Ta sig an det svåraste. Det som drabbar barn.

Eva Ström, Utskuret ur ett större träd, dikter, Albert Bonniers förlag

När Eva Ströms diktsamling mot slutet landar i Utøyamassakern, blir det i konsekvens med hennes tidigare diktning. Så ofta har hon skrivit om födelse och död, om barn och förbrytelser mot barn. Självklart måste hon ta sig an detta svåra. Hon börjar dock diktsviten Sommardagboken med en annan katastrof, en färjeolycka på Volga där minst 30 barn omkom. När radion meddelar detta den 11 juli har hon just betraktat gulmåran, den mörka grönskan och ett rådjur som betar bland krolliljorna. Hon värjer sig, vill inte veta några detaljer, utan går genom skogen till badplatsen och doppar fötterna i det kylande vattnet.
Den 14 juli frågar sig poeten om hon har rätt till ett språk för sådant hon aldrig upplevt själv, ”kan jag vara en förebedjerska / utan Gud?”
Så kommer då den 22 juli, Utøya och en ”bisarr skam över att ingenting går att förstå”, hatet, förklädnaden, den ljushårige norrmannen. Året är alltså 2011. Några rader ur Erik Beckmans diktning gör sig påminda, Ström citerar: ”det är en rosenö, en sparvö och en hjärteö, och den ligger där den ligger mitt i döden.” Ett rejält sjok ur just den dikten valde Eva Ström att återge i Sydsvenskan 2007, när en Beckmansamling utkommit. Hon skrev att Beckmans livsnärvaro bygger på närheten till döden, och det är gemensamt för dem båda.
Gömmer sig ondskan i varje människa? ”Nej. Inte på detta gränslösa sätt”, svarar Eva Ström sig själv den 24 juli.
Samma sommar följer poeten, som ju också är läkare till sin andra profession, en graviditet på nära håll. Den fjärde augusti kommer barnet och förvandlar kvinnan till mor. Det går inte heller att förstå, ”livmysteriet, inkarnationen”.
Samlingens titel är Utskuret ur ett större träd. Långt före mötet med Utøya i boken får vi med en somalisk kvinnas blick se oss själva, vi bleka västerlänningar: ”Är de sjuka, dessa vita människor, är de redan döda / med sina lergrå ansikten och vita spökhänder?”
Denna kvinna har med sin guldbruna hy ett ”ansikte utskuret i något mörknande träslag, ur ett större träd”. Denna kvinna har Eva Ström valt till bokens framsida, tillsammans med ett lysande vitt knä, från Caravaggios porträtt av Narcissus som älskade sin spegelbild så att han drunknade.
Efter läsningen av dikterna om Utøya går jag tillbaka till dikten Ett knä. Den blir ytterligare ett tecken på vit naivitet. ”Bara en blank hud spänd över en böjlig led / inte ett bankande hjärta, inte en hjärna fylld med drömmar”.
Det större trädet Eva Ström talar om får vara människans afrikanska anor. Där vi började. Det mörka är inte exotiserande, det vita är inte skamligt, men perspektivet är större än när man ser sig själv i spegeln.
Recensionen publicerades i Arbetarbladet 18 mars 2013.

100.000 till Björner Torsson

Gerard Bonniers lyrikpris för 2012 års utgivning går till Gotland, till poeten och arkitekten Björner Torsson för boken Hüzün eller Den hopfällbara näsan, utgiven på Albert Bonniers förlag. Här är min recension som publicerades i Hälsinglands Tidningar 3 september 2012:

Kan melankoli vara ett favoritställe för svenskar? Karin Johannissons Melankoliska rum från 2009 topplistades och blev snabbt pocketbok. Nu kommer den muntra melankolikern Björner Torsson med Hüzün eller Den hopfällbara näsan. Hüzün är turkiska för melankoli och visst låter det både hemskare och smakligare. Han stiger också ned i ett svensk ord: Smörjgrop. En svart ström, en pöl, en plats för skurborstar, ormar, använda plåster, utspilld mjölk.
Björner Torsson kan med smuts göra en känsla till ren poesi. Han blandade 1992 blåljus med rader ur en liksång av Lasse Lucidor, i diktsamlingen ”Stadig är ostadigheet” (en hederligt lånad fras, genom att citationstecknen ingår i diktsamlingens titel).

