna förstås att det är viktigt att ta del av förbrytelserna. Det känns som en plikt mot offren att inte blunda. Enskilda och stater får inte glömma. Steve Sem-Sandberg utfört minnesarbetet med stort allvar och en beundransvärd värme. Han får även läsaren att snudda vid en förståelse av den mentalt avstängda översköterskan. Han ger henne ett ursprung och en livssituation som varken förklarar eller förlåter, men ändå gör en inbördeskrigets spelpjäs till människa. Ansvaret är fördelat på många, men de överlevande kommer inte undan sina minnen, de är präglade för hela livet.

Artikeln, här lätt redigerad, publicerades i sin ursprungliga form i Arbetarbladet 30/9 2014.

Läppar känsliga som Don Juans

Leif Jordansson, ... och konsten att lyssna, Ellerströms

Det är ovanligt med en boktitel som börjar med tre prickar, som ... och konsten att lyssna. Prickarna visar något utelämnat, en okänd början. Javisst, allt lyssnande börjar med tystnad. Om den som lyssnar inte är tyst, fungerar det inte.
Leif Jordanson är ljudspecialist, han spelar och komponerar och har skrivit en rolig tankebok med mycket korta bitar om att lyssna. Han hittar musik överallt. Varje plats, varje tidpunkt och årstid har sin ljudbild. Soundscape. Till och med friktionen av utslitna vindrutetorkare framställer något. Några av bitarna är bara en uppräkning av ljuden som gör en plats levande.
Jag tänker på Claes Juranders lilla bok om hur man ritar hästar. Det är samma slags kluriga gå-till-botten-tankar, med skillnaden att Jurander hela tiden ifrågasatte sin egen praktik: Blir det jag gör bättre, blir det konst?
Leif Jordansson är t ex rätt säker på att det är bäst att blanda amatörer med proffs, eller att spela ett instrument han inte riktigt behärskar. Då lyssnar han bättre. Låt aldrig din kunskap eller erfarenhet stå i vägen, manar han.
Han tänker på att bleckblås blivit arbetarnas instrument. Med händer stela och kraftiga av hårt arbete kan de ha svårt med finmotoriken, men läpparna kan vara lika känsliga som hos Don Juan.
Jordanson kallar sig varken kompositör eller tonsättare. Många ser dessa ord som tyngda av gamla värderingar. Han väljer låneordet komponist, men beklagar att det inte inkluderar konstnärer som arbetar med performance eller i en konsthall.

Recensionen publicerad i Hälsinglands Tidningar 27 januari 2015

Att orka med avstånd, döden på livets sida

Carolina Thorell, Jungfrukällorna, dikter, Albert Bonniers förlag

Sandvikens kvinnors skiftande öden var Carolina Thorell med om att plocka fram till antologin Livfjädrar med Anna Jörgensdotter och Helene Rådberg för några år sedan. Efter denna historieskrivning har hon nu återvänt till poesin. Kommit hem, fast på ett annat sätt, återvänt till de personliga källorna.
”Jungfrukällorna”, hennes femte diktsamling, är tillägnad fadern och konstnären Eigil Thorell som dog 2010, men vid sidan av honom nämns även dottern Olivia som faktiskt figurerat tidigare i diktningen: Barnet som reser sig och kommer att frigöra sig från mamman. Född 1997 bör denna Olivia nu vara så gott som utflugen.
Kvar står länken i mitten, modern som skriver. I riktning mot det uteblivna, som hon uttrycker det redan på första sidan. Hon står kvar med poesin som hjälp (efter att också ha varit redaktör för en konstbok om fadern). Att skriva poesi är att avstå från makt, föreslår hon, men det kan verkligen diskuteras, nog är det makt att fästa sin familj på pappret!
Däremot vill jag absolut hålla med om att poesin visar att döden står på livets sida, som sammanbindare av timligt och evigt, av det som tar slut och det som alltid kommer att finns kvar.
Efter den första sidans programförklaringar möter vi mytens Orfeus och Eurydike. Han lyckades med sin musik hämta sin älskade ur dödsriket, men inte kunde låta bli att vända sig om. Och se, det var förbjudet! Så han förlorade henne. Thorells par grälar på väg upp, trots begäret de delar. De har olika syn på sången och vardagen och andetagens rytm, olika syn på hur man påverkar varandra och utbytbarheten.
Förmågan att gå i tillit är ett tema Carolina Thorell bearbetat i åratal. Att våga ta egna steg, lita på sammanhanget, orka med avstånd, det är att bli människa, eller till och med bli minnet av en människa.
Den här gången är hennes dikter mer hemlighetsfulla och svårtolkade. Jag måste påminna mig om att poesi ibland skrivs för att dölja något viktigt, som ändå skymtar. Kanske gäller det särskilt när man vänder sig till en namngiven läsare och till en död.
Citat ur facktexter om källor och utflöden står som överskrifter. Som denna mångtydiga, lånade fras: Koncentrerat utflöde står i motsats till diffust utflöde som sker över en yta. Källan är ju en användbar bild som talar om ursprung, törst, rening, grund och kretslopp. Just en jungfrukälla sades vara en reningsplats för den unga, nyss barnsliga kvinnan, som kommit en man nära. Det är ett ganska belastat begrepp. Jag vill istället tänka att dikten är den källan, men min tanke är liksom dikten diffus.
I dikter om flykt och förintelse ställer Thorell det ofattbara mot ett förtvivlat skapande (Messiaens, Gubajdulina, Hill, Barnkonventionen). Ett par barnstrumpor hänger över en stolsrygg, och det syns utbuktningar efter fötterna. Saknad eller spår av en katastrof, jag vet inte.
Det finns flera regndikter och i en återkommande en ramsa med Jesus fem sår: handen handen foten foten sidan. Morgonen kommer i en dikt med regn som liknar tårar. Det regnar läkande över såren, men egentligen är det nog orden som faller, läkande.

