Att bygga en värld och berätta den

Jörgen Gassilewski
Pärla barbie klistermärke / Vi hade vi inte. Kommer inte att. Skulle komma att. Kunde inte tro att. Visste inte att.
Poesi, Albert Bonniers förlag

Kollegieblock är formatet, A4 blad med spiralbindning. Man viker enkelt blocket så att den sida man läser ligger överst. Det är en diktsamling med vardagsbra funktion, om läsaren behöver ta en paus. Man kan ställa den uppslagen på en hylla eller ett notställ och läsa litet i förbifarten.
Jörgen Gassilewski börjar den här gången hos barnen och deras plastpärlor, dockor och bamseklistermärken. Var och en av de stora sidorna har en överskrift från barnkammaren. ”Men hallå det är ju min barbie”, kan man få höra där. Ofta berättar barn vad som händer i låtsasleken, och då brukar berättelsen vara i förfluten form: Vi hade inte...”
Bokens långa titel innehåller en mängd negeringar på temat visste-inte och kunde-inte, som försök att lyfta en skuld. Den löpande texten däremot klipper ord ur en modern vardag, före och efter en katastrof. Reklamfraser, instruktioner, utsikter.
Jag uppfattar det här blocket som en nedteckning av uppfordrande, kollegiala varningssignaler. De flesta har ju inte förstått hur allvarligt t ex miljöhotet är. Vi har kört på ansvarslöst och slösaktigt, som om vi byggt samhällen på lek, inte på allvar.
Poetens egna barn Greta och Bruno har spelat in filmer av sina möbleringar och lekar och byggen av städer, en dokumentation som inspirerat pappan.
Hans egna diktsamlingar har också ofta varit visuella byggen av text, vilket kan vara naturligt för en utbildad bildkonstnär. Datortekniken har ökat hans möjligheter att leka med formen. Nu ramlar geometriska figurer runt på boksidorna. De saknar konturlinjer och får sin tredimensionella form genom att sidorna är klädda med text, som skriven på en tetrapak eller Rubiks krävande kub.
Man får upplysningen att dessa ”platonska kroppar” kommit in i boken med sonen Aron Gassilewskis som teknisk support. Det låter som filosofi och teknik i glad blandning. Textfragmenten på dessa kroppar lämnar jag därhän. Det är tror jag textens rörlighet och slumpmässiga fallande som har större betydelse.
Ordet textil återkommer så många gånger att man börjar tänka på text i stället för på väv. ”Den textila rymden är dubbel”, står det och ”Den fysiska kärleken är en textil kub. Hon och han. Han och hon. Hon och han. Han och hon. Det är en bonad. Ett broderi.”
I texten bygger barn och vuxna världar, på låtsas och på riktigt. Kanske kan poesi som Jörgen Gassilewskis bidra till en större medvetenhet om följderna av våra samhällsbyggen, som har så mycket med text och ordanvändning och ritningar att göra.

Recensionen är publicerad i Arbetarbladet 24/2 och Hälsinglands Tidningar 29/3

Bomben hen i böcker för barn och vuxna

Diskussionen om hen rasar vidare, framför allt i reaktioner kring förlaget Olikas utgivning av barnböcker. Är det så märkvärdigt att vid behov förenkla ett uttryck som "hon eller han" till hen? Finnarna har detta lilla praktiska samlingsord, turkiskan har det. Ingen hane eller hona måste för den skull kallas hen. Tiden får utvisa om den svenska konstruktionen får liv.
Ett intressant experiment för tankar om ordens makt är Åsa Maria Krafts berättelse om kärlek, se min artikel i Arbetarbladet:

http://arbetarbladet.se/kultur/litteratur/1.4378980-hen-kallar-det-sjalvpornografi

Global rørospols via webben

Dansare i Røros och i Chicago njöt i tre timmar av samma dansorkester under natten till lördag, då en webbkamera på Sangerhuset i den norska bergstaden sände bild och musik ut över hela världen genom www.fjelltv.no. Den skandinaviska dansföreningen i Chicago visade evenemanget på storbildsteve i sin danslokal. De hade också egna musiker som i realtid spelade tillsammans med Dalakopas Thore Härdelin, Oline Bakkom, Bent Jacobsen och de andra i bandet.
De dansanta japaner, som brukar flyga till Rättviksdansen på somrarna och till Nordiska mästerskapen i Rørospols i oktober, kunde nu ha eftermiddagsdans hemma hos sig med Dalakopa, och i New York blev det lämpligt nog kvällsdans.
Till nästa februari hoppas man på en storskärm även i det gamla illgröna, norska missionshuset, så att marknadsdansarna kan se vad som händer på dansgolvet i Chicago. Med den senaste tekniken går det alltså att förmedla och dela kultur på ingen tid alls.
Fort har det också gått för Bergsjösonen Fredrik Lindh och Anders Bjernulf att tillsammans med två norska storspelmän göra Bror (Courage02/03), en vacker och dansvänlig dubbel-cd, inspelad i januari hemma hos Anders i Östbjörka, med vedkamin och i fotogenlampans sken.
Skivsläppet skedde i Røros på fredagen, i en timrad koja på fiolspelmannen Magne Eggen Haugoms ägor i utkanten av stan. När hundra personer bänkat sig runt eldpallen, klipptes kön invid renhägnet av och dörren stängdes om de lyckliga. Renskavsgryta serverades och så två fioler i taget, den optimala sättningen för samspel.
Magne och Tron Steffen Westberg spelar oftast i Småviltlaget och i Brekkens spelmanslag. Av de två skivorna innehåller den norska mest nedärvd pols från bygden, och spelsättet är grovt-och-grant, vilket betyder att två spelar samma stämma i olika oktaver. Den svenska skivan har gott om nyskrivet. Sju låtar är Fredriks, två är komponerade av Anders och de spelar Fars vals av den tidigt bortgångne Järvsöspelmannen Jonas Olsson. Svenskarna lägger andrastämman friare, men inte så att melodin dränks utan traditionellt, följsamt.
"Bryggar'n polska efter Anders Henriksson" anger förmedlaren, en järvsöspelman med EU-karriär. Bara de insatta vet att Bryggar'n hette Anders Olsson i Delsbo och att han komponerat den populära låten. Höök Olle hade gott kunnat få några ord till: Andersson (1860-1936) Rättvik. Av den även i Hälsingland välkände Pers Hans Olsson ingår två polskor, och han själv var på plats för att fira premiären i kojan.
Rørospols är en risikosport, sa en rørosing just när jag kastats in mellan ett par glasögon och en näsa. Visst är det riskabelt i värsta trängseln, och det är slitsamt att dansa alla kvällar i en vecka och därtill fyra middagsdanser plus lördagsnatten, men att leva i den norska, sviktiga tretakten timme efter timme är härligt och beroendeframkallande.
Nästa möte i missionshuset är Rørosleken 4-6 maj, då Mari Eggens kvintett har hand om fredagskvällen. Svensk-norska Grenselaget spelar på dansfest med mat lördag kväll. Då anbefalls folkdräkt, men annars dansas i moderna kläder, långt från de yllekjolar och sticketröjor som cirkulerar, då Røros folkdanslag med gäster dansar pols i snön vid den högtidliga öppningen av Røros marknad.
Anne Brügge