Att bära ett barn, tillsammans

Helena Granström, Hysteros, roman, Natur och kultur

Efter separatutställningen på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm har värmländska Karin Broos drömskt fotorealistiska målningar nästan blivit utslitna schabloner. Synd på så mångtydiga verk! Flickorna i kvällsljus på badbryggan, flytande kvinna, Broos målar stillhet men samtidigt en kanske hotfull melankoli. Är det livets sista sommardag? Döljer hon gråt i havsvattnet eller är det läkning genom vatten?
Helena Granströms roman med den diagnosliknande titeln Hysteros har Broos målning Mörk spegling på omslaget. Det grekiska ordet hystera betyder livmoder. Att hysteri blev en diagnos i antikens Grekland hör ihop med föreställningen att sjuklig panik kom från livmodern. Det var Freud som i modern tid föreslog att även män kan bli hysteriska och att sexualiteten spelar in.
Romanens gravida berättare flyter fritt mellan häftig sexuell lust och djup oro. Vem är hon, vad är hon, en behållare bara? Jag klarar det inte, säger hon till mannen. Men vad händer då? Du klarar det ju, säger han, handfallen inför hennes groteska kropp och läckande bröst. Han tappar lusten.
Bokstavligen handfallna är de båda, Granström beskriver hjälplösa hängande armar, uppvända handflator. Tjatigt att läsa men det är förstås ännu tjatigare att leva i tröstlöshet dag efter dag. De flyr till det salta havet, söker tröst i vågorna och testar om de bär, precis som Karin Broos kvinna gör. Kvinnans regelbundna hukande i gräset är som en fruktbarhetsrit, hon vattnar den frusna marken.
En äldre kvinnas erfarenheter av födande är ett sidotema. Hon har fött barn som fadern konsumerat. Granström leker med den grekiska modergudinnan Rhea och hennes våldsamme make Kronos. Hon räddade Zeus genom att byta ut honom mot en sten som Kronos fick att svälja.
Jag tänker på män som låter landets söner konsumeras i krig, men hittar inget stöd för det politiska sammanhanget i romanen. Jag lägger myten åt sidan och gläder mig åt den extremt fysiska och detaljerade skildringen av en graviditetsdepression. En sådan kan ju efter förlossningen övergå i modersdepression, vilket Helena Granström redan skildrat övertygande i Infans (2010), där föräldrarna turas om att fly från det krävande, hjälplösa barnet.

Artikeln publicerad i Arbetarbladet 14 februari och i Hälsinglands Tidningar 20 februari 2013

Det är i mina händer han lever kvar

Birgitta Boucht, Tusenblad, en kvinna som snubblar, roman, Schildts förlag

Ernest Hemingway skrev om den gamle och havet. Birgitta Boucht, van att i romaner och essäer vrida och vända på resonemang, har skrivit om den gamla och badkaret.

När kvinnan med det märkliga namnet Tusenblad ramlar i badkaret och bryter lårbenshalsen, är det fyra dagar tills flickorna i hemtjänsten kommer. Romanen heter Tusenblad, en kvinna som snubblar.
Precis som Hemingways fiskare kämpar med svärdfisken, slumrar till ibland i båten med reven om handleden, och vandrar i tankarna genom sina minnen, så går Tusenblad i badkaret igenom sitt långa kvinnoliv. Boucht låter henne vid livsavgörande situationer citera mannen i Havanna. Han fick av Hemingway den enklaste av repliker, när bjässen äntligen nappade: ”Jaha, sa han. Jaha.”
Omslagsbilden (av Charlotta Boucht) visar en kvinnas fläckiga, seniga händer, stolt prydda med minst sju stora silverringar. Det är en vacker och talande bild av erfarenhet och sensualitet. Kvinnan i badkaret ser på sina skrynkliga händer. ”Händerna har jag fått av Christian, det var han som lärde mig använda dem. Det är i mina händer han starkast lever kvar.” Han var barndomskärleken, invandrare från Brasilien. Tusenblads mammas historia är ett annat spår i denna roman om passion och svek, uppror och anpassning.

Romanen nominerades i Finland till Runebergspriset 2012. Verk av tre finlandssvenska författare och fem finskspråkiga sållades ut av 200 böcker. Vinnare blev Katja Kettu med ”Kätilö” (Barnmorskan). En stilla önskan: Får vi den översatt till svenska?
Sverige skulle säkert må bra av att få ta del av flera finska böcker. Finska är vårt största minoritetsspråk och talas av runt 300.000 svenskar. Det är nästan lika många som antalet finlandssvenskar i Finland.
Artikeln publicerades i Dalarnas Tidningar och Hälsinglands Tidningar 10 januari 2013

Gör det inte! Gå hem med dig!