Bokens omslag visar ett konstverk av författaren som också är grafiker. Omslagets formgivare är Jan Biberg. Recensionen publicerades i Hälsinglands tidningar 11 februari 2015.

Poesins igenväxta ängar och skogskanter

Fredrik Nyberg, Slingorna & undergången, dikter

Poeten Fredrik Nyberg är Guds barnbarn och linnean. Som Linné gillar han att dela in företeelser i namngivna grupper, till exemplel ordna en diktsamling med hjälp av klockslag eller växtnamn.
Guds barnbarn bruka man kalla prästers ättlingar som hamnat en bit från trädet. I sin tionde samling Slingorna & undergången använder han bibliska uttryck och grekiska filosofer nämns. Här hittar man herden och Lammet, såret i sidan, Platons grotta men också Orfeus, han som vänder sig om.
Allt och alla hör till den skogskant och ängsmark som Nyberg skrivit om tidigare och som egentligen är verksamhetsområdet för en poet. Tyvärr är ängen numera igenväxt och lupiner invaderar marken och tränger ut mångfalden av örter.
I rolldikten ”Jag är en lärjunge” handlar det om en figur med höga tankar om sig själv. Till exempel måste en lärjunge vara en man. Han tillägnar sig en lära. Med hetta måste en mängd företeelser i omvärlden fås att försvinna.
Lärjungen påstår också att civilisation innebär exkludering.
Herden slår lärjungen över kinden, men ingen lär honom att vända sig om. Det bär emot att komma med tolkningar, men samtidigt ligger det väldigt nära till hands att i denna lärjunge se de förvirrade unga män som tror att de kan rädda världen med ruskiga våldsdåd.
En fras som återkommer i samlingen är denna: Jag vet inte längre hur jag skall gestalta mitt hat å min ängslan.
Boken är del 3 i en serie med samlingstiteln Att bli ved. Att förhårdna kunde i första boken handla om serbisk brutalitet och en otäck värme på ängen och skogsområdet.
Ganska kaotiska diktsidor omfamnas av bokens första och sista sidor med mjukt rullande besvärjelser, som i dessa rader: Låt mig höra bjällrorna från dalen. Fåren förs nu uppför berget. Snabbt kan allt vi har slås sönder. Vart tar vattnet sedan vägen?
Det här är dikt som kräver uppmärksamhet, inte på dikten själv utan på ängen som är skådeplats för allt.

Recensionen publicerades i Hälsinglands Tidningar 11 mars 2015.

Motbok om intellektuella kvinnor

Crister Enander, I motstånd växer tanken, Från Klara Johanson till Simone de Beauvoir, Heidruns

Sent skall syndaren vakna! Just när Crister Enander skrev en bok om stora författare, blev det isande uppenbart för honom, att han nästan enbart valt ut män och gubbar.
Detta hände ändå en uttalad feminist! En demokrat. Han måste genast skriva en motbok och erkänna beroendet av intellektuella kvinnor, inspiratörer, utmanare. Det blev 400 sidors entusiastisk gottgörelse med titeln I motstånd växer tanken, Från Klara Johansson till Simone de Beauvoir.
Helst skulle jag vilja skriva en 400 sidors recension, för det finns så många trådar, utbrott och hyllningar, och personliga, rentav privata inslag om tonår, om missbruk på nära håll och generösa vittnesbörd om författarvardagen.
Hans minnen av kvinnor är vilda och breda, från tonårens skarpt resonerande hemliga unga Ella till modiga och frihetskrävande författare som Agneta Klingspor och Sun Axelsson, och till Joyce Carol Oates och Denise Mina med blick för samhällets ruskigare baksidor.
Den gamla feministen Märtha tog en kulturhungrig 14-årig Crister till sitt läsfrämjarhjärta. Underligt nog får vi inte hennes efternamn förrän maken Hallander nämns en bit in i texten. Det är kanske inte hon som är ämnet, utan hans upplevelse av deras möten. I en studentkorridor i Lund tog en Elisabeth vid med att göra Crister till en kritisk läsare. Hon skrev sen en avhandling om Tekla Knös och är numera professor, så varför mörka hennes efternamn när det är så lätt att googla på Elisabeth+Knös eller Woolf?
Nära kvinnorna förblev han genom åren en man under påverkan. Han följde deras lästips och blev en mycket beläst kritiker, eller kanske mest läsfrämjare, eftersom han som kritiker hellre beskriver och adjektivrikt hyllar författarna (utom när Lars Norén eller Stig Larsson får en snabb spark).
I boken är upphöjandet själva avsikten, han presenterar med värme de bästa, oumbärliga: Sonja Åkesson, Susanna Alakoski och Bodil Malmsten, som har en sådan närhet i stilen att man får illusionen av en dialog. Hur skulle våra liv sett ut utan deras vittnesbörd och utan unga stjärnskott som Amanda Svensson?
Flera gånger, apropå en författares samhällskritik, talar Enander om det bistra och allt hårdare Mosterlandet. Vad har han för föreställningar om en moster? För mig är den barnlösa mostern en som har tid att ösa kärlek över andras barn.
När jag läste Enander, lyssnade jag i bilen på Marie Hermanssons bok Hembiträdet. Hermansson är en av hans favoriter. Den romanen kallar han en mörk saga med frätande realism, ett sorgekväde över ett villaområde. I hennes diktade världar, skriver han, finns ett själsligt bråddjup, som – sympatiskt nog – saknar varje samröre med pessimism och uppgivenhet. För honom är romanens ärende att visa hur psykiska störningar får människor att begå handlingar som strider mot deras grundkaraktär.
Kanske jag i stället skulle framhålla hur Marie Hermansson visar det gåtfulla i mänskligt beteende. Hon stannar inte vid förundran, utan fortsätter att blanda idyll med hotbild tills blodet skvätter, vilket man ju spänt väntat på. Hur som helst är det kul att se Hermansson och Inger Alfvén jämsides med Virginia Woolf och Karen Blixen i Enanders topplista. Man vill följa honom i spåren, och ge Alfvén och Inger Edelfeldt en ny chans!
Han beskriver det så njutningsfullt: Tända läslampan, sätta sig med en bok medan vinden viner och skymningen faller. Kliva in i en främmande värld under några timmars frihet och bli påverkad. Gå i dialog med Crister Enander och hans favoriter, och inspireras att välja en författare som berättar något annat än det jag redan känner till, en som drar slöjan från något främmande.