Finurligt inleder Torsson med att det i varje stund måste finnas en rörelse riktad ”mot nå¨got okänt”. Prickarna förklarar han strax som två billyktor en bit bort. Bilen närmar sig, vid ratten sitter en man från en film noir! Hüzün med sina dubbla prickar får då dubbelstarkt sken. Memento mori - Minns att du är dödlig!
Sedan klagar poeten på att det är för mycket elefanter. I skuggan av en hare (2001) inleddes med ett citat om distriktslantmätare Ture Sventon som gömmer sig bakom elefanter. Knappast något djur är så skrymmande, skriver Åke Holmberg, ”man beräknar att en enda fullvuxen elefant kan skymma upp till tre dussin lantmätare.” Detta följs upp av poesi om hur ”Allt döljer sig - för sig själv / Livet i sina veck // ett veckhav.” Det gäller då att leta.
När gotlänningen Björner Torsson nämner den skalperade jorden, tänker man på Ojnareskogen, vid sidan om diktens stapplande gubbe. Hur kan gumman älska honom? ”Svaret här är lika viktigt som Higgs partikel för vår överlevnad”, hävdar poeten.
I avslutande Happy End återkommer mannen i bilen som liemannen, nej liebarnet! I denna underbart målande bok om allt ostadigt finns mer blåljus, det pulserar i ögonen på dem som väntar utanför medan golvet i entrén skuras. Där finns raden ”Man tar ett simtag - sen lägger sig vattnet tillrätta igen.” Det är i väntan på att stiga över tröskeln som vi lever.
Björner Torsson har i alla fall en stadig, mörkt lysande plats i vår svenska dikt.

Bilden med lyktorna råkade jag ha i mitt eget fotoarkiv.

Uppgiften att dränka en fryst fisk

Tua Forsström, En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, dikter, Albert Bonniers förlag

Plötsligt när jag läser Tua Forsströms nya dikter drabbas jag av tanken att poesi är trolleri och magi. Man tager en vanlig hatt och en kanin, fast Forsström tager en hare och en roddbåt och så strör hon snöflingor som ett glitter över dem.
Det är bara vanliga saker och handlingar, men direkt får hon dem att lysa och berätta om det som är viktigast. Hon låter de avlidna, mamma eller pappa, se på oss som lever. Perspektivbytet lenar och lindrar. ”De vänder sina ansikten mot mig, verkar intresserade / Verkar tunna och förfärligt starka / Det är en densitet som jag inte förstår”. Å andra sidan verkar de inte heller förstå, när hon ber dem om hjälp med saker som t ex hotet om arbetslöshet. De ”kanske” bara förundras när de ser att vi skrattar eller gråter olycksaligt. Vi kan ju inte säkert veta vad de tänker.
Den här distanseringen har Tua Forsström experimenterat med tidigare. Impulsen att avundas de döda för deras frihet från begär finns hela tiden i författarskapet. I Snöleopard (1987) talar hon om septembers saklighet och ”svalka som lagt sig över ytorna”. I Marianergraven (1990) finns undangömt liv på elva tusen meters djup. Man glömmer och gömmer undan minnen men i drömmen möter man känslor av saknad.
I den nya samlingen återkommer här och var bilden av någon som ror ut på sjön för att dränka några fiskar. De har tagit plats i frysen, ”inte ens yxan bet på dem”. Nog är det ett hopplöst företag att dränka fryst fisk! Var och en får lura ut vad fiskarna står för. Vilka minnen, vilken barlast, vilken längtan som har tagit för mycket plats i frysen.
Det är många djur i Tua Forsströms böcker. Orm, häst, katt, en varg som kärleksfullt tar människan i famnen, där hon ligger oskyddad under en tunn tältduk. Vår känsla för den smidiga snöleoparden jämför hon med hur motbjudande vi tycker mårdhunden är, som inte försvarar sig utan låtsas död vid fara. Tål vi inte det ömkliga? Det är illavarslande.
Över Tua Forsström snöar priserna, allsköns lyrikpris och Akademiens Bellmanspris och Nordiska rådets. Låt inte det skrämma, det är egentligen bara den lilla flickan, barndomsjaget, som talar från 44 små boksidor. ”Du är ju gammal nu lilla barn” , säger poeten till sig själv innan orden når oss. Det är nu, i ett evigt oktober tid att ta till sig ”mörkret regnet vänligheten”.
Artikeln publicerad i Arbetarbladet 5 mars och i Hälsinglands Tidningar 20 mars.