Hans Gunnarsson, Försmådd, roman, Albert Bonniers Förlag

Hans Gunnarsson är författaren som förvandlade Guillous böcker om Arn och Ondskan till filmmanus. Han skrev också manus tillsammans med umeåfödda regissören Jens Jonsson till dennes fina film Ping-pongkingen, som handlade om mobbning och familjehemligheter i ett isigt Norrland. Filmen fick äran att inviga Göteborgs filmfestival 2008.
Nu när Hans Gunnarsson ger ut romanen Försmådd, tackar han Jens Jonsson för den tändande gnistan till intrigen, som onekligen har både komiska och filmiska kvaliteter. Som i Ping-pongkingen riktar han sin värmekamera mot vardagliga småstadsmiljöer och människor som har något att dölja, för sig själva, för grannarna eller ordningsmakten.
Försmådd är en roman att sluka i ett stycke. När historieläraren alltmer gränslöst uppvaktar sin rektor, stiger spänningen och man börjar snart undra vem som är farligast: Den unga nazist som inte vill hängas ut i en essä om främlingsfientlighet, den våldsbenägna kaotiska kvinna som trycker essän, rektorn som ljuger om sina resor till släkten, eller Ingvar själv som har ordet i sin makt men enligt andra dricker litet för mycket och byter skola litet för ofta.
Man står till en början på Ingvars sida även om man ibland vill ropa: Gör det inte! Gå hem! Var förnuftig! Han verkar resonera klokt, men tar små, små onödigt dumma steg och målar igen in sig i ett hörn. Pinsamt för stunden, men ändå låter han sig bara tillfälligt hejdas.
Den obändiga drivkraften är bokens kärna och mystik. Dunkla drifter pulserar under intellektuella och neutrala ytor. Den som brinner för att undervisa om nazismen kan oväntat visa sig förespråka apartheid och en bildad, ensam turist kan vara omedveten nykolonialist. Hans Gunnarsson får marken att gunga hemskt under oss just när vi tror att vi står stadigt.
Omslagsfotots afrikanska mask är en viktig pusselbit, liksom ett par vita handskar som skall skydda mot kontaktallergi.
Även en snabbt slukad soppa kan man känna smaken av länge,  och det är nyttigt att fundera på vilka ingredienser som ingår.

Recensionen har varit publicerad i Hälsinglands tidningar 3 januari 2013

Från Estland till Sverige i storm

Enel Melberg, Separator, Heidruns förlag

Titeln Separator, det vackra omslagets gamla nyckel på en spik, är detta landsbygdsnostalgi? Nej, i den här romanen sker flera separationer än dem mellan grädde och mjölk.
Vilket inte hindrar att separatorn har en viktig roll. Den estniska ettåringen kom hit 1944, i storm och med 37 personer i en liten båt. Hennes första ord på svenska blev, om vi skall tro romanen, just separator. Med det ordet började resan i svenska språket.
Enel Melberg är numera svensk författare i Norge och Sverige. I Separator återvänder hon till sin uppväxtens arbetarstadsdel i Göteborg. Det var hon som gjorde båtresan och klassresan, men framför allt en resa på ett annat plan: Hon skilde sig från det estniska samhället i Sverige för att söka sig en egen väg.
Mer än en roman är detta en resonerande essä om gemenskap och familjetraditioner och vad som händer om man protesterar. Min utkastadhet, kallar Enel Melberg detta. Hon återberättar gripande estniska folksagor om utanförskap. Själv behövde hon spränga de stränga normerna och ta avstånd från föräldrarnas missämja och gnat, ”nötningarna och tvångströjan av politiska åsikter och snäva nationalistiska intressen”. 
Då hon skilde sig från sin estniska man, blev hon en brottsling. Mor och dotter träffades inte på tretton år. Faderns 75-årsdag blev för den förlorade dottern en möjlighet att återvända.
I romanens andra del söker sig författaren tillbaka till flickans barndom, i mycket lik svenskfödda flickors. De stärkta underkjolarna, skolmaten, den veckade pappersmuggen på tåget, värmen från klipporna vid havet, kroppens mognad! Jag minns allt detta med rörelse men bäst gillade jag ändå första delens beskrivning av vuxenblivandets ”synvända”, nyorienteringen vänsterut mot feminism och antinationalism.
Att det nu finns nya grupper med flyktingar som måste välja grad av anpassning till det svenska ger boken aktualitet. Men tonen, den eftertänksamma granskningen av hur man blir sin egen i en starkt begränsande miljö, gör att jag vill spara boken för flera omläsningar.