Recensionen publicerad i Sundsvalls Tidning 8 mars 2015.

Mamman, systrarna, vännen och sköterskan

Enel Melberg, Det borde varit stjärnor, roman, Heidruns

Författaren och utrikesreportern Ida Bäckmann är dubbelt aktuell denna höst. Sigrid Combüchens biografi bär titeln ”Den umbärliga”. Enel Melberg kallar Ida företagsam i efterordet, med en underton, långt ifrån centerpartistisk. Hur jobbig var Ida? Båda författarna vacklar, värderar, njuter av sin forskning och hittar nya, briljanta, textkritiska synvinklar. De ger vår tids förståelse och syn på relationer, sjukvård och litteratur.
I romanen ”Det borde varit stjärnor” är Ida Bäckmann en av fem kvinnor kring Gustaf Fröding. De var livsuppehållare mer än inspirationskällor, skriver Melberg. En mamma, två systrar, en vän och en sjuksköterska försvarar sina perspektiv inför släkten och eftervärlden. Hellre än att beskriva Gustaf, kommenterar de varandras agerande i olika maktspel.
Inte bara Ida utan alla framstår som företagsamma. Biskopsdottern Emilia skrev dikter och skötte egendomen medan maken festade. Matilda köpte en mjölkgård för farsarvet, drev både den och en lanthandel. Cecilia läste sagor och lekte med lillebror ”Gösta” och var hans stöd när mamman gått bort. Hon umgicks med hans kolleger, som på Heidenstams bröllop på Blå Jungfrun.
Ida Bäckmann och Signe Trotzig tampades med Cecilias systermakt. Ida och Cecilia var vänner tills Cecilia slog igen dörren med en smäll. Ida smällde tillbaks med en bok om Gustaf 1913. Den gjorde skandal.
Signe tjänade den lynniga skalden till hans död 1911, dag och natt i fem år. Fröding ville ge henne en god, årlig pension, men släkten fick honom att ändra sig och ge henne en mindre klumpsumma. Men rättigheterna till den sista diktsamlingen lät han henne behålla, där ändrade han sig inte.
Melberg använder sig av en allvetande berättare som kan läsa tankar. Omväxlande med denna berättare får mamma Emilia även tala själv, som på dödsbädden till den frånvarande sonen. I Matildas kapitel tillkommer pratminus framför repliker, vilket underlättar läsningen. Signes avsnitt är ömsom monolog: ”Du vet själv, min Gud, att jag gjorde det i ödmjukhet”, och ömsom berättarens tilltal: ”Ditt sjuksköterskekall innebär att du avstår från allt sådant och inte tänker på att bilda egen familj.” Det kunde räckt med fem synvinklar, en i varje avsnitt, eller en enda blick, berättarens. 
Herr Fröding själv, det geniale kronvraket, är ett spännande svart hål, både i romanen och i Combüchens biografi. Kanske är det dags för ett nytt helhetsgrepp på Fröding snart?

