Mats Söderlund,
Årorna i Flocktjärn, dikter, Albert Bonniers förlag
Mats Söderlunds
diktsamling ”Årorna i Flocktjärn” mäter nästan en meter mellan vingspetsarna. Formatet
har blivit en snackis, precis som när poeten Johan Jönsson breder ut poesi över
1500 sidor. I båda fallen är det förresten Albert Bonniers förlag som låtit
poesin ta rejäl plats.
Men det finns en
skillnad. Medan Johan Jönsson gör en flödande antologi över tillvarons olika
aspekter, alltifrån kroppsdelars aktiviteter till trist brödjobb och fantasier,
så beskriver Mats Söderlund en upphöjd position. Han varnar som en Kassandra.
Inledningen är storhetsvansinnig:
Ett fyrkantigt textblock av utsagor som ”Jag är en av de mest framstående
poeterna i det här landet” och ”Jag sjunger de dödas sånger, reser dem upp ur
havet, med min röst tvingar de sig in i beslutsfattarnas mardrömmar.” Här är en
som slår näven i bordet, eller åran i tjärnen.
Detta jag är också
ringarna som bildas när åran doppas, är silverdroppar i spindelnätet och
träskor på trappan. Detta jag har ett foster i sin livmoder. Allt tyder på att ”jag”
är poesin och orden som måste sägas. När världen tycks ha lämnat all
anständighet, då måste någon säga ifrån, helst någon som kan koppla ihop storstaden
med storspoven. Tala som de vilda änglarna med ”lindrande versfötter” och
”såriga vingar”.
Om bokens storlek
först verkar nästan stötande, så viker snart det intrycket. Mats Söderlund
samlar spretigt som Johan Jönsson, men sovrar och plockar, en tjäderklocka här,
ett bromsljud från tunnelbanan där, mobbare i korridoren i Skellefteå och vädjande
kinesiska författarkollegor på Rhodos. Texterna kunde ha rymts i ett normalt
litet häfte, men nu ropar formatet högt och då kan innehållet skruva ned
volymen till eftertänksamhet.
Söderlund var i
flera år ordförande för Sveriges Författarförbund och vittnar i en vredespoesi
om uttråkade styrelseledamöter, om att få ”kultursyfilis av alla
myndighetskontakter”, om riksdagsledamöter som alltid var för trötta för kultur
och bara satte ihop kulturpolitiska program ”i fyra fem obegripliga punkter”. Allt
gjort av författare skulle vara gratis. ”Varje gång en sanning närmade sig
roten av det onda / varje liten öppning / Varuträsk / skulle den snabbt täppas
till med vemod och misstro / varför skulle det gå nu / när det aldrig / funnits
en poet som inte till sist svultit ihjäl”.
Så hur gick det?
Jo, ”vi strök den ena punkten efter den andra och krävde respekt istället för
att någon / skulle lyssna på oss”.
Efter
aktivisttiden går luften ur den här mannen. ”Banderollerna hänger blöta och
sargade mot en vägg.” Men han går då in i dikten och lutar sig sedan ut ur den
och ”in i psyket. / Ditt psyke.”
På denna bokens
näst sista sida möts alltså den första sidans megalomani och det är inte
bara poeten som talar utan själva Poesin: ”Skär upp barndomen och språket /---/ Vi doppar
årorna. Jag pekar ut riktningen. Du rätar upp kursen.”
Bokens sista ord
ser ut som en föresats men kan lika gärna vara en beställning: ”Pennan på pappret.
Årorna i Flocktjärn.” Poeten Mats Söderlund får nu säkert uppleva ett
ordentligt genombrott, välförtjänt efter elva böcker.
Recensionen publicerades i Arbetarbladet 9 mars 2016