Recensionen är publicerad i Hälsinglands Tidningar 20 december 2012

Glömma, hata - eller försöka berätta

Rose Lagercrantz, Om man ännu finns, En familjekrönika, Atlantis

Ett rekviem för en svunnen familj kallar Rose Lagercrantz sin bok, medan hon skriver den. Titeln blev: Om man ännu finns. Hur då finns? Jo, så länge man existerar kan man berätta, om det går. Adeline försökte men förmådde inte säga det värsta.
Att Rose Lagercrantz släktingar härstammar alla från överlevare eller har själva av ofattbar slump och stora strapatser undkommit gaskamrarna. Genom boken går deras suckande refräng: Finns jag fortfarande?
En av dem är Scharlotta. Vid sorteringen i Auschwitz valde doktor Mengele ut hennes mamma att dö och skickade döttrarna åt andra hållet. En av dem slet sig för att följa med mamma, men han hindrade henne. I sjuttio år grubblade sen Scharlotta på om avsikten var att rädda henne, men antar nu att det var lydnad Mengele krävde.
Författarens egen mamma Ella trodde att hon fick leva för att hon var ljushårig, ung och stark, medan hennes systrar mördades med sina små söner. Den näst äldsta, Helen, kunde ha klarat sig om hon hade släppt sin pojkes hand vid sorteringen.
Varje av bokens kapitel har ett namn som överskrift, men Adelines öde finns med överallt. För Lagercrantz hängivna läsare är namnet känt sedan 1992, då boken byggd på Adelines berättelser utkom. Men det viktigaste förmådde sig Adeline inte att säga. I stället blev Rose förfärat vittne till Adelines sanslösa vredesutbrott i hemmet i Paris. Så varför hamnade Adeline ständigt i förnedrande relationer med män?
När Rose till slut står med svaret, inser hon att hon vetat allt redan som barn i förorten Midsommarkransen, då hon hade mardrömmar om en liten naken och gråtande flicka. Nu kallar hon detta dunkla upplevelser av drömkaraktär.
Egentligen ville Lagercrantz skriva bara om sitt eget liv, men så insåg hon att släktens historier är hennes, och att hennes historia är deras. Hon menar att den skrivandes högsta uppgift är att fylla de svarta hål som ständigt uppstår i historien, hålen av glömska.
Detta gäller även oss som inte har judisk bakgrund och inte umgås med släktingar i Sydafrika, Kanada eller Ungern. Bokens människors historia är Sveriges, Sveriges 1900-talshistoria är Europas. Man kan som många av Rose Lagercrantz anhöriga välja glömska eller hat, men ett alternativ är att försöka berätta.
Missa inte att ta loss det fyndiga skyddsomslaget och vika upp affischen med släktfotografier! Får inte denna pärla Auguststatyett, vilket den är väl värd, så kanske ett pris till Sebastian Wadsted för bästa formgivning kan bli aktuellt.
Anne Brügge

Vad är väl en dans på slottet?

Nina Björk, Lyckliga i alla sina dagar, Om pengars och människors värde, W&W

Nu börjar valrörelsen. Nina Björk drar igång den. Är det inte typiskt att det är en författare som tar på sig att prata politik på allvar?
Politiker undviker oftast visioner och globala frågor. På kongresser diskuterar de i stället hur de skall få flest röster. De utgår ifrån att alla bara röstar för egen vinning, utifrån kortsiktiga plånboksfrågor. Nina Björk kallar detta en urvattnad kvantitativ politik och en marknadslogik, till skillnad från en kvalitativ politik.
Leif Pagrotsky sa 2010: ”Det är vi, inte väljarna, som måste ändra på oss.” Och Mona Sahlin tog i sitt avskedstal övertygat farväl till solidariteten: ”Jag vill aldrig mer uppleva en valrörelse där vi knackar dörr och människor lite uppgivet säger: Ja, jag ska rösta på er - trots att jag bor i villa, jobbar och tjänar bra.” Men om de hanterar förlusten genom att sluta vara socialdemokrater, blir det en förlust för demokratin, menar Björk, ty i förlängningen av den tanken ligger enpartistaten.
Boken Lyckliga i alla sina dagar, Om pengars och människors värde startar i sagornas värld. Mamma Nina funderar på vilka budskap som når hennes barn hemma i vardagsrummet, genom de drömmande, längtande figurerna Askungen, Snövit och Pinocchio. Bakom dem finns Walt Disney själv som kom med trettio dollar, dåliga kläder och pennor och byggde ett gyllene imperium.