Recensionen publicerades i Hälsingland Tidningar 14 november 2015

Men jag lämnar aldrig min fru

Lena Andersson, Utan personligt ansvar, roman, Natur & Kultur

Hugo Rask är väl efter Gösta Berling vår mest kände romanfigur, kärleksfullt jagad av Ester i romanen Egenmäktigt förfarande, som fick Augustpriset förra året.
Inför utgivningen av Esters vidare bravader har Roy Andersson på förfrågan erkänt att han är Hugo Rask. En kör av skribenter har sen anklagat honom för att förminska konsten. Konst är ju alltid mer och något annat än sina förebilder!
Här har jag en avvikande åsikt. Tänk om flera kunde erkänna att de är Hugo Rask, har lekt med elden och spelat dubbelspel. Jag säger: Roy, du är en bra förebild. Nu när del två i sviten kommit ut, blir det tillfälle för fler pajsare att säga till pressen:
- Jag är Olof Sten. Jag har gärna extra personal att dela både djupa tankar och läger med, men jag lämnar aldrig min fru!
Handlar inte dessa böcker mindre om kärlek och mer om sexuell drift, eventuellt förklädd till djupare gemenskap? Lena Andersson kan beskriva kåtslag, den starkt riktade energin, övertygelsen om att en ömsesidig samhörighet måste ha uppstått. Hon låter Ester ta för sig och njuta utan de tio budorden.
För att vara en bok om drift, är sexscenerna väldigt försummade. Det är jakten och flykten som analyseras, inte den efterlängtade värmen och mötet.
Ester är 42 när hon faller för Olofs blick och melodiska röst. Efter en kort ordväxling på teatern åker hon hem med längtan härjande i celler, nerver och blodbanor och skickar sitt senaste dikthäfte. Uttolkningen av hans beteende blir hennes närmaste livsuppgift. Även i denna bok får Ester hjälp av en klarsynt väninnekör. Som när Olof skrivit i ett sms att han bara ville vara hennes vän, och Ester uppmärksamt ser en undertext av längtan och drömmar.
Vera är en bra lyssnare. Berättaren kallar Vera för Esters glasfiberull. Ester lindar in sig i det mjuka, varma lyssnandet, men rätt vad det är skär det sig.
Stora skiften, som skilsmässa, kommer av små förskjutningar i befintliga mönster, tänkte Ester. ”Var det inte så det hade gått till vid exempelvis Sovjetunionens fall?” Fatima föreslår Ester att fundera mer på sitt eget liv än på Olofs. ”Hon försökte men fann att hon inte var så intresserad av sitt eget liv.” Men faktum är att både bokens och Esters fokus ligger på hennes åtrå. Ingen läsare kan bli intresserad av Olof Stens svajiga personlighet.
Så fort Ester drar sig tillbaka, jagar Olof henne. Kan hon skjutsa honom till Småland? Krogrunda? En vårpromenad i Nacka? Där ser Ester hur snöhögarna och solstrålarna strider. Solen skulle vinna. ”Alla visste det utom snön. Fastän dömd att utplånas kämpade den till sista flingan, glacerade sig till skare som skydd, så vass att den kunde skära upp människohud. Men inget hjälpte mot solen.” Han måste alltså låta hennes kärlek vinna.
Det Lena Andersson säger om sexmissbruk och mänskliga behov finns redan både i lättviktig och prisbelönt litteratur. Skillnaden är detaljerna, hur hon låter ett annars klarsynt intellekt steg för steg grumlas av åtrå. I ett Sverige som sägs vara jämlikt låter hon Ester vara naiv och hoppfull.  
Vad Ester Nilsson behöver, säger Lena Anderssons berättare, är den enklaste och därför mest svåråtkomliga insikten, att alla inte tar livet på samma allvar.
Så se upp, gott folk! Varning utfärdas även för otrogna och deras godtrogna partners. Intrigens upplösning är skickligt orkestrerad.

Recensionen publicerad i Hälsinglands Tidningar 6 november 2014
Fotograf: Cato Lein

Familjehemligheter

Birgitta Boucht, Förklädd och naken, Självporträtt, själsfränder, skrift. Schildts & Söderström

Släktens hemligheter påverkar barnen, är Birgitta Boucht i Helsingfors övertygad om. De vågar inte ens som vuxna ställa obekväma frågor om familjens historia. Inspirerad av den essäisten Susan Griffin lyfter hon nu på locket.
Varför var mamman så frånvarande, både fysiskt och psykiskt, och vem var Gösta, namnet i ett brev i mammans nattduksbord? Varför åkte mamman ofta ensam till Sverige och varför stannade storasyster Kerstin kvar i Sverige hos en moster efter kriget?
Birgitta var en rädd flicka, och förstod inte varför mamman jämt var så arg på henne. Som 60-åring fick hon höra att de bäddade åt treåringen i badkaret och låste badrumsdörren, när de gick på fest. ”Om bomberna faller kan man ändå ingenting göra”, var mammans ord till en väninna.
Som vuxen fick Birgitta veta att morfadern var alkoholist och att mamman som barn hjälpte honom hem från krogen. Sen grälade mamman på sin egen make. Efter spritdränkta kalas skämdes lilla Birgitta på bussen, både för pappa som var full och för mamma som var rasande.
I självbiografin Förklädd och naken är familjehistorien bara ett spår. Boucht ser också tillbaka på författarskap, journalistik och fredsaktivism. Även i Sverige läste unga 1975 hennes och Carita Nyströms debutbok ”Denna värld är vår. Handbok i systerskap”. Sen kom flera faktaböcker, romaner och diktsamlingar. En bok jag älskar är Med ålderns rätt, där 21 gamla har skrivit om åldrandet, en del nöjda, andra förbittrade, aktiva eller instängda. Boucht och Tomas Mikael Bäck samlade texterna.
Hon var pionjär på LL-området (lättlästa böcker för vuxna med lässvårigheter) och promoverades 2008 till hedersdoktor.
I minnesboken porträtteras själsfränder som Hagar Olsson, litteraturprofessorn Micere Mugo, Nina Burton, filosofen Arne Naess m fl, och förstås Edith Södergran, som Boucht gjort en bilderbok om - ur kattperspektiv!
Även om Boucht skriver om depressioner, har hon en bärande entusiasm som jag ibland har litet svårt för, kanske för att jag känner igen mig. Det vill jag därför särskilt tacka för. Att försvara ett aktivistliv kan behövas idag.
Kort berör hon den förödande alkoholkulturen och konstaterar att det skrivits fränt om kapitalstarka familjer, men ingen har dragit spritlinjen mellan Saarikoski, Kihlman, Tikkanen m. fl. Själv skilde hon sig från sin alkoholist, också för att skydda döttrarna från första äktenskapet. Fyllan i kulturkretsar kan vara ämne för nästa modiga bok.
Recensionen publicerad i de fyra Hälsingetidningarna 29 april 2014
Författarfoto: Charlotta Boucht

