Ett lustigt dilemma, flera lustiga dilemman

I Svenska dagbladet idag ironiserar kulturredaktionen över Blondinbella - Isabella Löwengrip - och hennes språkbehandling. Hon skall ju starta en papperstidning, och skriver i sin blogg att hon inte kommer att kräva journalistutbildning av sina skribenter. SvD citerar henne ordagrant, med språkfel och korrekturfel, och kommenterar syrligt att det uppenbart går bra utan journalistutbildning.
I samma kulturdel, på utrymmet som kallas Sidan 2, har en redaktör lyft upp tidningens egen modebloggare Sofia Hedström överst till notisplats. Hon citeras också: "Är det den här typen av dilemmor vi kvinnor ställs inför idag?"
Om man kastar sten i glashus, måste det vara på unga kvinnor som skriver om kläder?

Att böja sig fram över kistan

Vi kan få se den igen, i ny miljö! Vi kan få se oss själva i spegeln. Jini Hedbloms glaskista i full storlek, med botten av spegelglas, skall fraktas från Ljusdal till Liljevalchs vårsalong. Få äro utvalda, men Jinis kista har fått juryn på sin sida. Verket visades för första gången på Kolsvedjaberget i somras, under en samlingsutställning med poesi och konst, och nu har den alltså fått en ny visningsplats, som skiljer sig ordentligt från pelarsalen uppe på berget, tallmon med mossa och lingonris.
Inte heller denna gång får man se Snövit, har hon tröttnat på att vänta och bara gått sin väg? Vernissagen äger rum 28 januari, och frågan är om inte själva transporten till Stockholm blir en performance i sig. Jinis granne förfogar över en begagnad likbil.

Jaaa! Hon fick det!

Som väntat, skrev någon, och Sigrid Combüchen har sannerligen väntat på sin August, och ändå är det säkert många andra som inte väntat sig denna utgången, utan trott på någon av de andra goda författarna på listan. Nu återstår bara att säga grattis. Grattis! Varför inte med ett fett citat ur Spill, på temat odling? Här kommer författaren runt hushörnet med en uppgrävd rosplanta i handen. Grannen känner inte igen henne. "Jag kammar mig när jag skall hälsa på främlingar men ser ut som Pelle Snusk när jag trädgårdsarbetar i hög luftfuktighet", förklarar författaren för läsaren. Efter mötet tänker hon på vad trädgårdsarbete egentligen är för henne:
"Trädgårdsarbetet balanserar leda och koncentration. Det är en smula urtråkigt, samtidigt som verksamheten har ett oavbrutet tillflöde av nyfikenhet på sin egen fortsättning. När man tittar upp ser man vad som skall göras härnäst, göras i morgon, projekteras på tjugo års sikt.
Balansen bildar bakgrund till att tänka på annat av liknande slag."

Får Sigrid Combüchen August på måndag?