Att bära ett barn, tillsammans

Helena Granström, Hysteros, roman, Natur och kultur

Efter separatutställningen på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm har värmländska Karin Broos drömskt fotorealistiska målningar nästan blivit utslitna schabloner. Synd på så mångtydiga verk! Flickorna i kvällsljus på badbryggan, flytande kvinna, Broos målar stillhet men samtidigt en kanske hotfull melankoli. Är det livets sista sommardag? Döljer hon gråt i havsvattnet eller är det läkning genom vatten?
Helena Granströms roman med den diagnosliknande titeln Hysteros har Broos målning Mörk spegling på omslaget. Det grekiska ordet hystera betyder livmoder. Att hysteri blev en diagnos i antikens Grekland hör ihop med föreställningen att sjuklig panik kom från livmodern. Det var Freud som i modern tid föreslog att även män kan bli hysteriska och att sexualiteten spelar in.
Romanens gravida berättare flyter fritt mellan häftig sexuell lust och djup oro. Vem är hon, vad är hon, en behållare bara? Jag klarar det inte, säger hon till mannen. Men vad händer då? Du klarar det ju, säger han, handfallen inför hennes groteska kropp och läckande bröst. Han tappar lusten.
Bokstavligen handfallna är de båda, Granström beskriver hjälplösa hängande armar, uppvända handflator. Tjatigt att läsa men det är förstås ännu tjatigare att leva i tröstlöshet dag efter dag. De flyr till det salta havet, söker tröst i vågorna och testar om de bär, precis som Karin Broos kvinna gör. Kvinnans regelbundna hukande i gräset är som en fruktbarhetsrit, hon vattnar den frusna marken.
En äldre kvinnas erfarenheter av födande är ett sidotema. Hon har fött barn som fadern konsumerat. Granström leker med den grekiska modergudinnan Rhea och hennes våldsamme make Kronos. Hon räddade Zeus genom att byta ut honom mot en sten som Kronos fick att svälja.
Jag tänker på män som låter landets söner konsumeras i krig, men hittar inget stöd för det politiska sammanhanget i romanen. Jag lägger myten åt sidan och gläder mig åt den extremt fysiska och detaljerade skildringen av en graviditetsdepression. En sådan kan ju efter förlossningen övergå i modersdepression, vilket Helena Granström redan skildrat övertygande i Infans (2010), där föräldrarna turas om att fly från det krävande, hjälplösa barnet.

Artikeln publicerad i Arbetarbladet 14 februari och i Hälsinglands Tidningar 20 februari 2013

Det är i mina händer han lever kvar

Birgitta Boucht, Tusenblad, en kvinna som snubblar, roman, Schildts förlag

Ernest Hemingway skrev om den gamle och havet. Birgitta Boucht, van att i romaner och essäer vrida och vända på resonemang, har skrivit om den gamla och badkaret.

När kvinnan med det märkliga namnet Tusenblad ramlar i badkaret och bryter lårbenshalsen, är det fyra dagar tills flickorna i hemtjänsten kommer. Romanen heter Tusenblad, en kvinna som snubblar.
Precis som Hemingways fiskare kämpar med svärdfisken, slumrar till ibland i båten med reven om handleden, och vandrar i tankarna genom sina minnen, så går Tusenblad i badkaret igenom sitt långa kvinnoliv. Boucht låter henne vid livsavgörande situationer citera mannen i Havanna. Han fick av Hemingway den enklaste av repliker, när bjässen äntligen nappade: ”Jaha, sa han. Jaha.”
Omslagsbilden (av Charlotta Boucht) visar en kvinnas fläckiga, seniga händer, stolt prydda med minst sju stora silverringar. Det är en vacker och talande bild av erfarenhet och sensualitet. Kvinnan i badkaret ser på sina skrynkliga händer. ”Händerna har jag fått av Christian, det var han som lärde mig använda dem. Det är i mina händer han starkast lever kvar.” Han var barndomskärleken, invandrare från Brasilien. Tusenblads mammas historia är ett annat spår i denna roman om passion och svek, uppror och anpassning.

Romanen nominerades i Finland till Runebergspriset 2012. Verk av tre finlandssvenska författare och fem finskspråkiga sållades ut av 200 böcker. Vinnare blev Katja Kettu med ”Kätilö” (Barnmorskan). En stilla önskan: Får vi den översatt till svenska?
Sverige skulle säkert må bra av att få ta del av flera finska böcker. Finska är vårt största minoritetsspråk och talas av runt 300.000 svenskar. Det är nästan lika många som antalet finlandssvenskar i Finland.
Artikeln publicerades i Dalarnas Tidningar och Hälsinglands Tidningar 10 januari 2013

Gör det inte! Gå hem med dig!