Nytt PR-jippo för Sveriges närmaste diktatur

Kommer svenska ishockeyförbundets Christer Englund i maj att stå leende inför kameror vid sidan av diktatorn Aljaksandr Lukasjenka, som internationella ishockeyförbundets ordförande gjorde nyligen?
Nu kräver den belarusiska regimen att världens journalister inte rapporterar om annat än tävlingar. Är det möjligt för svenskarna att undvika att bli en del av diktaturens PR-jippo, att undvika att medverka i statsstyrda medier?
Sveriges författarförbund gästades i mars av författare från Belarus och jag var med dem då PEN-klubben överlämnade Tucholskypriset till en nu frisläppt politisk fånge. Det blev en vecka med nya perspektiv, en vecka då Belarus grannland Ukraina stod i fokus. Vid min sida på fotot här står Valery Kalinovsky, journalist på Radio Free Europe/Radio Liberty.

Svenska handelsskepp och erövrare färdats på Östersjön som i sekler var vår huvudled. Sedan vändes blickarna, framtiden och äventyret låg västerut.
Det skulle till en kärnkraftsolycka för att få det korta avståndet till Ukraina att bli begripligt. Tjernobyl påverkade energipolitiken och vardagen, särskilt där de radioaktiva regnmolnen släppte sitt gift. 
I år har Ukarina kommit ännu närmare och blivit ett argument i svensk försvarspolitik. Våra ögon har öppnats för den misskötta kornboden, vi följer dagligen nyheter om landet.
Mellan oss och Ukraina ligger Belarus eller Vitryssland, en diktatur där oppositionella avstängs från högre studier, ett land där föreningar förbjuds ta emot bidrag från andra länder. Ett land där författare uppmanas att lämna det fria författarförbundet, om de vill ha kvar jobben. Vår ambassadör Stefan Eriksson utvisades, då han visat intresse för demokratifrågor bland annat genom att lära sig belarusiska.
Innan jag genom författarutbytet i år lärde känna människor från regionen, var Belarus och Vitryssland bara ett rätt skrämmande ord för mig. Men nu har jag lärt mig Fjodor Dostojevskij var född belarusier, liksom Adam Mickiewicz, Polens nationalskald. När han föddes 1798 låg hans by i Ryssland, och nu ligger den i Belarus. Den resande författaren Ryszard Kapucinski föddes i Pinsk, en polsk stad som nu är belarusisk.
Den mest kända nutida belarusiska författaren är Svetlana Aleksievitj, i höstas nämnd som kandidat till Nobelpriset. Hon föddes i Ukraina och bor i Belarus huvudstad Minsk, men skriver på ryska. En del kollegor frågar sig: Ser hon sig som belarusisk eller är landet för litet för henne?
Våra ögon har öppnats, skrev jag. Mina ögon skulle det stå. Det är jag som äntligen fått klart för mig att polska, belarusiska, ukrainska och ryska är besläktade språk, och att polska universitet därför kan ta hand om relegerade studenter från Minsk.
Många andra svenskar har länge blickat mot sydost. Maria Söderberg från Arjeplog har sedan 2002 hållit igång projektet Litteraturresan, där svenska och belarusiska författare samarbetar. Katarina Frostenson har varit med, Ida Börjel, Arne Johnsson, Azar Mahloujian, Ulf Stark, Majgull Axelsson och många fler.
Maria har redigerat en antologi texter från Belarus: ”Språket som svalan bor i dess hjärta”. Omslaget visar Vera Burlak som läser en dikt 2007. Intill står Uladzimir Njakljajeu och hjälper till med att bära hennes lilla son. Uladzimir blev 2010 oppositionens presidentkandidat. På valdagen i december slogs han ned av maskerade män. Från intensivvården  fördes bort naken av belarusiska KGB. År 2011 utsågs han av svenska PEN till Tucholskypriset, som varje år ges till en författare i fängelse eller exil, men prisutdelningen fick vänta.
När nu Sveriges författarförbund gästades av fem författare från Belarus, följde de i sina mobiltelefoner hela tiden utvecklingen i Ukraina. Skulle även även deras land påverkas?
Oplanerat sammanföll deras veckolånga besök med PEN-klubbens efterlängtade Tucholskyafton på Kulturhuset, med frisläppte Uladzimir Njakljajeu som huvudperson och Tomas Tranströmer i publiken. Vi fick höra texter från fängelsetiden, ur boken ”Brev till Volha och friheten”.
Kärleken räddade honom, skrev han till sin fru. ”Jag förvånas över att du, som är så liten, fyller mig med allt detta stora, vilket antingen betyder att du är större än jag såg dig från början, eller så är jag mindre än jag trodde. Låt oss anse (allt är ju möjligt) att både det ena och det andra stämmer, och att vi länge-länge kommer att lära känna varandra”.
Han berättade också om de första dagarna i häktet. På juldagen fann han i toaletten en smutsig tidningsbit och lyckas läsa orden. Ofattbart, de var till honom! En tryckt hälsning från en rysk poet: ”Håll ut, Volodja! Din broder Jevgenij Jevtusjenko”.
Adam Zagajewski som fick priset når det var nytt 1985 deltog också. Därmed är vi tillbaka i Ukraina, för Zagajewski är född i Lviv, som då var en polsk stad. Nu nämns den som Ukrainas centrum för reaktionära högern. Svoboda är Lvivs största parti.
Jag köpte Zagajewskis sjätte bok på svenska, ”Antenner i regn”. Där beskriver han vad diktning är. Jag klipper ut: Chiffrerat telegram, långvarig vaka, tårar efter mor, löpning, ”ett fartyg som sjunker och sänder en signal / och upphör att sjunka”.
I förordet skriver poeten Marie Lundquist om Zagajewskis respekt för de vardagligaste tingen, saltkaret, vindtygsjackan, såväl som helighetens reliker. Gatunamn i Krakow använder han som dikttitlar. Marie Lundquist: ”Här lossas de omsorgsfullt från sin fastspikade plats på husväggen och lyfter, virvlar upp genom luften, över de stängda gränserna, genom tidens vanmakt och förbi dödens kalla hand.”
Min enda invändning är att bokens tänkare är män. Kvinnor är skönheter, prostituerade eller gummor som pratar om krämpor. Jo, han nämner Simone Weil och en ”inte längre ung kvinna” som läser en bok på tåget.
Och så dikten ”Kathleen Ferrier”, som inte är en kropp utan en röst på en skiva. ”Rösten hos en ung kvinna / som oskuldsfullt sjunger Händelariorna.” Där skymtar en möjlighet till en bättre mänsklighet, skriver han, men när skivan är slut ”återvänder du till din vanliga misstro - som om sången hade lovat för mycket”.