Om ett par dagar får vi veta vem som vinner årets August-priser. För femte gången har min favorit Sigrid Combüchen fått en roman nominerad. Just nu kan jag inte tänka mig en mer värdig vinnare, och inte en värre dikeskörning om man även i år undanhåller henne gubben och de 100.000 kronorna.
Medan den nykokta drottningsylten svalnade, läste jag de sista sidorna av Spill, som på omslaget kallas En damroman.
En dameroman kallade Georg Brandes, Danmarks kritiker och förförare nr 1, föraktfullt Fru Marianne, Victoria Benedictssons äktenskapsroman från 1886. De krockade rejält, yrkesmässigt och sexuellt, och Benedictsson som såg sin väg mot karriär och (själv)respekt ofarbar. Hon tog sitt liv.
Med sin ironiska användning av ordet damroman har Sigrid Combüchen samlat ihop spillrorna från denna explosion och fogat samman. Hon ger en flicka arbete på en syateljé, och smyger in metaforer för både skrivande och tillskärning av kvinnlighet. Materialet exempelvis är oerhört känsligt. Tygerna, stoffet. När Hedda inte får ihop småbitarna som skall utgöra livet (!) på en finurligt skuren aftonklänning, får hon nästan andnöd. Men så ser hon att en bit är på avigan. Pusslet kan fullbordas. Tillskärarakademi kallas skolan, och blod blir det när man broderar, för fingerborgen som finns till hands kommer inte till användning (liksom inte heller pessaret). Eleverna får betala för att göra kreationer som sedan bättre bemedlade köper. Firman tar pengarna. Författarens villkor?
I romanen Spill blandas rapporter från författarvardagen med brev från den åldrade Hedwig, och med författarens fria gestaltning av Heddas vuxenblivande. I stadsdelen Professorsstaden i Lund bor författaren (i boken kallad Sigrid Combüchen) och på 30-talet bodde (sägs det) där i närheten Hedwig. Hon kontaktar Sigrid, efter att ha läst om ett familjefoto i en av Sigrids romaner. Hon känner igen fotot, kan det vara Hedwigs familj och har fotot dykt upp på vinden? Har pojken armen i mitella?
Genom den snillrika varvningen av Heddas fiktiva unga liv och Hedwigs faktiskt lika fiktiva kommentarer belyser Combüchen livsberättelsen dubbelt. Hon skapar tiden med detaljer, i allt från underkläder till familjetystnader. Hon forskar via nätet och läser gamla veckotidningar på universitetsbiblioteket.
Hedwig är osentimental men ångrar inte att hon blev hemmafru. Hon hade inga direkta talanger men var händig, skriver hon. ”Vad jag själv har missat har inte varit för de andras skull utan av lättja och kättja.”
Vad var då hennes livs ärende, frågar hon sig i ett brev: Att leva själv i första hand. ”Inte för sin egen skull, men inte heller för andras. --- Man måste leva för sig själv också för de andras skull. Lära sig klara av livet som man fått i gåva.” Hedwig får uttrycka denna förnuftiga livsvisdom, men i berättelsen släpper författaren släpper loss Heddas ambivalens.
Här finns några av de mest sensuella sexskildringar jag har läst. Även några möten tomma på känslor är väl beskrivna. Sex har sin naturliga plats i en berättelse om att hitta sig själv i förhållande till andra. Sigrid Combüchen kan verkligen sätta text på det outsägliga så man baxnar och måste läsa om. Och vika ned ett hörn. Som när Hedda ser Luigi första gången:
”Hur hon med ett enda långt drag tog in saker som samlas hos en individ och är han. Det vanliga och det säregna. Det som harmonierar och det som inte. Sådant som man aldrig ser hos dem man inte är betagen av, och sedan inte hos honom heller, när man lärt känna. Hon var betagen.”
För att försvara sig mot känslan tänker hon på hur hon vid en strand samlat och kastat ifrån sig, långt utåt havet, skulpturer av levande ostron och blåmusslor hopnätade av sjögräs och blåstång. ”Det var ingen bild för vad hon såg nu, utan hennes egen rikedom, försvar mot att vara betagen.”
Man säger Proust och madeleinekakor. Jag säger Sigrid Combüchen och Lenke Rothman, Kristina Sandberg, detaljernas mästare. Småkakor, stygn, chiffong, dofter. Här läser man med lika delar njutning och sorg.
Anne Brügge

Ta vara på Spill

Spill av Sigrid Combüchen är bland årets augustnominerade böcker i klassen skönlitteratur. Sent omsider njuter jag nu av att läsa denna roman som på många sätt börjar i Lund. Som förrätt till min kommande recension av Spill, har jag plockat fram vad jag skrev om en av hennes tidigare romaner: En simtur i sundet (2003). Varför bara läsa det nyaste? Det är också härligt att fördjupa sig i ett författarskap.
Recensionen trycktes i Västerbottens-Kuriren i vecka 39 år 2003.

