På fliken till Maria Vedins tionde diktsamling finns en läsanvisning. Sådant är vi inte bortskämda med. Det största bekymret med modern poesi är annars ofta: Hur skall detta läsas? Hur skall vi förstå de ovanliga sammankopplingarna av ord och modernismens uppbrutna syntax? Lätt går vi vilse i att gissa vad poeten har menat, när vi snarare borde göra en egen dikt i av gåvan.
Nu står det på fliken, att Maria Vedin än en gång utforskar gränslandet mellan liv och död, och nu handlar det om diktjaget självt.
Måne över hyreshus är en tankeoperation om att gå bort, som det heter. Att både bokstavligt och bildligt lämna ”hyreshuset” och de levande. Att med döden bryta sönder tid och rum, ”jag är på väg mot jordens medelpunkt”. Kanske kan hennes tankeexperiment tjäna livet bättre än flyktmetoder såsom låtsad odödlighet.
Ett återkommande, dekorativt inslag i boken är en tecknad slinga, mjukt böljande med en lodrät tyngre del och en horisontell luftigare. En linje från jord till luft, från rot till blomma. Eller i motsatt riktning, när döden är nära.
Slingan är en växtornamentik som hämtad från 1800-talet och konstnären William Morris tapeter och böcker, med ett formspråk som senare blev jugend i allt från byggnader till broderier. Morris i sin tur inspirerades av prerafaeliterna som i poesi och måleri vände sig från det moderna till medeltidens dekorativa och idéburna konst. Andlighet och naturromantik var deras väg i protest mot industrialismen. Att välja hantverk i stället för masstillverkning känns aktuellt även idag, även om vår tids vanligaste dagdröm inte går längre tillbaka än till 50-talets formspråk och 70-talets gröna våg.
Maria Vedin låter näckrosor slingra sig och flyta även i texten. Med sina böljande stjälkar var de älskade av prerafaeliter och jugendkonstnärer. Vemod var en stämning som odlades, vemod som i månsken och skogstjärnens mörka vatten. Maria Vedin skriver: ”ett enda dimackord skiljer mig från de andra världarna / näckrosbladen häftar vid vattenytan / vid mitt ansikte / och vid min själ i sjön”.
Månen speglas även i vattenpölarna på gården mellan hyreshusens ”stränder” . Näckroskänslan och naturmystiken hittar Maria Vedin också i den moderna staden, till exempel i hennes Jokkmokk eller poetiskt friare: ”i norra norrlands inland”.
Där i mörkret mellan husen står den tänkt döda och önskar att själen ändå skall består, när kroppen är krossad, ”jag vill ha en drömlös vintersömn.” Mot diktsamlingens slut har paniken från de inledande dikterna lagt sig, ”allt ordnar sig / alltsammans är en övning / i att skärpa sina sinnen nära döden”.
I sitt litterära konsthantverk knyter Maria Vedin samman människans livslopp med årscykeln på våra breddgrader. Hon följer en klassisk tradition, men gör det med modern teknik.
Recensionen publicerades i Hälsinglands tidningar 21 januari 2014