Lästips: Adam Zagajewski, Antellen i regn, Urval och översättning av Anders Bodegård, Norstedts
Uladzimir Njakljaleu, Brev till Volha och friheten, Översättning Janina Orlov och Stefan Eriksson, Midsommar förlag
Språket som svalan bor i dess hjärta, Litteraturresan Belarus, Midsommar förlag

Belarusiska författare på Observatoriekullen vid Stockholms stadsbibliotek: 
Natalja Hardzijenka, Alena Kazlova, Palina Stsepanenka, Valery Kalinovsky och Siarhei Chareuski.
Artikeln publicerades i Hälsinglands tidningar 15 april 2014

Läcker ljusgrön vår

Anna Hallberg, Ljusgrönt och aska, dikter, Albert Bonniers Förlag

”Ljusgrönt och aska” är en formidabel bok. Anna Hallberg är klar, lekfull och prövande, både i bemärkelsen besvärlig och i det att hon prövar sig fram.
Också hennes dikt är klar, lekfull och prövande - på varje uppslag löper dessa förhållningssätt i tre våningar. Man kan gå en våning i taget vid första läsningen, och sen läsa sidor uppifrån och ned. Den översta våningen är till innehållet ljusgrön. Ett läggspel i tunna versaler, ord som SÅPVATTEN, OLIV, FOTBOLLSPLAN, SMARAGD. En läcker, böljande scenografi som överskrift.
Det andra spåret är akustiskt och ligger mitt på sidan. En performance med ljudet aska:  ”as -ka!  Halsöppet : Stegra : Vokalakustik / sorlet av lek / Islossning Lövsprickning / tinglande läte  Knacka / försiktigt ordet  aska ”.
Här är Hallberg tillbaka i en tradition där smaka och vara med är det roliga, inte att låsas av budskap. Men det går inte att hålla fast vid ljudleken särskilt länge. Avsikter och tankar letar sig fram, ”Ordet en Dörr”. Sopbilar tränger sig på och stänket på badrumsspegeln. Andningen i vedklabbarna. Och så fort en tanke är med, följer medvetandet om döden. Det känns som om poeten både vill och inte vill stapla ord, och hellre välja t ex ”tioåringens trettiofyra fräknar”. Men det är ju också ord.
Längst ned löper en diktsvit i fetstil. Hallberg utgår från en bild av en blodig, glad mun. Det handlar inte om ett barn, inte om sexuellt våld. Men är det ”våldets rus / maktens och motståndets”, frågar sig diktens röst. Hon låter bilden förbli gåtfull.
Hon undrar: ”är det lyckans formel / det att vi inte vet”. Ett jubel kan växa som ett träd ur en blodigt svårt läge. Någon som reser sig kan hitta sin ”samurajkraft”, medan andra förfasar sig.
Oväntat byter hon pronomen och blir personlig: ”min mun är en sol / strålande över gångbroarna”. Det blir lycka, cirkuslycka och islossning. Nu bygger vi ett träd av vad som helst, som ett lyckoprojekt, om än startat med ett blodigt Bryt upp!
Anna Hallberg får mig att skärpa blicken och plötsligt ser jag att sidorna, när boken är uppslagen, ringas in av omslagets ljusgröna linnetyg, färgat som späda björklöven. Vilken vårdikt det är, med aska som gödning:  ”ska upp nu : Ut / till kronans yttersta Sånger : klingande / från grenknotorna : a”.
Recensionen publicerades i Arbetarbladet 4 april och i Hälsinglands Tidningar 20 april.
 