Sigrid Combüchen, En simtur i sundet, roman, Norstedts förlag

Öresund är platsen, där Sigrid Combüchen placerar sin Göran Sager-Larsson, huvudpersonen som varit med i två romaner och åldrats lämpligt från Värme (1980) och Korta och långa kapitel (1992) till En simtur i sundet.
Det är nästan nutid, en septemberdag 1999 och en så varm höst att Göran och Vera kan bada. Man kan höra strandrågens ax skava mot varann, utom när ett propellerplan brummar förbi. Ett par kvinnor joggar och åbäkar sig med österländsk disciplin. En blottare leker naturist.
Vera tar ut simtagen mot horisonten, medan den försiktige Göran låter tankarna vandra och med jämna mellanrum återvända till det bräckta vattnet mellan länderna. Hans filosoferingar växlar med exakta bilder av svensk kultur och det är mycket, mycket roliga nedslag. Rena nummerrevyn ibland och smått elaka skildringar av mingel eller rara nidbilder av familjeliv.
Som läsare gör man sig under tiden med romanen oberoende av familj och umgänge, det räcker så gott med figurerna i boken. Följ med dem till IKEA, på galleri, på kulturkalas hemma! Titta på självupptagna unga och föräldrar som går på tå för dem, se på islandshästarnas glada tagel och fotsida svans.
Vem annan än Sigrid Combüchen anstränger sig för att fånga de små hopp en kvinna gör för att komma i bibinitrosan utan att fastna med foten i fållen? Det dammar litet om damen när hon hoppar för att behålla både balans och anständighet.
Stunden är Combüchens dyrbara uppfinning. Den liknar alla sena uppfinningar av hjulet: Många med behov av att förena rörelse med stillhet har försökt konstruera Stunden. Men kanske är hon ensam om att kalla stunden en Big Bang, en ”kärnupplevelse där alla komponenter finns med”. En ingentingtid mellan före och efter. En ändlös andlöshet ”just innan något tar överhanden”.
Det är nog bara i en roman med dess utvikningar och till synes oavsiktliga poesi som man kan både stanna med spänning i stunden och uppleva tidens gång.
Ibland, som i en konversation om naturvetenskap, kan tiden kännas förfärligt lång. Men mestadels underhåller och utmanar Sigrid Combüchen läsaren på det moraliska, allomfattande och lekfulla sätt som t ex Jeannette Winterson och serietecknarparet Berglin. Man kunde nämna Nationalencyklopedien också, ja, nu är det gjort.
Anne Brügge

Paradexempel på osynliggörande

SvD bjöd onsdagen 16 juni på en recension av Lars-Åke Janzons fackbok Hur mycket blåst klarar en fluga? Vetgirigheten tycks vara helt utan gräns, skrev Fredrik Sjöberg, men sen satte han en gräns i alla fall, genom att ge boken "Karaktären av rekordbok för småpojkar".
Det finns kvinnliga naturnördar också, unga och gamla, jag vet.

Henning Mankell inviger stipendiehuset

Henning Mankell, nyss hemkommen från resan Ship to Gaza, klippte i torsdags det blågula bandet och invigde stipendiehuset utanför Sveg, i närvaro av Stiftelsen Överbergs ordförande Ingrid Dahlberg med flera honoratiores från Stockholm och Härjedalen. Det var en underbar, solig och fridfull sommardag - en nästan ofattbar kontrast till turbulensen och dödandet på skeppen som angreps på internationellt vatten i Medelhavet.
Henning berättade om när han som utfattig, ung författare räddades av Sveriges Författarfond med ett oväntat stipendium, en händelse som blev ett minne för livet. När han senare som väl etablerad hade fått möjlighet att dela med sig, ville han ge samma uppmuntran och praktisk hjälp till kolleger. Han köpte därför Jönspers, som ligger nära Sveg där han tillbringade hela sin barndom, och gjorde till en oas för författare och dramatiker. I donationen ingår medel till skötsel av fastigheten, inredning och ett mindre penningbidrag till dem som tilldelas stipendiet och får tillbringa några veckor eller en månad i huset.
Under kvällens invigningsfest bjöd Henning Mankell på middag med norrländska delikatesser i partytältet och det var både musikunderhållning och dans i ateljén. Månadens stipendiat Lars Hermansson, som kommit till gården för att få lugn och ro, fann sig väl i situationen.
Nästa dag besökte gästerna Kulturcentrum Mankell, en fint utformad lokal och samlingsplats i Folkets hus, där hans författarskap presenteras. Vilka möjligheter finns inte i denna byggnad! Efter tre år bör man gå vidare och förnya. Varför inte presentera Ship to Gaza, som Henning Mankell deltog i med risk för livet?