Hans Gunnarsson, Försmådd, roman, Albert Bonniers Förlag

Hans Gunnarsson är författaren som förvandlade Guillous böcker om Arn och Ondskan till filmmanus. Han skrev också manus tillsammans med umeåfödda regissören Jens Jonsson till dennes fina film Ping-pongkingen, som handlade om mobbning och familjehemligheter i ett isigt Norrland. Filmen fick äran att inviga Göteborgs filmfestival 2008.
Nu när Hans Gunnarsson ger ut romanen Försmådd, tackar han Jens Jonsson för den tändande gnistan till intrigen, som onekligen har både komiska och filmiska kvaliteter. Som i Ping-pongkingen riktar han sin värmekamera mot vardagliga småstadsmiljöer och människor som har något att dölja, för sig själva, för grannarna eller ordningsmakten.
Försmådd är en roman att sluka i ett stycke. När historieläraren alltmer gränslöst uppvaktar sin rektor, stiger spänningen och man börjar snart undra vem som är farligast: Den unga nazist som inte vill hängas ut i en essä om främlingsfientlighet, den våldsbenägna kaotiska kvinna som trycker essän, rektorn som ljuger om sina resor till släkten, eller Ingvar själv som har ordet i sin makt men enligt andra dricker litet för mycket och byter skola litet för ofta.
Man står till en början på Ingvars sida även om man ibland vill ropa: Gör det inte! Gå hem! Var förnuftig! Han verkar resonera klokt, men tar små, små onödigt dumma steg och målar igen in sig i ett hörn. Pinsamt för stunden, men ändå låter han sig bara tillfälligt hejdas.
Den obändiga drivkraften är bokens kärna och mystik. Dunkla drifter pulserar under intellektuella och neutrala ytor. Den som brinner för att undervisa om nazismen kan oväntat visa sig förespråka apartheid och en bildad, ensam turist kan vara omedveten nykolonialist. Hans Gunnarsson får marken att gunga hemskt under oss just när vi tror att vi står stadigt.
Omslagsfotots afrikanska mask är en viktig pusselbit, liksom ett par vita handskar som skall skydda mot kontaktallergi.
Även en snabbt slukad soppa kan man känna smaken av länge,  och det är nyttigt att fundera på vilka ingredienser som ingår.

Recensionen har varit publicerad i Hälsinglands tidningar 3 januari 2013

Från Estland till Sverige i storm

Enel Melberg, Separator, Heidruns förlag

Titeln Separator, det vackra omslagets gamla nyckel på en spik, är detta landsbygdsnostalgi? Nej, i den här romanen sker flera separationer än dem mellan grädde och mjölk.
Vilket inte hindrar att separatorn har en viktig roll. Den estniska ettåringen kom hit 1944, i storm och med 37 personer i en liten båt. Hennes första ord på svenska blev, om vi skall tro romanen, just separator. Med det ordet började resan i svenska språket.
Enel Melberg är numera svensk författare i Norge och Sverige. I Separator återvänder hon till sin uppväxtens arbetarstadsdel i Göteborg. Det var hon som gjorde båtresan och klassresan, men framför allt en resa på ett annat plan: Hon skilde sig från det estniska samhället i Sverige för att söka sig en egen väg.
Mer än en roman är detta en resonerande essä om gemenskap och familjetraditioner och vad som händer om man protesterar. Min utkastadhet, kallar Enel Melberg detta. Hon återberättar gripande estniska folksagor om utanförskap. Själv behövde hon spränga de stränga normerna och ta avstånd från föräldrarnas missämja och gnat, ”nötningarna och tvångströjan av politiska åsikter och snäva nationalistiska intressen”. 
Då hon skilde sig från sin estniska man, blev hon en brottsling. Mor och dotter träffades inte på tretton år. Faderns 75-årsdag blev för den förlorade dottern en möjlighet att återvända.
I romanens andra del söker sig författaren tillbaka till flickans barndom, i mycket lik svenskfödda flickors. De stärkta underkjolarna, skolmaten, den veckade pappersmuggen på tåget, värmen från klipporna vid havet, kroppens mognad! Jag minns allt detta med rörelse men bäst gillade jag ändå första delens beskrivning av vuxenblivandets ”synvända”, nyorienteringen vänsterut mot feminism och antinationalism.
Att det nu finns nya grupper med flyktingar som måste välja grad av anpassning till det svenska ger boken aktualitet. Men tonen, den eftertänksamma granskningen av hur man blir sin egen i en starkt begränsande miljö, gör att jag vill spara boken för flera omläsningar.

Recensionen är publicerad i Hälsinglands Tidningar 20 december 2012