Öva sig på att dö

Maria Vedin, Måne över hyreshus, dikter, Bokförlaget Edda

På fliken till Maria Vedins tionde diktsamling finns en läsanvisning. Sådant är vi inte bortskämda med. Det största bekymret med modern poesi är annars ofta: Hur skall detta läsas?
Hur skall vi förstå de ovanliga sammankopplingarna av ord och modernismens uppbrutna syntax? Lätt går vi vilse i att gissa vad poeten har menat, när vi snarare borde göra en egen dikt i av gåvan.
Nu står det på fliken, att Maria Vedin än en gång utforskar gränslandet mellan liv och död, och nu handlar det om diktjaget självt.
Måne över hyreshus är en tankeoperation om att gå bort, som det heter. Att både bokstavligt och bildligt lämna ”hyreshuset” och de levande. Att med döden bryta sönder tid och rum, ”jag är på väg mot jordens medelpunkt”. Kanske kan hennes tankeexperiment tjäna livet bättre än flyktmetoder såsom låtsad odödlighet.
Ett återkommande, dekorativt inslag i boken är en tecknad slinga, mjukt böljande med en lodrät tyngre del och en horisontell luftigare. En linje från jord till luft, från rot till blomma. Eller i motsatt riktning, när döden är nära.
Slingan är en växtornamentik som hämtad från 1800-talet och konstnären William Morris tapeter och böcker, med ett formspråk som senare blev jugend i allt från byggnader till broderier. Morris i sin tur inspirerades av prerafaeliterna som i poesi och måleri vände sig från det moderna till medeltidens dekorativa och idéburna konst. Andlighet och naturromantik var deras väg i protest mot industrialismen. Att välja hantverk i stället för masstillverkning känns aktuellt även idag, även om vår tids vanligaste dagdröm inte går längre tillbaka än till 50-talets formspråk och 70-talets gröna våg.
Maria Vedin låter näckrosor slingra sig och flyta även i texten. Med sina böljande stjälkar var de älskade av prerafaeliter och jugendkonstnärer. Vemod var en stämning som odlades, vemod som  i månsken och skogstjärnens mörka vatten. Maria Vedin skriver: ”ett enda dimackord skiljer mig från de andra världarna / näckrosbladen häftar vid vattenytan / vid mitt ansikte / och vid min själ i sjön”.
Månen speglas även i vattenpölarna på gården mellan hyreshusens ”stränder” . Näckroskänslan och naturmystiken hittar Maria Vedin också i den moderna staden, till exempel i hennes Jokkmokk eller poetiskt friare: ”i norra norrlands inland”.
Där i mörkret mellan husen står den tänkt döda och önskar att själen ändå skall består, när kroppen är krossad, ”jag vill ha en drömlös vintersömn.” Mot diktsamlingens slut har paniken från de inledande dikterna lagt sig, ”allt ordnar sig / alltsammans är en övning / i att skärpa sina sinnen nära döden”.
I sitt litterära konsthantverk knyter Maria Vedin samman människans livslopp med årscykeln på våra breddgrader. Hon följer en klassisk tradition, men gör det med modern teknik.

Recensionen publicerades i Hälsinglands tidningar 21 januari 2014

Anglosaxisk otrohet

Från de inställda rymningarnas tid blev dramatikern och författaren Gunila Ambjörnssons sista roman från Gidlunds förlag. Hon dog i november 75 år gammal. Boken överraskar på många sätt, men först med en både fantasieggande och realistisk miljö.
En roman om ett slott med trettio rum och vallgrav, en krets av författare som leker spöklekar och kurragömma - och inte i en äldre anglosaxisk roman utan skrivet av en nutida dramatiker! Den pikanta storyn om otrohet och skrivande bygger på dokument efter författarna Edith Nesbit, George Bernhard Shaw (mannen bakom My fair lady) och science fictionromanens fader H. G. Wells.
Den medelålders, gifte Wells uppvaktade och lät sig uppvaktas av den unga dottern i huset Rosamunda, vars far Hubert Bland i sin tur jagade Rosamundas väninna. Shaw var, efter en relation med Edith Nesbit, en återkommande gäst på slottet. Många i kretsen var tidigt organiserade socialister. Deras sinne för såväl utopier som handfasta samhällsförändringar balanserades av ett privat hemlighetsmakeri.
När Edith och Hubert gifte sig, sent i hennes första graviditet, bodde Hubert kvar hemma hos mamma. Även sedan paret flyttat ihop, var han några dagar i veckan hos mamma. Där lockade främst en tjänsteflicka med två barn som var Huberts. Senare fick flera utomäktenskapliga barn plats på slottet.
Härvan finns beskriven i brev, dagböcker och biografier, och Gunila Ambjörnsson ställer i sitt förord en retorisk fråga om vad intrigerna under åren 1884-1908 kan säga oss idag. Mycket har hänt på hundra år, vad gäller kärlek, politik och feminism, skriver hon, och fortsätter: Men hur mycket, egentligen?
Det har roat mig kolossalt att läsa Ambjörnssons tolkning av ett familjeliv som balanserar mellan idyll och sammanbrott, mellan tjut bakom låsta dörrar, vädjanden och afternoon tea. Genom att hoppa fram och tillbaka i tiden har Ambjörnsson format ett psykologiskt drama där de flesta inte alls är sådana filurer som man först lurats att tro.
Tidsresor var ju Nesbits specialitet. I många av hennes sextio böcker går barn genom speglar och tunnlar till en annan värld. Det blev en konstnärlig färdväg även för Ambjörnsson, som inspirerad av Nesbits Huset Ardens gåta skrev teveserien Huset Silfvercronas gåta. Flera av hennes antologier är också tidsresor, som Folkhemsprinsessorna och Pappa - en kärlekshistoria.
Den nya romanens titel lyder: Från de inställda rymningarnas tid. Många i Nesbits böcker rymmer. Här i boken förekommer det ofta att en kvinna föreslår en man att de skall rymma, och då svalnar han. Nej, nej, det räcker med att smyga litet till vardags!
Morgonen efter alla fester har fru Bland blivit E. Nesbit igen och arbetar dagligen på sin berömmelse och storfamiljens försörjning. Hon ville bli känd för sin poesi och vuxenromanerna, men det blev barnböckerna som gjorde henne stor och älskad. Kanske blev det på samma sätt för Gunila Ambjörnsson som skrev och regisserade serien Ville, Valle och Viktor.
Recensionen har publicerats i Hälsinglands Tidningar 18 december 2013.