Kul scenografi med filmtema på kondis i Sveg

Idag är jag i tillbaka i Överberg nära Sveg. Det är invigning av stipendiehuset som Henning Mankell skänkt till Sveriges Författarförbund och Sveriges Dramatikerförbund. I höstas fick jag tillbringa oktober månad i gården som heter Jönspers, en vistelse som hjälpte mig att ta viktiga steg mot förändring och nystart i författarskapet. Två arbetsrum och ett jättestort matbord är precis lagom för en författare och en månad!
Räkmackorna är serverade på Café Cineast i Sveg.

Bokklubb

Nu har jag fått ett brev från Böckernas klubb igen. Tänk vad många grejer jag har fått genom åren i och med prenumerationer! Tält, uppblåsbar båt, mikroskop! Här fick jag en liten häst i nyckelring och som premie en etymologisk ordbok. Inte Hellquists klassiska, utan Birgitta Ernbys. Ålrajt, som min förra hyresvärd Ivar brukade säga, och då satte han handen i vädret. Jag kör på det.
Så nu skall jag välja fyra böcker á 5 kr. Mossbergs flora har jag redan, den går bort. Det skall vara tjocka böcker tycker jag, då blir det mest för pengarna. Det blir den nya boken om Pompeji, 408 sidor av Mary Beard. Allan Klynne har översatt den (han skrev en stor bok om Kleopatra häromåret). Och sedan augustvinnaren Steve Sem-Sandberg De fattiga i Lodz, 662 sidor! Jag väljer honom, trots att han skickade mig ett refuseringsbrev en gång, jag kan det utantill förresten. Sen blir det Kerstin Ekmans Mordets praktik, bara 207 sidor visserligen, men Ekman. Nu blir det svårt. En dvd som kan gå runt bland mina fyra barn, Bröllopsfotografen av Ulf Malmros? Eller en CD-box med jazzlegender, så jag kan ta min bas och spela med Count Basie? Jazzen är billigast, den får jag köpa sen. Det blir filmen.

Kritikens dilemma - odling tar tid

Hur mycket tid använder idag en kritiker för att läsa en bok, ta reda bakgrunden till bokens tillkomst och därpå kunnigt presentera den för en tidnings läsekrets? När man ser hur många till synes snabba jobb som publiceras i våra största dagstidningar, så måste man fundera över om det är de frilansande kritikernas krympande arvoden som spelar in. Eller är det historielöshet? Tror skribenter och redaktioner att det räcker att läsa en enda bok för att bli sakkunnig?
Ett exempel är mottagandet av den senaste biografin om den norska nobelpristagaren Sigrid Undset. Ingen av kritikerna vid de största svenska dagstidningarna verkade känna till huruvida det fanns något skrivet om Undset tidigare.
Var så god, här kommer min recension av Sigrun Slapgards "Diktardrottningen Sigrid Undset", som Albert Bonniers förlag gav ut i Gun-Britt Sundströms översättning. Recensionen trycktes i Västerbottens-Kuriren 11 november 2009.