Redan på bokens andra sida dyker Karl Marx upp med Kapitalet. Människan, skrev han, har i motsats till djuren förmågan att drömma. Revolt startar alltid med ett missnöje. Men hos Disney, skriver Nina Björk, är revolten endast individuell. Ett annat liv är möjligt, men inte en annan värld. Simba blir ny Lejonkung, folket bugar. I Sverige blir Daniel prins, systemet består.
Den analytiska mamman hittar tidningen Mama, som varken har barnet eller mamman i fokus utan mammors drömmar om en skötväska för 7800 kronor från Louis Vuitton och supercoola solglasögon för nästan två tusen. Och Marx är med oss igen, med klassiska ord om kapitalismens varuanhopning. Nina Björks bok Under det rosa täcket (1996) entusiasmerade nya generationer för feminism. Nu återuppväcker hon marxismen genom att ge många drastiska, tydliga exempel.
Ett bord som snickaren gör åt sig själv är ju ingen vara. Det blir en vara först när det säljs med vinst. Vinst ger tillväxt utan att ha något med våra verkliga behov att göra. Tvärtom förstörs jordens resurser alltmer. Men politikerna säger: Jobben först, skapa jobb! Även entreprenören som vaxar åttaåriga flickors kön bidrar till hjulens rullning.
Vi lär oss att tröttna på varors färg och form eller bara tröttna ändå, när vi får syn på något nyare. Vill du ha nytt kök? Nina Björk kallar det skitdrömmar.
Om alla levde som medelsvensken, skulle det behövas tre jordklot, enligt Världsnaturfonden. Men inte ens miljöpartiet vågar nu står kvar vid sin tredelade solidaritet med miljön, kommande generationer och hela jordens befolkning.
Den politiska lösningen har inte Nina Björk, men varför skulle en väckarklocka ha det? Dock pekar hon på att utopin måste börja i kärlek. Vi som överlevde barndomen är ju levande bevis på att omsorg finns (kärleksfull eller ej). Nu måste vi höra de behövandes rop och välja kärlek i stället för konkurrens. I sista kapitlen landar Nina Björk i Fromms Kärlekens konst. Förtvivlan och pessimism får vika.
Hon är vår tids Elin Wägner. Och min recension blev mest ett referat av sympati, eftersom jag som gammal grönavågare levt rätt långt ifrån den överkonsumtion som Nina Björks urbana väckarklocka varnar för.
Recensionen är publicerad i Arbetarbladet 20 september 2012

Trädens uppgift i storstaden är att vara poesi

Olle Orrje, Dagar vid muren, dikter, Albert Bonniers Förlag

Med staden som fond får träd större betydelse än på landet. Deras uppgift i storstaden är att vara poesi. Det är i staden hängbjörkens löv bildar ett skyhögt vattenfall. Där sveper poppeln grönskan om sig som en mantel, ”öppnar sig och andas”. Där blir pilarnas bladverk silverblänkande fiskstim.
Olle Orrje som så här kärleksfullt beskriver stadens grönska har varit forskare vid Tekniska Högskolan i Stockholm. Längs med den geotekniska karriären har också funnits en jazzigare framfart. Orrje har brukat framträda med trombon på Stampen och andra klubbar, och som bluespianist och sångare. Lägger man därtill Orrjes  författarskap, utökat under flera decennier med tolkningar av fransk och engelsk litteratur (med hustrun Stina Orrje), och så uppdragen som förlagsredaktör, då framstår hans liv på KTH som ett sidospår. Den gemensamma nämnaren bör vara nyfikenhet.
I diktsviten Dagar vid muren fångar Olle Orrrje myllret på ett Södermalm där olika tider blandas, uppväxtens stad och nuet. Berusade fotbollssupportrar, bildörrar som stängs, samtal, glasstrutar. ”Hela denna verklighet är en gåta / och håller mig fast i en kniptång”.
Gåtorna försöker forskaren och poeten fånga och lösa med beräkningar och bokstäver. Meditation hjälper forskare att bli kreativa, läste jag nyss i en stockholmstidning. Olle Orrjes poesi är inbjudande meditativ. Han lär ut vardaglig förundran och konsten att skapa det man ser: ”låter löven falla / rör om i träden”.
Under ett år, från höst till sommar ser han ut genom fönstret, betraktar fåglarna över muren i vädrets och ljusets skiftningar. ”Språket hittar nya vägar ut ur verklighetens bur / för att nudda vid molnen och ruska trädkronorna.”
På vintern ser han strålkastarljuset över rinken och hör ljudet av klubbor. I vårens spröda ljus: ”Min vänner träden. Alla år vi hjälpt varandra / att fånga fåglar i flykten / att sålla bort moln från himlen.” Här vänder sig Olle Orrje till träden, men det handlar mer om vänskap än om träd, eller kanske mest om tidens gång.

Recensionen publicerad i Arbetarbladet 16 september 2012. Mitt foto är från Björns trädgård på Söder.