Kerstin Thorvall

Här är allas vår Kerstin på ett foto som inte ville hoppa in vid recensionen nedanför!

Boken till dig

Beata Arnborg, Kerstin Thorvall, Uppror i skärt och svart. Biografi, Atlantis.

Tänk att det fanns en tid då bibliotek vägrade att köpa in Kerstin Thorvalls böcker! De pekades 1977 ut som pekoral, skräp som folk minsann fick köpa själva.
Kvällsposten i Malmö kallade det CENSUR. Historien är anmärkningsvärd. Hade hon varit mindre känd hade en utfrysning förstås inte upprört pressen lika mycket. Thorvall hade ju en stor läsekrets långt före det stora kritikergenombrottet 1993 med När man skjuter arbetare..., romanen om moderns liv.
Thorvalls levnadstecknare Beata Arnborg minns hur hon i ungdomens Ljusdal läste Boken till dig. Kerstin höll mig i handen när kroppen förändrade livsvillkoren, skriver Arnborg, hon gav mig mod. Men också mode! Som modetecknare kunde hon lära tonårsflickor stil såväl som hantering av romanser: ”Det blev lättare och roligare att bli vuxen med Kerstin Thorvall”.
Kerstin själv hade svårt för att bli vuxen, något som upprepats så länge att det liknar en sanning. Vad kallar man det när någon kastar en tallrik med mat i väggen och rymmer? Barnsligt? Egoistiskt? Hänsynslöst? Nej, hon bar på ett fadersarv av bipolär sjukdom och odlade samtidigt en sund vägran att leva väluppfostrat och lagom.
Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande har i höst fått läsare att nervöst ropa: Gör det inte! Gå inte dit! till kvinnan. Så vill man ropa även till Kerstin Thorvall, säkert även som levnadstecknare. Skydda barnen!
Några av barnen har svarat offentligt som vuxna (t ex Hans Falk, Uppväxt, 2012). De ser henne som frisk, en mamma som borde ha kunnat skärpa sig och bli litet mera normal.
Beata Arnborg är finkänslig om än inte okritisk gentemot sin huvudperson och hennes närmaste. Sakligt och konstnärligt mejslar hon fram sin skulptur av en människa under press.
Hon registrerar ångesten som är kopplad både till skapandet och till familjens historia. Modern Thora kontrollerade, med faderns psykoser och tvångsföreställningar i minnet, sin unga dotter. Skulle Kerstin bli lika våldsam, hänsynslös och sexuellt gränslös som han?
Thora steriliserades efter dotterns födelse för att inte föra vidare makens sjukdom. På 20-talet var förbjudet för sinnesjuka att ingå äktenskap. Faderns släkt inte bara lurade den stillsamma småskollärarinnan att gifta sig med den charmerande nio år äldre Åke, de kan ha varit delaktiga i ett lagbrott. Natten före bröllopet löpte han amok och släppte ut byns alla kor ur lagårdarna. Bröllopsnatten efter en middag med alkohol kom ett nytt utbrott av galenskap. Bruden våldtogs och skadades. Brudgummen tvångsvårdades i flera månader.
Alla minns Thorvalls utfall mot modern i Det mest förbjudna (1976). Vågorna gick höga kring vad man får skriva om sin mor. I Beata Arnborgs Uppror i skärt och svart får vi också läsa om hur mamma Thora oförtröttligt ställde upp för dotter och barnbarn med inlärd anspråkslöshet. Hon inledde alltid sina telefonsamtal med: Det är bara jag.

Kerstin Thorvall (och kanske även Arnborg) har som jag ser det misstolkat Thoras vana att stående passa upp vid familjens matbord. Det har inte med martyrskap att göra, det är bara praktiskt. När de andra lämnat rummet får personalen en god stunds matro.
Kerstin Thorvall slog sig också loss för att hon kunde. Med stöd av makar och mamma och älskare blev den ständiga rebellen Kerstin Thorvall  i alla fall familjeförsörjare, en insiktsfull författare av barn- och vuxenböcker, kåsör med sinne för kvinnolivets alla sidor, tecknare med den geniala linjen som specialitet, och debattören som hela tiden hittade nya orättvisor.  Det sista hon rasade mot var åldringsvården och synen på äldre.
På bokens framsida brukar författarens namn stå. Här står det: En biografi av Beata Arnborg. Man kan se det som en kvalitetsstämpel hon skaffat sig genom böckerna om Vivi Täckholm och journalisten Bang, biografier i särklass, skrivna med förståelse och kärlek men utan knäfall. Trots sina pionjärinsatser förmedlar hon tanken att hennes verk är en version, den första. Andra må föra textanalyserna och historieskrivningen vidare i detaljer och så hålla samtalet om dessa intressanta och folkkära yrkeskvinnor vid liv.

Recensionen publicerades i Sundsvalls Tidning 1 december 2013