Redan 1933 brändes Sigrid Undsets böcker på bokbål i Tyskland. Det var inga små bokhögar, av bara Kristin Lavransdotter hade det i Tyskland sålts 250 000 ex. Senare bestämde Goebbels att Undsets namn inte ens fick nämnas i pressen.
Sigrid Undset var en mäktig fiende. Hon hade fått Nobelpriset i litteratur blott 46 år gammal och använde sitt berömda namn till världsvid propaganda mot nazismen. Den 9 april 1940 började tyskarna bomba Norge och när de närmade sig Lillehammer fick Undset order att fly. På lastbilsflak, skidor, släde och till fots tog hon sig över vinterfjällen till Sverige. Det blev författaren Alice Lyttkens som underrättade sin gäst om att äldsta sonen dödats i kriget.
I exil i USA berättade Undset på föreläsningsturnéer, i intervjuer och egna artiklar om Tysklands förbrytelser mot sina egna medborgare, och talade för att USA skulle ge sig in i kriget. Efter kriget var hon en stark företrädare för dödsstraff.
Den senaste i raden av Undsetskildrare är journalisten Sigrun Slapgard med det 759-sidigta porträttet ”Sigrid Undset, Diktardrottningen”. Bokens baksida visar Slapgards grundsyn: ”Sigrid Undset var kärleksskildraren som misslyckades helt i det egna familjelivet.”
Vad är att lyckas? Undset brottades i liv och dikt på en arena mellan ideal och verklighet. Hon förälskade sig i en gift konstnär som inte ville ha ett borgerligt familjeliv. Han hade redan tre barn och de fick tre till. Sigrid uppfostrade och försörjde länge alla sex medan mannen bodde i sin ateljé. Hon skickade sin yngsta son till internat, där han vantrivdes och kände sig förskjuten. När hon blev katolik, måste äktenskapet upphöra. I katolsk syn, där skilsmässor inte existerar, var ju Anders Svarstad ännu gift med sin första hustru!
I romanerna bearbetar hon konflikterna mellan plikt och drift. Konstnärinnan ”Jenny” (1911) gick under av självförakt, när hon tappat kontrollen och legat med män som hon inte älskade. Sviten Kristin Lavransdotter (1920-22) handlar om en kvinna som trotsar familj och ära för en man som inte håller måttet. Kristin tar ensam hand om gården och sönerna.
Samtidigt som Undset i debatter säger att kvinnan bör vårda barn och hem, skriver hon och har tjänstefolk. Slapgard ser det som misslyckande, när Undset längtar efter det lilla livet med ett broderi eller lek med barnen. Framställningen kryddas med insinuanta, retoriska frågor om hur Undset tänkte, när hon handlade mot sina ideal. Som när hon ville skapa en tidskrift för att få kvinnor att stanna hemma: ”Tittade de på varandra och trodde att hon skämtade?” skriver Slapgard.
Jag går till Tordis Ørjasæters bok Sigrid Undset, Ett liv (Urban Anderssons övers. 1995). Hon skriver förstående om samma tidskriftsplaner: ”Om det var något hon såg i sitt eget hem så var det att barnen behövde en mor som fanns till hands.” Där kopplas Undsets ibland reaktionära kvinnosyn till pliktkänslan inför de egna barnen.
Ørjasæter gör i förordet klart, att hon valt bort att lägga in personliga reflektioner om Undsets liv och åsikter. Slapgard kan inte låta bli detta, och skapar ett porträtt där Undset ofta framstår som spydig, osympatisk och inkonsekvent. Många, många gånger utpekas hon som storrökare.
Att fakta återanvänds är ofrånkomligt. Här är Undsets dödsbädd: Ørjasæter: ”Hon var ju inte heller så sjuk att det var nödvändigt att skicka efter familjen i Oslo.” Och Slapgard formulerar det: ”Ingen trodde att man skulle behöva sända bud efter familjen.” När bombplanen kom, Ørjasæter: ”Det var nästan makabert med det strålande aprilvädret.” Hos Slapgard: ”Nästa morgon sken en blank aprilsol och gjorde dagen ännu overkligare.” På denna detaljnivå håller sig båda biograferna.
Tidens röda tråd är litet svår att följa hos Slapgard, delvis genom att bilderna placerats litet hur som helst.
Översättaren har haft bekymmer. Om det står att någon visat stor psykologisk brist kan det knappast ändras till stor brist på psykologisk insikt. När Margery Kempe från 1500-talet kallas mystisk, har Gun-Britt Sundström inte vågat rätta det till mystiker. Om Slapgard säger att en storfamilj ”upphävt äktenskapet som egoistiskt”, kan då inte översättaren välja det korrekta: förkastat?
Undsets författarskap lever och vi får nog se flera böcker om henne på temat liv och verk, men då helst med tyngdpunkten på verksidan.